Gråtattacker, det är så jag kallar dom. Helt plötsigt så känner jag bara

"jag måste gråta! Nu kommer det" och då måste jag gråta typ, ibland är

jag ju på såna ställen, typ på jobbet eller så..då är det bara att hålla

igen och försöka tänka på annat.

Det är något som jag börjar få igen..det kommer allt mer och mer.

Allt kan kännas jättebra och sen bara helt uppochner.

Eller jag kan börja gråta för minsta lilla när jag känner mig nere.

Och så försöker jag förklara för mig pojkvän att jag vill bara få

gråta ut, det finns liksom ingen anledning till varför jag gråter, inte

som jag vet om iallafall. Men han säger att det måste vara något.

Jag vill bara att han ska hålla om mig och säga "det är okey, gråt, jag

finns här"  Men han blir bara orolig och tror att jag inte har några känslor

kvar för honom. Men mina känslor för honom är så starka så jag blir helt

tokig! Såhär känns det att verkligen älska någon!

I onsdags hade jag sånhär 'gråtattack' som jag kallar dom, samma igår på

förmiddagen, det blev bättre mot kvällen. Imorse var jag glad och det har

jag varit hela dagen..eller det har känts bra om man säger så..så glad är

man inte när man går upp till jobbet kl 6,00.

Hoppas jag klarar mig bra nu för jag är så trött på detta. Det blir bara värre

också när pojkvännen inte riktigt förstår..Vet inte heller hur jag ska förklara

för honom.

När kan min själ få bli lite lättare?

Jupp jupp...sista dagen för den här veckan på jobbet då!
Härligt!

Vi har fått lägenheten också! Så sjukt skönt! Men vi börja

inte hålla på med renoveringen först på måndag, då det ska

rivas tapeter och målas tak. Så det blir nog inte så mycket

vila för min del.

Idag ska det städas och slå in julklappar. Jag har inte fått

den där riktiga julkänslan än..kan inte riktigt tro att det är

jul imorgon...Men men,det kanske ändras...eller blir det såhär

när man blir äldre?

Ja en resa utomlands! Helst till egypten då...i 2 veckor!
Ge miiiig!
Eller en resa till london..londontokig som jag är ^^

Åh det finns ju massor!
Mina småsyskon absolut, de är så roliga.

Idag senast, mormor skulle starta internet när något på datan

hakade upp sig då mormor säger "meh! Va är det här nu då" och

min syster på 6 år säger "mormor vet inte vad internet är."

haha.

Sen mina vänner såklart!! Alla våra interna skämt...haha det..nej det

är för bra helt enkelt!
Och så min pojkvän såklart, haha. Han är lite förutsägbar ibland, bara

det att han tycker inte det och då blir det extra roligt när han gör precis

så som jag tror att han kommer att göra...som att äta upp all choklad i

chokladkalendern första dagen.

Är så galet trött idag!

Ville bara börja gråta på jobbet, helt utan anledning!
Jag kände bara.."Nej..håll tillbaka tårarna, jag klarar det"

fast det inte hade hänt något!

Helt sjukt.

Nu när jag kom hem, kastat i mig maten och försvunnit upp

på mitt rum kände jag "ska jag lägga mig i sängen och gråta

en skvätt?"

Men nej, det gjorde jag inte heller. Men tror inte jag kan hålla

tillbaka tårarna för hela kvällen. Varför vet jag inte, varför gråter

man ibland? Är det för att jag är så sjukt jävla trött kanske? Ja

förmodligen. Saknar älsklingen, vill inte jobba där någon mer eftersom

jag inte trivs. och så får jag nog förmodligen jobba den 29onde december,

vilket jag INTE hade räknat med.

För det första så ska jag och älskling fira ett halvår (och en annan sak) den

28onde dec..sen så är det flytt den 29onde. Så gör VAD SOM HELST för att

få den dagen ledig. Alla dessa dagar förresten. Det blir nog stoppa fingrarna i

halsen.

Alltså jag vill verkligen inte vara vikarie på mammas jobb.
Men jag vågar inte säga det, speciellt inte nu när jag vet

hur dåligt med personal och så dom har.

Men jag vågar inte.

Efter jul kommer jag få spela sjuk eller något för jag..nej

det går inte! Vad ska jag göra!?

Jag måste stå ut den här veckan. Måste.

Fy fan.

Det tar emot i hela kroppen att gå det, det känns som att

hjärtat dunkar baklänges..vill inte, vill inte, vill inte.

Nej! Jag är INTE kaos!

Jag mår sjukt bra!
Jag ska inte gräva upp varför jag mådde dåligt för då kommer jag bara att

må dåligt igen! och mycket troligt börja skada mig igen.

Inte nu!

Nej.

Åh vilken väckarklockan jag fick! Jag började skriva i min dagbok "har bestämt mig

att rota igenom mitt liv" men NEJ!! Det är över! Jag vill inte vara där nere i de svarta

hålen igen! Jag vill inte åka runt runt runt och upp och ner, fram och tillbaka, överallt

och ingenstans.

Jag hade ett dåligt förhållande. Jag var inte kär. Jag lurade mig själv så jävla hårt att

jag mådde dåligt! I juli 2010 skrev jag "det känns som det är dags att vårt förhållande

tar slut.." när gjorde jag slut? i juni..2011!! Är jag så jävla blind?!

Hur fan kan man lura sig själv så?!

Omg!

Vilken väckarklocka!

Jag kunde verkligen grävt ner mig igen, börjat skada mig ,gråta, må dåligt kanske

till och med förstört mitt nuvarande förhållande,  och då skulle jag aldrig kunna förlåta

mig själv igen.

Sjukt!

Godnatt.

Mitt liv, psykiskt sett, har varit väldigt kaos.

Jag har fortfarande ingen ordning på det.

Jag har lagt allt åt sidan, för börjar jag fundera

på det så kommer jag få det jobbigt igen, i know it.

Men jag tror det börjar bli dax?

Så varför inte använda bloggen som hjälp?
Få skriva av mig lite, förhoppningsvis kanske möta någon

som har känt eller varit med om något liknande.

Dock vet jag inte vart jag ska börja riktigt..

När jag var 15-16 började jag upptäcka att jag var kaos.

Jag började skriva dikter, lyssna på mörk musik, jag hade

ont, jag mådde skit. Fast jag hade ett bra liv, skilda föräldrar men

de är sjukt bra vänner, de bor nära varandra. Bra syskon och släkt..eller bra

bättre! Det är sjukt bra! Fina vänner och så vidare..men mina tankar och allt

som hände på en gång..det blev KAOS.

Så jag började skada mig, med nålar, för jag vågade/ville inte visa någon hur

jag mådde egentligen. Ingen visste att jag rispa/skärde mig med nålar eller andra

vassa föremål. Aldrig djupt, inte så det blev ärr...även om det kom blod så, det försvann.

Och min smärta också...för stunden iallafall.

När jag var 17 blev det nog som värst en period, för då blev jag nästan som beroende.

Jag behövde nålar, mina armar behövde få känna det där...

 Känner att detta fortfarande är svårt att tänka på, att skriva om..känner fortfarande suget

i mina armar, i kroppen, själen. Men jag ska kämpa.

 En annan sak som blev vanligt var att dunka huvudet i väggen. Hade jag inte nålar att få tag i

så fanns det alltid nånstans att slå huvudet i. Jag grät mig till sömns bara för att jag orkade inte

göra annat. Jag kunde börja gråta för minsta lilla sak. Har fortfarande väldigt lätt för att börja gråta.

Det räcker med att jag tänker på vissa saker, tänker inte skriva några exempel nu för då börjas det igen.

När jag var 18 började jag gå hos kuratorn och hon hjälpte mig mycket. Hon sa att jag

hade mycket mycket ilska i mig som jag inte kunde kontrollera eller få ur mig och ja det

hade hon så rätt i. Både ilska och sorg.

 Men så småning om slutade jag med att skära mig, skada mig. Jag kämpade som fan, det

tog flera månader..tror inte ens jag är helt 'botad'.

Därför har jag bestämt mig för att gräva upp allt, varför jag mådde dåligt, hur kan jag bearbeta det

osv. Men för det måste jag ha stöd, från den jag älskar mest, min pojkvän. För det kommer komma många många tårar och jag kommer behöva få gråta.