Vet att jag nyss skrev men måste skriva lite mera.

Igår var min sambo iväg på fotboll med hans kompis A, min bästa vän B som är tsmns med A och så min andra bästa vän C.

Så kommer min sambo hem och först berättar han ingenting om hur det varit och hur det gick..sen senare på kvällen får man höra hur kul han har haft det med min bästa vän 'B'. "Åh hon hällde vatten på mig..så jag hällde ännu mera vatten tillbaka, jättekul"  mm.. "hon väckte mig genom att knäppa en cider i örat på mig..sen så höll hon den under min näsa!"  Jaha... " och på tåget fick jag sitta i hennes knä och hon tyckte att jag var lätt som en fjäder..hur kan det komma sig när du tycker att jag är tung...vad betyder det?"  Ja men nu va jag den sämsta på det också eller? Well..jag svarade iaf "skillnaden är ju att du inte sitter i mitt knä, du ligger över hela mig, med hela din kroppstyngd. Gå och lägg dig över henne i 20min så ska du se att hon också tycker du är tung" Men det verkade han inte höra..utan direkt "men det kanske blir så eftersom hon..blablabla"

Blir så less. Inte så att jag blir avundsjuk på nått sånt sätt för att jag vet att hon inte är intresserad av honom..bara...hur kan han ha så mycket roligare med andra tjejer än med mig? 

Tillochmed på hans föredetta jobb. Hur kul är det att höra, att den enda, verkligen ENDA, han har kontakten med efter hans jobb är en tjej..något ännu 'roligare' de delade omklädningsrum, grädde på moset...de hade skåpen brevid varandra. Och så jag brukar skämta till det ibland om vissa manliga KÄNDISAR, att oh honom skulle man ha, rik och snygg eller säga kommentarer som Mums. Såna saker säger jag för att JAG VET, ALLA VET att det finns inte en chans att jag och den kändisen ens hamnar i samma rum...men när min sambo ska skämta tillbaka skämtar han om tjejen på hans jobb. Och han tycker det är kul och exakt samma sak. Ehm FEL! Nej inte är inte samma sak!

"men hon är inte ens snygg"  nehe och utsidan har så mycket att säga till om. En person kan vara hur ful som helst, sen när man lärt känna den, märker vilken sjuk bra humor den har, trevlig, öppen och allt man gillar så finns det inget som heter fult ens en gång! Vare sig man blir kär eller inte! 

Så..nu har jag blivit stämplad som surig. Jag är tydligen sur dygnet runt.

Jag själv tycker inte att jag är sur hela tiden, oftast så är jag trött, psykiskt.

Min sambo verkar inte förstå att det finns något som heter 'psykiskt trött' så varje

gång jag bara sitter i soffan och är tyst så är jag sur. Då blir han sur på mig och då, då blir jag sur.

Om det nu vore så att jag är sur hela tiden, så måste det ju finnas en anledning bakom detta.

T.ex Mitt i natten..jag är en sån där människa som behöver sova. Lägger jag mig sen blir jag jättestressad och får panik och kan inte sova alls. Så jag vill absolut inte bli väckt av massa onödigheter mitt i natten.

En natt så hade min sambo startat kranen i köket och lät den bara rinna medan han satt och spela.

Så jag vakna och sa "men hallå, varför startar du kranen mitt i natten?"  Jo "för att vattnet kallt, så brukar ju du göra" får man till svar.  "Ja men inte efter kl 1 på natten! Jag vaknar ju"  (är väldigt lättväckt)  Då säger han "du behöver inte bli sur, du är precis som ett spädbarn".

Vem fan kallar sin partner spädbarn? Det gjorde ont att höra. 

Eller senast igår när jag frågade hur han tyckte vårt förhållande var...'bra' säger han kort och gott. Jaha..Ja ibland är det tycker jag. Svarade jag..då säger han "ja väldigt ibland" så då tycker han inte alls att det är bra. Han ljuger ihop något bara för att vi ska 'slippa' prata.

Sen så säger vi några få meningar. Och helt plötsligt "godnatt, jag ska upp nu" 

Kul..här ville vi verkligen lösa problemet. Sen kommer han tillbaka "är du ledsen"..  JA! va tror du?!  Men svarade lite fint "ingen fara, sätt dig och spela du" för jag vet att han inte vill prata. "jag ska inte spela, jag ska bara snacka med han och han"   Ja jo BULLSHIT!! Tror du jag är dum på riktigt? Jag fattar mycket väl att om du snackar med dina 'spelkompisar' så spelar du också.

Blir så arg. Han får spela hur mycket han vill. Det som stör mig är att han väljer att spela än att försöka lösa problemet i vårt förhållande, som att det går att spara till senare utan problem. Fattar han inte att det blir värre? 

Jag vill verkligen att vårt förhållande ska fungera. Jag ger och ger men han varken tar emot eller ger tillbaka. Jag vet inte hur länge jag ska orka. Vad ska jag gör när jag inte ens kan prata med min egen partner om vårt förhållande??

Jag offrade mig för honom och sa att vi kan väl bowla ikväll och käka ute? Tänkte att det är på tiden vi  'dejtar' och gör något bara vi två. Han börjar med "Ja självklart" sen lite senare "ska vi bjuda med dom här två" EHm...nej? Skulle det inte bara vara vi? Det slutar med att vi har hemmakväll och sitter och kollar på en värdelös film. Inte alls kul! När jag som HATAR bowling gör det för hans skulle och jag för första gången i mitt liv känner "ja varför inte, det vore kul med bowling" så tar han inte vara på chansen. Aldrig! Aldrig att han skulle göra så för mig. Han kan inte ens kolla på ett tv program som vara i en timme med mig.

Sorry för långt inlägg..behövde verkligen skriva av mig. Verkar inte ha någon att prata med.

Yes, once again!

Inte ens en usel middag kunde man få äta ihop för att kolla på en

serie, som du kan se, när fan du vill, är så mycket intressantare än att äta middag

med mig, när du vet att vi i kommande vecka inte kommer äta ihop någon gång!

Plus i kanten där, verkligen, not.

"Jag gör så gott jag kan...." och två minuter senare ligger och snarkar, mm du

måste verkligen anstränga dig du.

"Vi umgås, vi kollar på film och serier...."  Det för mig är inte riktigt att umgås.

När man pratar, diskuterar, skämtar, sätter varandra i fokus då umgås man.

Inte när man sitter och glor på en skärm, då skulle vi lika gärna sitta i varsitt rum, för

du sitter iallafall hellre och tuggar i dig alla chipsen än att luta dig tillbaka och lägga armen

runt mig.

Fan ska det vara så jävla svårt att fatta?

Tänk om du kunde kanske välja att drunkna i mina ögon, sätta ett leende på mina

läppar, kyssa mina läppar, drömma om våran framtid ihop, istället för att se sistan

halvan av filmen. Vi lever på 2000-talet, det går att spola tillbaka. Filmen iallafall.

Livet och kärleken går inte att spola tillbaka. Men det finns ett slut.

Tråkigt att blunda för det man har hela resan och öppna ögonen vid slutet och inse

att det är massa saker man har missat.

Vad ska jag säga till dig.

Jag sitter fint brevid och väntar och väntar. Du startar nya matcher, nya serier, nya

filmer och jag bara sitter och väntar och väntar. 

Sen när det är dags för att sova, då kommer du uppkrypandes och säger att du älskar mig

och somnar. Jättemysigt.

Fast vi är två så känner jag mig ibland så ensam.

Inte ensam kanske..men jag känner mig som en.

Vart tog det där 'kära' vägen?

Alla blickar som sa 'jag kan inte sluta kolla på dig'

Kyssarna som sa 'jag kan inte sluta kyssa dig'

och händerna som inte kunde sluta känna.

Smekningarna i håret, orden som viskades i örat,

kärleksfulla blickar.

De gångerna då jag var mer intressant

än filmen som vi egentligen skulle kolla på.

När vi kunde mysa på morgonen och inte bara när vi skulle

gå och lägga oss, då vi somnar iallafall för vi är så trötta.

Vart tog allt vägen?

Alltså fan! Fattar du inte att jag blir rädd?

Vi har fortfarande mycket fint men allt har blivit så surt

och gnälligt. 

Det är så mycket annat som kommer före.

Jag vill också känna att jag är intressant. 

Jag vill också vara lika viktigt som filmen, som spelet, som matchen.

Bara att få höra lite positiva ord skulle göra så mycket, även om allt du

säger ska vara skämt, så jag får aldrig höra 'du är smart' , 'du är duktig'.

Eller kanske få bli överraskad någon gång utan att behöva be om det.

Jag försöker ju berätta att jag vill känna mer ifrån dig, men du blir ju bara 

så sur och grinig och så är det helt plötsligt bara jag som har gjort fel.

Men jag förstår egentligen ingenting, jag vill bara ändra på allt, få det mera som förut.

För jag älskar dig så det gör ont och jag hatar att vi har blivit såhär.

Det gör så ont i mig när du inte vill prata om våran framtid, vad fan ska jag tro?!

Men så kommer de där gångerna när du faktiskt säger att du älskar mig, på riktigt, du säger 

till och med att jag är fin,vacker och snygg, sexig har du faktiskt också sagt, men jag håller fortfarande

inte med.

Men ibland så vill jag ha mer, jag vill bli överraskad med en fin ros, eller levande ljus till maten, eller att du

pausar spelet eller filmen och gosar med mig. Jag vill att du bjuder med mig på bio eller bowling, vad som helst

bara jag får umgås med dig. Hitta på något. Få känna att nu är det jag som står i centrum, att jag är ditt allt, ditt nu.

Jag älskar dig.

Kul, alla dessa diskutioner om att har man många intressen så hinner man inte

spendera flera timmar per dag för varje intresse för då finns ingen tid över till mig..

Gick det in? det verkar så men ändå....

Han åkte iväg för att fiska imorse, han har gymmat, och spelat och nu ska han fiska

igen. 

Och så blir jag lite små putt nu när han åkte, och han säger 'du visste att jag skulle iväg ju..'

Ja, JA Det visste jag men det gjorde väl fan du också? Då kanske du kunde spendera några timmar

mindre vid datorn och offrat dig för att vara med mig?!

Alltså om knappt två veckor börjar han på ett nytt jobb, vilket innebär att han jobbar förmiddag varannan vecka och eftermiddag varannan vecka, eftermiddag = 14-22, så vi kommer knappt kunna träffas då eftersom jag kommer praktisera och sluta vid 15-16 på dagarna. Sen går jag och lägger mig strax efter tio på kvällen. 

Så varför inte offra sig för att passa på att spendera lite tid nu när vi vet att vi har tid?

Även om man inte alltid måste umgås med sin sambo, men det finns faktiskt stunder/perioder då man behöver umgås för att inte glida isär, vilket jag VET (av erfarenhet) kommer hända om vi inte ändrar på det snart. 

Man tröttnar ju, när man får en halvtimmes uppmärksamhet om dagen och sen 10 minuter medans man går och lägger sig, och resten av dagen går åt hushåll och hans intressen. Medans min dag går åt praktik, hushåll och ha tråkigt.

Förr då var jag viktigast, som han själv sa 'men förr ville jag bara vara med dig, det var det enda jag ville då'  Så det är inte så nu? Ska man inte alltid kunna känna, innerst inne, att åh vill bara vara med henne/honom. Jag känner så iallafall, men vet faktiskt inte om det är besvarat.

Det är jag som är ensam här,

ser inte du det?

Ser du inte mina tårar 

som gömmer sig bakom mitt leende?

Min ilska och frustration 

som gömmer sig bakom mina 'det är okey'?

Allt var ju så perfekt.

Du kom in till mig och sa att ikväll skulle jag få en överraskning, på något sätt

gissade jag på bio (vilket visade sig vara rätt). Allt var så perfekt efter det!
Vi lagade mat ihop, jag svävade fram på moln kändes det som, hur lycklig som helst.

Du råkade försäga dig om överraskningen, haha.
"Jag kanske kan lära dig spela hockey efter bion" Så gulligt.

Och hem, helt överlycklig, du går på toa och jag sitter på sängen och väntar på dig, kände

mig så nykär och ville bara att du skulle komma och hålla om mig, kyssa mig, säga att du

älskar mig. Men du gick bara förbi sovrumsdörren..kollade på mig och gick förbi.

Och det tar inte lång stund först jag hör smatrandet på tangentbordet.

Det kändes som om jag blivit lämnad ute i regnet. Vad är det som är så viktigt?
Kunde inte vi bara ha en perfekt kväll, hela kvällen. Jag är så tacksam och uppskattar allt du gjorde..men var det tvungen att ta slut direkt när vi kom innan för dörren?

Och du säger att du inte är trött och inte vill lägga dig, men så lägger du dig en stund för att

prata med mig och efter du gett all uppmärksamhet på katten så somnar du iallafall, så blir

det jag som sitter ensam vaken och inte kan somna.

Hur kan allt fint och bra samtidigt vara så ledsamt?

Varför är kärlek så svårt för? Måste det vara så?

Jag blir så ledsen på att det inte verkar gå att dra gränser

på sina intressen. Jag vill också synas och höras. Vill bli kramad

och höra kärleksfulla ord. Så som det var förut.

Vi kunde gå runt, ute, i timmar och prata. Nu..nej. Du vill inte ens

anstränga dig för att ta en liten promenad med mig. Är det för att

det är tråkigt att gå eller vill du bara inte vara med mig?

Jag offrar mig för dig, hur vore det om du gjorde samma sak nångång?
Jag låter dig spela, för att jag älskar dig, och jag tror alltid att du nångång

ska stänga av och säga till dina vänner att du ska vara med mig och sen

verkligen vara det. Verkligen ta mig i din famn, säga hur mycket du älskar

mig och sen göra något tillsammans. Ta en promenad, plocka fram ett spel eller

en film. Vad som helst bara vi kan ha kul! Jag vet ju att vi kan!

Ibland känner jag mig så utanför...och jag vet att du försöker ibland.

Men ibland så...

Märker du ens att jag känner mig så nere, utanför,ensam, ledsen?

Jag släppte allt, flyttade ifrån de som står mig närmast, för att jag älskar dig och vill vara med dig, bilda våran framtid och familj.

Men nu är jag helt ensam. Jag har lämnat hela min familj och mina vänner, jag känner ingen i det

här området och ändå så ser du inte hur ensam jag är.

Jag förstår att du vill vara med dina vänner och göra dina intressen och jag låter dig göra det, jag har

inget emot det..det är bara  så vill jag också vara med i ditt liv och du ger mig inte tillräckligt med tid.

Det känns som att du har glömt bort att du måste visa att du vill vara med mig, bara för att vi

bor ihop så betyder inte det att vi ska glömma varandra. Jag vill bara ha det som förut...och jag vet

inte vad jag ska göra längre.

Jag har varit med om det här förut och jag vill inte att det ska bli så som det kommer att bli, och jag

säger åt vad som kommer att hända men du säger att det inte kommer bli så. Men långsamt så börjar det ändå gå åt det hållet och du märker inget! Vad ska jag göra för att du ska förstå!?

Äntligen!

Äntligen kunde jag berätta exakt vad jag känner för min pojkvän.

Eller att jag känner att vi behöver göra mera saker och kommunicera mera och bättre!

Så nu ska vi verkligen satsa, iallafall jag.

Jag ska försöka ändra på mitt sura jag och tona ner det lite.

Och istället för att gå runt och grubbla på problemen så ska jag säga det rakt ut,

inte gå och fundera och arga ner mig ännu mera. Liksom, han kan ju inte gissa sig

till vad jag vill ha sagt, även om man önskar det ibland så..

Men har så svårt för att säga saker direkt. Är någon fel så kanske jag säger det några

dagar senare och då går det oftast inte göra något åt det.

Skriva däremot, det är jag sjukt bra på. Även om det inte blir rätt med stavning och meningar

och skrivregler och sådant men jag får ut allt jag vill ha sagt iallafall.

Men jag älskar honom, och orden han sa idag, det va som sätta ett kniv i hjärtat på mig.

Jag fick panik. Alltså verkligen. Men det var ingen större fara, allt utrett.