Är det någonting jag är trött på så är det vuxna som låtsas att de inte ser eller hör.
Hur ofta sker inte det på en skola där det sker mobbning?

Vad menar jag med mobbning?
Slag, sparkar, elaka kommentarer  och saker som inte syns lika tydligt, utfrysning, sms, telefonsamtal och meddelande på olika sidor på internet (som facebook osv).

Förr skedde mobbning mest på skolgården men nu för tiden går man även med det i fickan.
Nästan alla barn/ungdomar har en mobil där de konstant har kontakt med resten av världen.
Är det rätt att varje gång ett barn kollar sin telefon så har den någonstans fått ett meddelande att "du är inte värd något, försvinn?"
Det är ju ändå ganska lätt att 'gömma' sig bakom en skärm.

Men det allra allra värsta är de vuxnas kommentarer.
"Ni är ju bara barn, de småretas bara, det är så i din ålder"

Eller det allra värsta som jag vet inte hur många småtjejer får höra:
"Han är ju kär i dig"

Det är därför han jagar dig, drar dig i håret och skriker fula saker.
Vilka signaler sänder det till flickor? 
"Om en man slår dig så är det för att han älskar dig, därför misshandlar han dig" Är det den bilden av kärlek en tjej ska växa upp med? 

Mobbning är allvar, det är aldrig på skämt för att man är barn och retas och är kär, det är inte bara en fas som går över, såren sitter kvar.

TESTA DET HÄR!!

Ta ett papper, ett helt blank platt A4 papper, gör en boll av det, alltså skrynkla ihop det så mycket du kan, hoppa på det så det blir platt om du vill. 
Sen, så försiktigt du kan så det inte går sönder, försök öppna pappret och gör det platt igen. Kunde du få upp pappret? Ja. Är det lika platt som det var innan du gjorde en boll av det? Går det någonsin att få pappret likadant som det var inte? Nej.
Mobbning sitter i. Även om det kanske inte syns så tydligt så är det där.

Skärpning alla vuxna som inte vågar ta sitt ansvar!
Stor tack till alla vuxna som vågar och kämpar!

Och jag hoppas att jag aldrig, aldrig mer behöver höra "han är kär i dig" Hade min dotter fått höra det hade jag blivit galen.

Ibland vill man bara ge upp.

Ibland orkar jag bara inte.

Jag orkar inte vara hemma ensam, för då vill jag ha dig där.

Men sen ibland, vissa dåliga dagar, när du väl kommit hem orkar jag inte ha dig där.

Då vill jag bara vara själv och det stör mig att jag inte kan vara själv när jag vill.

Att du sårar mig och jag blir ledsen, det är mitt fel, jag överreagerar.

Att jag är hungrig och vi inte har någon mat hemma när du är trött och grinig, det är

mitt fel.

Allt, allt är mitt fel.

Jag orkar inte. Åk, ÅK! Eller ännu bättre, jag åker...

Även om jag inte skulle våga sätta mig i bilen för ibland vill jag bara vara den som kört

in bilen i räcket på E18. 

Vad är det med killar och inte kunna säga nej?

Min sambo gillar inte direkt att gå på krogen och vi pratade om att gå ut men han ville inte.
Jag ville inte heller. 
Men så varenda gång lyckas hans kompis övertala honom. Eller som idag/igår (vad det nu blir) hans

kompis släpa, ja allvarligt drog honom i fötterna, ut i trapphuset för att han skulle följa med.
Så ja nu förhoppningsvis är han påväg hem medan jag sitter här själv för att jag kan iallafall stå på

mig och säga nej.

Är det männen som har så svårt att säga nej till sina vänner för de vill inte vara 'mesiga' eller lyckas

verkligen vännerna övertala dom?

Det är ju inte så att man blir av med 'manligheten' för att man kan stå på sig och säga "nej jag vill inte, jag vill hellre sitta hemma och ta det lugnt, jag har jobbat hela dagen"

Det irriterar mig så mycket.

Visst vill min sambo gå ut på krogen så får han det men när han gör det bara för att hans kompis säger det....jag blir så trött.
Alltid ska han komma in i bilden.

När vi har planerat en 'dejt' så i sista minut ska det ändras för att Han sa att "Där, Där ska vi äta".
Men jaha? Vad vill Han att vi gör sen? Vart vill Han att vi äter efterätt? Vilken tid tycker Han att vi ska gå hem? 

Måste Han vara med överallt?
Varför sitter jag i en lägenhet som jag vill bara flytta ifrån, så fort som möjligt? För att Han sa att....

Varför sitter jag ensam? För att Han sa att......

Skaffa lite stake och säg emot för fan??

Är det så svårt?  Vad är problemet? Varför vågar du inte?

Du vet ju lika väl som jag att innerst inne är han bara en mes, Han är bara för feg för att våga visa det.

Jag känner mig oftast lite trasig.
Som ett pussel...eller kanske tre olika pussel där alla bitar har blandats ihop.
Det tar tid och tålamod att rensa ur fel bitar och leta reda på de rätta och sedan
ännu mera tid och tålamod för att kunna bygga ihop allt för att få se bilden.

Saker som stannar upp arbetet är människor runt om mig som inte förstår. 

Jag försöker förklara men det verkar inte vara någon som bryr sig eller så förstår de bara
inte.

Ibland finns det folk som blandar i nya bitar som inte hör till, detta gör mitt arbete ännu
svårare.

Det verkar aldrig ta slut

Det finns saker jag inte förstår också.
Hur vissa saker kan vara så viktiga som egentligen är så obetydligt.

Totalt värdelöst, ändå ska det ta upp så mycket tid.

Jag ger dig tid och förståelse för det men får ingenting tillbaka.
Blir bara nedtrampad och gör fel.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att jag ska synas.
Jag har slutat kämpat om din tid. Jag låter det där obetydliga vinna.
Jag orkar inte mer.

Men jag tror inte att du har märkt det.

Ibland undrar jag om du inte ser hur jag mår eller om du bara slutat bry dig.

Ser du att jag inte orkar med mig själv? Jag orkar inte med mitt humör.
Hur kan man leva med det? Ibland fattar jag inte ens varför jag lämnar sängen på morgonen.
Mitt humör förstör för mig och det förstör för andra.
Jag har fötts med egenskapen Envis och så fick jag inget tålamod. Det är orättvist.
Jobbigt orättvist. 

När något går fel så känner jag mig så värdelös och måste fixa det, men eftersom jag 

inte har något tålamod så blir det fel igen och så bryter jag ihop.

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Vet inte hur länge jag orkar

Lås in mig i ett rum med vita väggar

Låt mig få skrika mig tom

Gör mig till någon annan

Någon jag vill vara

Någon med styrka

Någon med mod

Oftast så vet man hur det blir...men ändå så långt inne, hoppas man att det ska bli annorlunda.

Till dig

Jag förstår att du tycker det är kul att sitta där, men jag tycker inte det är lika kul.

Jag hade en känsla att jag skulle åkt och hjälpt mormor att vara barnvakt åt mina syskon för det hade kunnat blivit roligt, men så långt inne så kände jag att kanske, kanske kunde du ägna tid åt mig, en kväll. Men jag hade fel igen. Jag önska att du kunde se hur ensam jag känner mig. Du tror att jag är ledsen, men det är jag inte...mera...besviken. Det känns som att i din värld så finns inte det inte ens ett alternativ att vi ska umgås. Jag ligger i sängen och halvsover bara för att jag har så tråkigt och du kommer in och säger 'du kan kolla på tv, virka, sticka, rita, pyssla' men att jag ska kunna göra något med dig fanns inte ens som alternativ! Du tror att bara för att vi bor tillsammans och är i samma rum så umgås vi, men jag tycker inte att vi umgås när jag sitter och pysslar i soffan med nedsänkt huvud och du sitter med näsan i dataskärmen, med headset på och spelar med dina kompisar. Sen när jag sitter vid datorn så kommer du och säger 'jag ska ha datan om en halvtimme' och då har jag inget val, det är bara att stänga av det jag håller på med..skulle jag kunna göra samma sak?? Varför är det så svårt att umgås med mig?! Kan du inte bara för en, EN ENDA kväll ge fan i spelet och ge mig lite mer uppmärksamhet än "va är det?" och sen inte alls bry sig om vad jag säger och hur det låter.

Det som gör mig ännu mera ledsen är att du vet exakt vad jag tycker om det här! Jag har sagt att du får spela bara du inte väljer mer tid med spelet än mig! Jag förstår att det kan bli så någon gång, men nu är det så varje gång, varje dag. Jag finns inte. Fattar du inte hur ensam jag känner mig? Jag har INGA vänner i detta område och ingen bekantskap och med den inkomsten jag har så är det inte varje gång man kan åka iväg. Kanske man någon fredag eller lördag skulle kunna få känna att det är fredag och lördag! Men måndag som fredag och tisdag som lördag, jag sitter fortfarande ensam i soffan och kollar på tv och du sitter vid datan, de enda skillnaden är att det är olika program på tv:n! Jag blir så less på det! Vi har pratat om det, men du ändrar dig bara den dagen, sen är det tillbaka till gamla spår igen. Kan inte du se hur oälskad jag känner mig? När jag berättar om en film jag vill se säger du 'den har vi sett, men kolla på den du' så får jag sitta och kolla själv...sen när du vill kolla på film så startar du bara, hör inte alls med mig jag vill se, du bara lägger dig och kollar. Sen vare sig jag vill eller inte vill se den filmen så kommer jag och lägger mig brevid dig, för det är den enda gången jag kan vara så nära dig medan vi är vakna. 

Kunde du någongång bara 'offra' dig för en film du redan sett eller en film som du vet att jag verkligen vill se och bara sitta och hålla om mig och kolla med mig så, åh så mycket det skulle betyda. Men du är inte sån. Du är ingen romantiker och det vet jag, det har jag lärt mig. De enda gångerna du kommer med blommor är när jag 'ber' om det. Säger jag ena dagen "ja det va länge sen man fick blommor, lite såna överraskningar skulle du kunna komma med" då får jag det dagen efter... Tillochmed på våran 1års dag fick jag be om det...så kommer du hem med din matlåda...kul. Och när jag säger på skämt 'jasså så du vågar komma hem tomhänt på våran 1års dag'. Det var ju inget viktigt absolut inte, bara jag fick vara med mig. Men du var söt ändå som åkte och köpte blommor sen. Men lite överraskningar då och då skadar inte. Jag försöker överraska dig men jag får inte ens ett tack! Du säger att du är sugen på lakrits, jag går iväg och köper det medan jag handlar annat bara för att överraska dig och inte ens ett litet tack. När vi är på stan och jag säger 'jag vill bjuda dig på fika' så får jag alltid ett 'nej...vi åker hem nu'. Kan du inte bara tacka och ta emot någon gång?! Fattar du inte att jag VILL göra sånt för dig...och jag önskar att du kunde göra så mot mig någon gång...det är ju så enkelt. Bara överraska med små saker, det behöver inte kosta! Det kan vara gulliga sms eller skrivna lappar...men du verkar inte förstå. Jag förklarar och förklarar men det händer bara en gång, sen är vi tillbaka i hjulet igen.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag försöker att inte visa hur mycket jag ogillar att du spelar för att det är ditt intresse, men det börjar bli jobbigt.

För varje dag känns det som att det blir mer spel och mindre jag.

Jag blir så orolig att det ska komma en dag då det bara är spel och jag finns inte i din värld.

Att det är så det ska sluta mellan oss. För att du inte kan dela upp din tid så det räcker till båda.

Men jag är inte säker på att du är lika orolig att det ska hända..och jag vet inte om jag kan tolka det på ett bra sätt....för mig känns det lite som att det är det du vill.

Men jag älskar fortfarande dig, mer än någonsin. Jag saknar dig, oss, det vi hade och som jag vet att vi har ibland. Jag kommer kämpa med vårat förhållande så mycket jag bara kan.

För att jag vill att det ska vara vi. Det känns rätt när det är vi.

Vet att jag nyss skrev men måste skriva lite mera.

Igår var min sambo iväg på fotboll med hans kompis A, min bästa vän B som är tsmns med A och så min andra bästa vän C.

Så kommer min sambo hem och först berättar han ingenting om hur det varit och hur det gick..sen senare på kvällen får man höra hur kul han har haft det med min bästa vän 'B'. "Åh hon hällde vatten på mig..så jag hällde ännu mera vatten tillbaka, jättekul"  mm.. "hon väckte mig genom att knäppa en cider i örat på mig..sen så höll hon den under min näsa!"  Jaha... " och på tåget fick jag sitta i hennes knä och hon tyckte att jag var lätt som en fjäder..hur kan det komma sig när du tycker att jag är tung...vad betyder det?"  Ja men nu va jag den sämsta på det också eller? Well..jag svarade iaf "skillnaden är ju att du inte sitter i mitt knä, du ligger över hela mig, med hela din kroppstyngd. Gå och lägg dig över henne i 20min så ska du se att hon också tycker du är tung" Men det verkade han inte höra..utan direkt "men det kanske blir så eftersom hon..blablabla"

Blir så less. Inte så att jag blir avundsjuk på nått sånt sätt för att jag vet att hon inte är intresserad av honom..bara...hur kan han ha så mycket roligare med andra tjejer än med mig? 

Tillochmed på hans föredetta jobb. Hur kul är det att höra, att den enda, verkligen ENDA, han har kontakten med efter hans jobb är en tjej..något ännu 'roligare' de delade omklädningsrum, grädde på moset...de hade skåpen brevid varandra. Och så jag brukar skämta till det ibland om vissa manliga KÄNDISAR, att oh honom skulle man ha, rik och snygg eller säga kommentarer som Mums. Såna saker säger jag för att JAG VET, ALLA VET att det finns inte en chans att jag och den kändisen ens hamnar i samma rum...men när min sambo ska skämta tillbaka skämtar han om tjejen på hans jobb. Och han tycker det är kul och exakt samma sak. Ehm FEL! Nej inte är inte samma sak!

"men hon är inte ens snygg"  nehe och utsidan har så mycket att säga till om. En person kan vara hur ful som helst, sen när man lärt känna den, märker vilken sjuk bra humor den har, trevlig, öppen och allt man gillar så finns det inget som heter fult ens en gång! Vare sig man blir kär eller inte! 

Så..nu har jag blivit stämplad som surig. Jag är tydligen sur dygnet runt.

Jag själv tycker inte att jag är sur hela tiden, oftast så är jag trött, psykiskt.

Min sambo verkar inte förstå att det finns något som heter 'psykiskt trött' så varje

gång jag bara sitter i soffan och är tyst så är jag sur. Då blir han sur på mig och då, då blir jag sur.

Om det nu vore så att jag är sur hela tiden, så måste det ju finnas en anledning bakom detta.

T.ex Mitt i natten..jag är en sån där människa som behöver sova. Lägger jag mig sen blir jag jättestressad och får panik och kan inte sova alls. Så jag vill absolut inte bli väckt av massa onödigheter mitt i natten.

En natt så hade min sambo startat kranen i köket och lät den bara rinna medan han satt och spela.

Så jag vakna och sa "men hallå, varför startar du kranen mitt i natten?"  Jo "för att vattnet kallt, så brukar ju du göra" får man till svar.  "Ja men inte efter kl 1 på natten! Jag vaknar ju"  (är väldigt lättväckt)  Då säger han "du behöver inte bli sur, du är precis som ett spädbarn".

Vem fan kallar sin partner spädbarn? Det gjorde ont att höra. 

Eller senast igår när jag frågade hur han tyckte vårt förhållande var...'bra' säger han kort och gott. Jaha..Ja ibland är det tycker jag. Svarade jag..då säger han "ja väldigt ibland" så då tycker han inte alls att det är bra. Han ljuger ihop något bara för att vi ska 'slippa' prata.

Sen så säger vi några få meningar. Och helt plötsligt "godnatt, jag ska upp nu" 

Kul..här ville vi verkligen lösa problemet. Sen kommer han tillbaka "är du ledsen"..  JA! va tror du?!  Men svarade lite fint "ingen fara, sätt dig och spela du" för jag vet att han inte vill prata. "jag ska inte spela, jag ska bara snacka med han och han"   Ja jo BULLSHIT!! Tror du jag är dum på riktigt? Jag fattar mycket väl att om du snackar med dina 'spelkompisar' så spelar du också.

Blir så arg. Han får spela hur mycket han vill. Det som stör mig är att han väljer att spela än att försöka lösa problemet i vårt förhållande, som att det går att spara till senare utan problem. Fattar han inte att det blir värre? 

Jag vill verkligen att vårt förhållande ska fungera. Jag ger och ger men han varken tar emot eller ger tillbaka. Jag vet inte hur länge jag ska orka. Vad ska jag gör när jag inte ens kan prata med min egen partner om vårt förhållande??

Jag offrade mig för honom och sa att vi kan väl bowla ikväll och käka ute? Tänkte att det är på tiden vi  'dejtar' och gör något bara vi två. Han börjar med "Ja självklart" sen lite senare "ska vi bjuda med dom här två" EHm...nej? Skulle det inte bara vara vi? Det slutar med att vi har hemmakväll och sitter och kollar på en värdelös film. Inte alls kul! När jag som HATAR bowling gör det för hans skulle och jag för första gången i mitt liv känner "ja varför inte, det vore kul med bowling" så tar han inte vara på chansen. Aldrig! Aldrig att han skulle göra så för mig. Han kan inte ens kolla på ett tv program som vara i en timme med mig.

Sorry för långt inlägg..behövde verkligen skriva av mig. Verkar inte ha någon att prata med.

Kaos. Psykiskt kaos alltså.  Jag är kaos.

Går jag ute så är det jag och vinden mot världen.

Vi är kaos.

Vi kastas hit och dit, fast på olika sätt. Men vinden är den fysiska

motsvarigheten på mitt psykiska kaos.

Ena stunden virvlar jag fram av lycka andra stunden blåser det hårt och kallt av ilska.

Vändningen går så fort så att jag blir illamående, nästan åksjuk. 
Jag orkar inte mera.

'Jag orkar inte' en mening jag använder rätt så ofta, men folk missförstår mig.

De tror att jag är lat, men det är inte så. Psykiskt, jag orkar inte. 

Det blir så mycket tankar att jag blir alldeles trött i hela huvudet, psykiskt trött.

Är alla människor såhär bara att vissa har lärt sig att inte bli kaos?

Kanske tänka bort det, glömma bort kaoset och bara vara glad, social och trevlig.