Borde egentligen..
- Städa rummet, allvarligt talat, jag skäms.

- Springa ner på stan och köpa julklappar.

- Vad som helst förutom att sitta här.

Men varför börjar man aldrig göra det man ska?
För att man inte har lust?
Är lat?

Tycker bara att det är allmänt tråkigt?
Eller för att det helt enkelt är för mycket

*kollar ut över golvet, samtidigt som man hör

ett ras från ett annat rum och sin 6åriga lillasyster

säga "det här va inte bra det här..." bör jag kolla

vad det är..ja*

Japp..precis vad jag trodde..det va vattenfärgerna

som åkte ner i golvet..dock inte så illa som jag trodde.

Puh! De där kan de torka upp själva.

(Jag är ingen vidare barnvakt va? haha. Ändå utbildad

barnskötare...men vi kan säga som så att jag är ledig idag.)

Nej..allvarligt talat..jag måste städa rummet, det är kassar och

väskor med julklappar och kläder i över allt! + alla kläder på golvet.

En annan sak..förstår föräldrar ens vad ordet INTE betyder?

Det tycks ju vara ett ord som de använder rätt så mycket, men

när man själv använder det så försvinner det liksom...

Jag vill inte förvandlas till Jag vill....

Jag fick nämligen någon bakmaskin av min mamma och jag ska

"Jag vill INTE ha den på mitt rum för den får INTE plats"

hon hörde nog
"Jag vill ha den på mitt rum för den får plats"

för den står nämligen i en stor kasse i mitt rum. Jag har inte plats!

Samma sak förra julen när jag sa till min pappa

"Jag vill INTE ha en gemensam julklapp med min pojkvän"

Taddaaaa!!! en gemensam julklapp! En diskmaskin!

Som inte passar till våran kran!!! WOHOOO!!! Jag har en diskmaskin

jag kan kolla på när jag diskar, bara för att den inte fungerar.

Men när föräldrar använder ordet inte då..då ska det minsann vara så.

Du får INTE, Gör INTE så, Säg INTE, Nej INTE så...INTE INTE INTE INTE!

Fullt ord förresten..Inte.

Så nu ska jag INTE fortsätta iallafall för jag ska INTE..nej skojar, jag ska

städa rummet NU!

Allting i livet förändras hela tiden.

Utan att vi riktigt tänker på det.

Vem var jag för fem år sen och vem är jag nu?

Är jag samma person?
Nej det tror jag inte.

För fem år sen..hm..alltså 15?

Jag var nog mitt inne i min 'emo'period.

Svarta kläder, nitbälten, nitarmband, svartfärgat hår,

munktröjor, mycket kajal.

Musik i mp3 på högsta volym. Inte britney spears

då utan rock,punk,screamo band.

Allt i livet handlade om konserter, musik, gitarren, skriva dikter.

Hur är det idag?

Har min naturliga hårfärg, blond.

Smink, ja ibland, lite kajal och lite mascara.

Gillar att shoppa, skriva, sticka, party! osv.

Musik, samma som förut + partymusik,

Konserter går jag gärna på fortfarande, fast har

inte gått lika mycket som förut, men kommer det

någon bra så ja, självklart.

Jag är lite mer ordningsam, har inte rummet FULLT med

afficher..(hade verkligen hela rummet förut, från golv till

tak, hela väggarna. För att jag ville inte att det skulle synas

att ja hade ljusrosa/lila tapeter!".

Folk som jag har träffat nu kan inte riktigt tro på att jag hade svart

hår förut..jag förstår dom..haha

Men varför förändras man så mycket egentligen?
Miljön, kompisar, händelser..allt..

Man börjar ny skola, träffar nya kompisar, gör nya saker,upptäcker

nya saker man gillar.

Kanske bara en liten diskution kan få en att ändra åsikt om nånting?

Det går så fort egentligen..man märker liksom inte att man har förändrats..

man kan bara hoppas på att man har förändrats till det bättre.

Att vara i ett förhållande.

Det är inte alltid så lätt som det låter.

Förr kanske det var det, men nu, nej.
Allt är så allvarligt, eller?

Iallafall i mitt förhållande, vi vill leva ihop. Det är rätt.
Men ibland är det lite svårt att hålla takten.
Precis som när man är ute och går.
När jag har tagit ett steg så har han tagit två, vilket

gör att jag måste hoppa över ett steg eller hamna efter.

Vilket kan bli lite jobbigt ibland.

Ibland så kanske det är en själv som går lite fort och man

måste stå och vänta och vänta och då kommer det ju tankar

så klart..som: "vill han inte?".

Just nu i mitt läge så går vi i samma takt.

Tänkte på det idag..det är så spännande, varenda lilla steg vi tar,

varje beslut vi fattar, det är så det kryper i hela kroppen, man längtar

med spänning, man vet ju aldrig hur det går.

Ibland för fort, ibland för sakta kanske tillochmed för lagom?