Tiderna hos kuratorn var vad jag såg mest fram till vissa gånger.

Hon var väldigt lätt att prata med och det var skönt att prata av sig

hos någon som kunde säga rätt frågor istället för att bara strunta i det

eller fråga onödigt dumma frågor eller 'jag tröstar dig', trös vill man inte alltid ha,

inte hjälp heller utan, hjälp att hjälpa sig själv. Jag ville inte ha hjälp att plocka 

bort nålen, jag ville ha hjälp så jag själv kunde lägga ifrån mig den. Vilket jag kunde

göra efter mina möten med kuratorn.

Men det var några år sen man gör där och redan den gången vi kom överens om att

det här blir sista gången så har jag fått kämpat själv. Vilket jag har klarat bra, förvånatsvärt

bra faktiskt. Om jag får säga det själv.

Jag är dock fullt medveten om att jag vilken dag som helst kan falla tillbaka. 

Och jag tror att, eftersom jag vet om att jag kan få 'återfall' så kommer det inte komma som 

en chock och förstöra mig helt. 

Just nu känns det som att allt är topp, jag är lycklig, fast jag har tråkigt. 

Men så finns det såna dagar då jag vet att jag kan vara så nere och inte något kan göra mig på

bättre humör. Min fästman verkar dock inte alltid förstå att jag har det jobbigt.

Ibland vet jag inte vad som tynger mig, det känns bara som en sten som trycker ner mig och

jag vet inte vad jag ska göra för att få bort den.

Och allt han säger är "men det är klart du vet, säg nu" men nej, jag vet inte.

Jag kan bryta ihop väldigt lätt, eller andra kanske ser det som att jag bryter ihop för minsta

lilla men så är det inte.

Om jag gör något som går helt fel eller någon säger något som jag tar illa upp av så samlar jag

på mig det. Allt. Sen på slutet av dagen, när man fått hört något mindre positivt om sig själv, man

har inte klarat det man skulle och så råkar man t.ex bränna köttbullarna till maten. Då kan jag bryta

ihop. Folket runt om tror att man blir ledsen för att man råka bränna köttbullarna men egentligen så gråter man för att tidigare den dagen blev man totalt dissad men det har man inte berättat.

Dessa uppsamlingar av negativa saker är något jag försöker arbeta med, men det är så svårt. Och

det tar så fruktansvärt på min energi och mitt förhållande. För om han råkar säga något som inte är

menat elakt men det blir fel och låter elakt iallafall och sedan sitter och spelar hela dagen och knappt

rör vid mig så mår jag dåligt. Men jag säger inget först efteråt. Och då går det inte att göra något åt det. 

Men jag ska bättra mig. 

Glöm inte kolla del 1 och 2 först!

Jag tog mig i kragen och gick till kuratorn.

Jag hade bestämt mig, nu jävlar skulle allt bli bra igen.
Jag skulle kunna gå ute bland folk med linnen i sommar utan att

någon vände sig om och kolla en gång extra.

Jag satte mig ner i soffan och hon satte sig i en fotölj mittemot.

Hon frågade vad jag ville ha hjälp med.

Och att säga det var så sjukt svårt och jag hade tänkt på det hur länge

som helst men fortfarande inte fått fram rätt mening.

Vad säger man? "Hej, jag skär mig kan du hjälpa mig?"

Men jag stapplade fram mina ord om att jag mår inte så bra psykiskt, jag

är nästan konstant ledsen och nere och jag skadar mig lite då och då.

Hon frågade lite mera hur och när och ville att jag skulle berätta mera.
Så ja sa att när jag blir arg, frusterad, ledsen eller bara om något litet litet

går fel. Det kan vara att dagens planering blir ändrat så kunde jag bli helt tokig

och banka huvudet i väggen eller rispa mig med nålar.

Minns en gång då vi bestämt att vi skulle åka till stan men det blev ändrat i allra sista

sekund, precis innan vi skulle gå till tåget. Jag blev helt..vet inte vad jag ska säga. Jag

rusade upp på mitt rum, satte mig i sängen mot väggen och slängde huvudet i väggen, en

gång, det räckte, det kändes som att väggen sprack. Jag blev alldeles yr i huvudet.

Vi kom fram till att jag skulle träffa henne en gång i veckan till att börja med. 

Hon gav mig lite små övningar som jag skulle göra när jag blev arg eller frustrerad.
Som att försöka slappna av och räkna till tio, ta en promenad, starta lugn musik, måla, skriva eller

något annat som fick mig att släppa tankarna.
Pussel.
När jag bygger pussel så blir jag helt fokuserad på pusslet, släpper allt annat. Det gjorde susen.
Faktiskt.
Men sen finns det ställen då man inte kan bygga pussel, ta fram papper och penna eller musik, (räkna till tio funkar inte för mig, kanske för dig, testa!) men då gav hon mig en annan sak. Som hon själv brukade göra när hon skulle flyga t.ex för hon var så flygrädd.
Leta upp något som är fyrkantigt eller rektangulärt (hur det nu stavas?) t.ex ett fönster,taket, en bok, en bild i en tidning, vad som helst. 

Börja längst ner i vänstra hörnet, gå sakta med blicken uppåt till vänstra övre hörnet, samtidigt som du andas in och räknar i huvudet till 4. När du kommit dit går du från övre vänstra hörnet till övre högra hörnet, håller andan och räknar till 4 i huvudet. Där ifrån går du från övre högra hörnet neråt, räknar till 4 i huvudet och andas ut samtidigt. Gå sedan från nedre högra hörnet till det nedre vänstra och håll andan medans du räknar till 4. (Du ska alltså inte komma till det andra hörnet med blicken först du räknat till fyra, när du säger(tänker) 4 ska du kommit till nästa hörn.

Oj lite rörigt...
men Testa! (funka bra för mig när det gäller att släppa allt och slappna av)
 

Vi gick igenom allt, hon frågade om vad jag tyckte var mina negativa sidor och positiva, ni kan ju gissa vilken lista som blev längst.

Jag berättade om allt som hade hänt i mitt liv, från skiljsmässor till dödsfall och nya familjemedlemmar och allt möjligt.

Så hon sa på en gång att jag hade tagit in mera än vad jag släppt ut och nu så åker allt ut på en gång.

Hon sa också redan under de första gångerna vi träffades att det kommer säkert gå uppåt nu och bli bättre men du måste vara beredd på 'återfall'. Nästan alla får det nångång. Sen om det är en vecka eller två månader eller ett år dit det kan vi inte svara på. Men var beredd på det. Och det var jag och är fortfarande. (Speciellt nu). 

Men det blev bättre, visst det hände nån gång att jag skar mig men det var nog bara en gång. 

Och hon sa att det hade hon också varit beredd på så jag skulle inte känna 'åh nej och jag lovade att aldrig göra det här igen' och bli besviken på dig själv för då blev det värre.
Vi kom fram till att vi inte behövde träffas lika ofta. Kanske en gång i månaden.
Och det funkade bra. Jag behövde inte gå dit längre för jag visste redan vad det var som hade orsakat denna 'depression' och jag kände att jag var på väg ur den, sommaren och studenten var på väg och jag var lycklig.

Så alla som inte vågar gå och fråga om hjälp. Jag vet att detta är sjukt jobbigt.
Men fråga en vän, säg bara "följ med mig till kuratorn imorgon jag vill prata med henne" du behöver inte berätta för din kompis om du inte vill, bara du kommer iväg. Tro mig har du en bra kurator så funkar det. Och lyssna inte på alla rykten "alltså vår kurator suger!!" det vet du inte först du själv har varit där! Är det så att hon inte funkar för dig, det kanske känns som att hon inte riktigt lyssnar då får du ta kontakt med någon annan.

Mycket bra hemsida där man kan fråga om hjälp i forum eller hjälpa andra.

http://www.bris.se/ 

Läs gärna del 1 först!

Hur det hela började minns jag väl inte riktigt.

Jag hade ju läst om (mest) tjejer på snuttis och lunarstorm som

skrev att de skärde/skar sig, men det tyckte jag lät mest som ett

rop på uppmärksamhet. Skadar man sig då skriver man inte det

på sin presentation direkt. Tycker inte jag.

(ehm ehm 'du skriver ju nu' tänker ni, ja men inte för att få uppmärksamhet,

utan för att skriva av mig och förhoppningsvis hjälpa både mig och själv

och kanske finns det någon annan som känner igen sig och vill prata)

Jag började skära mig när jag gick i nian. Med nålar rispade jag mig.

I början mest för att jag var arg och testade och efter ett tag var jag fast.

Jag mådde dåligt, sen när jag blev arg och ledsen över något åkte nålarna

fram och några risps på armen och sedan var allt lugnt. På med en långärmad

tröja och ner till familjen igen.

Jag berättade inte för någon. Ingen i min familj vet om vad jag gjorde med mig

själv.

Jag hade perioder då jag skadade mig själv. Ett tag hade jag faktiskt ett rätt

så långt uppehåll. Det var väl första året på gymnasiet till mitten av andra, i

nästan ett år då.

Sen började det igen, allvarligt. Gick jag på fester hade jag med mig en nål i fickan ifall

att jag skulle känna ett sug i armen. Det där suget. 

Tänk att du har glass, din favorit godis/chips/läsk vad som helst framför dig och du kan

riktigt känna hur din tunga vill ha det där, precis så var det i armen. Först så 'Åh jag vill...' 

sen efter ett tag..'nej jag måste, jag klarar det inte längre'. Jag är ju ingen rökare, men jag

kan nog tänka mig att de känner lite samma sak. Det där suget.

Jag skadade mig inte längre bara när jag blev arg eller upprörd, jag gjorde det hela tiden, jag

kände mig beroende. När man satt på tåget, bussen, skolan eller något ställe där det inte gick

att sitta med nålar så rev jag mig själv, drog lite i håret osv. Diskret liksom, för jag ville inte att

någon skulle veta.

Jag berättade inte heller för mina kompisar att jag skadade mig själv. Bara för en för att hon

gjorde lika själv. Jag visste att hon skulle förstå när jag frågade om hon kunde följa med mig

som sällskap till kuratorn första gången. Men det tar vi i nästa del!

Jag var väldigt arg och innåt den här tiden. 

Jag kände att min dåvarande pojkvän inte var ett bra stöd, inte tillräckligt. 

Han blev bara sur/ledsen för att jag skadade mig, han stöttade mig inte på rätt sätt.

Så jag hade ingen att stötta mig hos. Jag kunde inte gå till honom och säga 'håll om mig, jag

behöver gråta' för han var inte bra på att trösta, jag blev bara irriterrad när han daltade med

mig. Det var bara en av mina kompisar och min dåvarande pojkvän som visste om detta.

Men min kompis pratade jag aldrig med om just det, min pojkvän försökte jag prata med men

det kändes inte bra. 

Jag vet fortfarande inte om det är helt botat eller inte, för jag ska inte ljuga om det, jag har

känt det där suget i armarna, det kommer då och då men jag försöker tänka bort det. Ibland

går det så fort men jag slår huvudet i väggen istället. Jag har inte skurit mig på snart ett år.

Och jag vill inte göra det igen, jag är rädd för att gör jag det en gång så blir det flera gånger.

Men när jag blir arg nu, eller frustrerad då greppar händerna tag i håret eller så åker huvudet

in i väggen. Men nu känner jag att jag har någon som stöttar mig. Någon som lägger en hand

mellan mitt huvud och väggen och säger 'slå mig istället om du ska slå någon' klart som fan att

jag inte slår honom så då skadar jag ingen. Han håller om mig. Och det är bra.

Det är bra för mig. Just nu.

Men iallafall, det kom en tid då jag var som mest beroende, då jag och min kompis var på samma

fest, vi sov i samma rum och började prata om att må dåligt och skada sig. Och då frågade jag

om hon kunde följa med mig till kuratorn. För mig var det något av det bästa jag gjort, för jag visste

att annars hade jag aldrig gått dit.

Hur det gick efter jag gått dit första gången får ni reda på i del 3! 

Känner ni igen er i det jag skrivit? Behöver ni någon att prata med så finns jag!
Ni vet inte vem jag är och ni tänker säkert 'vad kan hon göra?'  det vet inte jag heller, men

jag vet att ibland när man , som jag, inte har någon att prata med så är det skönt att veta

att man kan prata med någon anonym. Berätta hur man känner, fråga dumma eller mindre dumma

frågor. Kanske kan det vara hjälp till att våga gå och fråga om hjälp?

Vissa saker håller man för sig själv.

Men jag tänker berätta för er.

Kanske känner ni igen er?

Det har aldrig varit lätt kallar jag det för att, visst det inte inte alltid varit svårt, men aldrig

har det varit helt lätt, alltid har det dykt upp något som är jobbigt..

När jag var 14-15 år så mådde jag som mest dåligt.

Jag låg under botten.

Jag skadade mig själv. Bankade huvudet i väggen, skar mig, rispa mig

med nålar, slet i håret, rev mig, slog mig...allt möjligt. Bara för att

jag hatade mig själv. Eller nej, jag hatade livet.

Att gå till skolan var det jobbigaste, man väntade bara på

att de skulle säga något elakt.

Busvisslingar...och? kanske ni tänker, men fan jag är väl inte dum! Dessa

busvisslingar betyder inte "oh hon är snygg!" utan ironiskt menat "hahah snygg..pss..."

och så hör man alla killar sitter och garvar..nej det bygger inte upp ens självförtronde.

När de sitter och pratar högt om vad 'emosar' ska göra bara för att dom visste att jag

hörde. Ja jag klädde mig i svart, hade svart hår och allt sånt, men emo nej det skulle jag

inte kalla mig. Jag trivdes bara så.

Så öppnade man sina skriv häften och där stod det "käka upp dig själv" , "skär sönder dig"

och sånt skit. Fan har ni inget bättre för er än att kladda i mina böcker när jag inte är i klassrummet?!

Och så ställa så självklara frågor bara för att jag ska må dåligt.."är du singel?" "Varför?" "hur många

har du kysst?" men fan håll käften. Jag var så arg, men det var ingenting man visade.

Jag höll allt hemligt.

Jag berättade inte för någon.

Det var inte bara för klassen jag gick i som fick mig att må dåligt, det var allt som hade hänt innan också självklart..

När jag var 9 år, skiljde sig mina föräldrar. Vi flyttade, ny skola ny klass, nya vänner, bråk, nya "föräldrar" på båda sidor, ny "syskon" på båda sidor, nytt hem på båda sidor, några dödsfall, nya funderingar och sånt på 5 år, det är rätt så mycket att ta in. jag fick aldrig en lugn stund. Jag hann inte bearbeta färdigt ena saken innan nästa dök upp. Samtidigt ska man ha koll i skolan, vad man ska söka till för nästa skola osv. Det blev för mycket.

En sak som alltid har funnits med mig är när jag fick reda på att min morfar var sjuk. Han skulle inte klara sig. Vi satt i väntrummen och de gick in några i taget, men inte jag...jag bara satt där och stirrade. Kunde inte gå in. Jag stod min morfar väldigt nära, redan när jag var 4-5 kunde jag ringa till mormor och morfar och säga "hej får jag komma hem till er". När jag fick så följde jag alltid med morfar i traktor, högg ved, vi gick och kolla på grisar och sånt. Jag älskade att vara med honom det fick mig att må så bra. Nu när jag tänker efter så jag vill inget hellre än att gå brevid honom igen. Och ändå så

kunde jag inte gå in en sista gång till honom. Jag ångrar mig så mycket, jag vill bara vrida tillbaka tiden men det går inte.

men just nionde klass var jobbig för mig, det var pest att vakna och gå till skolan varje dag. Det var liksom det som fick mig att må sämre än dåligt. Låg jag på botten innan så var det det året i högstadiet som fick mig att gå under.

Det var då allt gick fel..

Så nu har jag suttit och skrivt och suddat och skrivt och suddat och ändrat i över en timme.
Så jag lämnar det så här. LÄs gärna del två sen när den kommer ut!

OCh är det någon som känner igen sig så skriv, ni kan absolut vara anonyma, vill ni inte att det blir publicerat så skriv det. Kommentera, våga fråga.