Vad tiden går....
10 månader blir han nästa vecka. Jag har börjat jobba och sambon är pappaledig.
Det har varit och är en jobbig omställning, iallafall för mig. Samtidigt som jag ska installera mig på nya jobbet med massa papper, barn, regler, föräldrar och allt vad det är så går tankarna i huvudet vad jag missar hemma, känns som jag övergivit samtidigt att som jag är så glad att hans pappa får möjligheten att vara hemma med vår son och se honom utvecklas mer. Är så galet glad att jag fick jobbet också samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag vill så gärna jobba....det är galet vad känslor ställer till det.
Klarar jag verkligen av livet? Så känns det ibland. När alla känslor, vilja och "måsten" drar i en åt olika håll. Hur mycket kan man tänjas? När blir det sprickor? Har det redan blivit det?
Andas
Så fort jag fått in en ordentlig rutin på jobb och hemma så kommer det att vara bra, det vet jag ju! Det är bara nu när allt är nytt. Och om några månader ska han in på förskola och den omställningen för han och mig, herregud hur ska jag klara det? Mest jobbigt för mig säkert. Kommer han känna sig helt övergiven? Är så glad för att min sambo ska skola in och inte jag....kanske är med någon dag. Men Gud så jobbigt det kommer att vara de dagarna. Gråter nästan redan.

Men det löser sig och det blir bra.