Jag känner mig oftast lite trasig.
Som ett pussel...eller kanske tre olika pussel där alla bitar har blandats ihop.
Det tar tid och tålamod att rensa ur fel bitar och leta reda på de rätta och sedan
ännu mera tid och tålamod för att kunna bygga ihop allt för att få se bilden.

Saker som stannar upp arbetet är människor runt om mig som inte förstår. 

Jag försöker förklara men det verkar inte vara någon som bryr sig eller så förstår de bara
inte.

Ibland finns det folk som blandar i nya bitar som inte hör till, detta gör mitt arbete ännu
svårare.

Det verkar aldrig ta slut

Det finns saker jag inte förstår också.
Hur vissa saker kan vara så viktiga som egentligen är så obetydligt.

Totalt värdelöst, ändå ska det ta upp så mycket tid.

Jag ger dig tid och förståelse för det men får ingenting tillbaka.
Blir bara nedtrampad och gör fel.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att jag ska synas.
Jag har slutat kämpat om din tid. Jag låter det där obetydliga vinna.
Jag orkar inte mer.

Men jag tror inte att du har märkt det.

Ibland undrar jag om du inte ser hur jag mår eller om du bara slutat bry dig.

Ser du att jag inte orkar med mig själv? Jag orkar inte med mitt humör.
Hur kan man leva med det? Ibland fattar jag inte ens varför jag lämnar sängen på morgonen.
Mitt humör förstör för mig och det förstör för andra.
Jag har fötts med egenskapen Envis och så fick jag inget tålamod. Det är orättvist.
Jobbigt orättvist. 

När något går fel så känner jag mig så värdelös och måste fixa det, men eftersom jag 

inte har något tålamod så blir det fel igen och så bryter jag ihop.

Jag vet inte vad jag ska göra längre

Vet inte hur länge jag orkar

Lås in mig i ett rum med vita väggar

Låt mig få skrika mig tom

Gör mig till någon annan

Någon jag vill vara

Någon med styrka

Någon med mod

Jag är nog lite för övertrött. 

Tänker lite för mycket.

Det dunkar i mina handleder och det kliar i skinet så jag håller på att bli tokig.

Men det är bara att bita ihop, även om jag orkar eller inte.

Huvudvärk.

Jag...Jag har det jobbigt med mig själv. Jag vet inte vart jag ska börja, vilka ord

jag ska sätta först, vilka ord jag ens ska använda. Det är väldigt ofta jag har detta

problem. Jag känner att jag mår, kanske inte dåligt, men jag mår inte heller bra men

samtidigt så kan jag inte sätta ord på vad problemet här. Förmodlingen är det fler saker.

Det liksom samlar på sig, tynger ner mig, drar ner mig, djupare, djupare och djupare.

Detta tar enormt på min engergi. Jag orkar inte någonting. Bara tanken på allt jag måste

göra när jag kommer hem, Suck. Blir så psykiskt trött.
Ett par hörlurar, sin egna dator och musik är allt jag vill ha just nu.

Jag känner mig så ensam. Överallt.
Men jag är inte ensam.
Och hur ensam jag än känner mig så vill jag ändå bara låsa in mig i ett litet rum, tända ett ljus och bara tänka och vara. Att bara få vara jag. Psykiskt och fysiskt ensamt. I ett litet rum, är det ett stort rum eller en hel lägenhet är det bara för ensamt. Men jag vill bara vara själv, stänga in mig. Kanske med lite musik i öronen också. Bra musik. Självklart.

Bara få vara bara jag.

Koppla bort allt.

Kanske sova en liten stund.

Jag är inte arg.

Inte ledsen, glad, sur, positiv, negativ.

Jag är bara.....

..............

 tom?

Så arg så jag blir frustrerad, vet inte varför!

Är inne på Spingo.se och spelar skissa och gissa där folk fuskar och är uppkäftiga, vilket

gör mig sjukt arg.

Min sambo har i 8 månader sagt att han tycker wow är tråkigt och han aldrig skulle spela

det men gissa vad..ja nu sitter han och spelar....

Här om kvällen när jag gick och la mig så ville han inte göra sällskap för han var inte trött, han

skulle lägga sig kl 24,00. Ok sa jag och gick och la mig, vaknar halv 3 på natten och han sitter

fortfarande och spelar! Blir man arg eller?

Kan inte killar fatta att man kan gå och lägga sig innan kl 23 och kanske ligga och gosa och mysa

ett tag..man behöver inte vara trött!  AAAAH!!

Nu skäller jag på allt och arga för att jag är trött.

Imorgon är det praktik igen, vill inte!!

Det är så tråkigt! Förskola. NEEEEJJJ!! INTE MERA!! ORKAR INTE!!!

det är så trist! och man får inte göra något. Kolla barnen-torka bord-ut och kolla barnen- dra jackan över vantarna- plocka fram mellanmål - gå hem. På 6 timmar!!! Räkna ut själv..DET SUGER!

ARG!

ILSKEN!!

FRUSTRERAD!!!

Får snart panik, jag vet inte vad jag ska göra, det känns som att jag spricker, men lite kärlek och förståelse, nej, sånt verkar ju inte finnas på detta jordklot.

Det kokar i mig.

Alla är svin. 

Ta inte åt er. 

Vissa speciella bara, dom som gör mig irriterrande just nu.

Men ta inte åt er, det är bara tillfälligt.

Så less på höra bara skit.

Tänk om någon nån gång kunde säga nånting possitivt..

'men guud va dålig', 'klarar du inte det här så vet jag inte vad..'

, 'alltså herregud sämst' , 'va fan är det där?!' osv osv.

Klart man tröttnar. Så sjukt jävla less på det! Vill inte höra sånt

mera, trodde det var över men nej, tydligen inte.

Det är så larvigt, men när självförtroendet redan ligger på minusstrecket pga man

har fått höra sånt där i flera år, då klarar jag inte riktigt av att höra det mera.

och ibland undrar jag hur killar tänker. Eller rätt så ofta. 

Om någon kille skulle kolla på mig eller vilja dansa med mig ute på krogen då skulle

han kunna få en smäll, men när hans kompisar säger att jag är dålig och att dom

ska slå mig i huvudet med en gitarr för att jag är så dåligt, då är han knäpp tyst,

inte ett ord. Ja självklart jag fattar att dom skämtar men det är fan inte roligt.

Ingenstans.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre, men det där hjälper iallafall inte.

Det..det är så tungt!
Jag blir tokig. Nånting trycker ner mig.

Panik, hyperventilerar.

Rädda mig!

Håll om mig.

Smek mig över håret

Pussa mig på pannan

och säg att du är där

och allt är bra

Gråtattacker, det är så jag kallar dom. Helt plötsigt så känner jag bara

"jag måste gråta! Nu kommer det" och då måste jag gråta typ, ibland är

jag ju på såna ställen, typ på jobbet eller så..då är det bara att hålla

igen och försöka tänka på annat.

Det är något som jag börjar få igen..det kommer allt mer och mer.

Allt kan kännas jättebra och sen bara helt uppochner.

Eller jag kan börja gråta för minsta lilla när jag känner mig nere.

Och så försöker jag förklara för mig pojkvän att jag vill bara få

gråta ut, det finns liksom ingen anledning till varför jag gråter, inte

som jag vet om iallafall. Men han säger att det måste vara något.

Jag vill bara att han ska hålla om mig och säga "det är okey, gråt, jag

finns här"  Men han blir bara orolig och tror att jag inte har några känslor

kvar för honom. Men mina känslor för honom är så starka så jag blir helt

tokig! Såhär känns det att verkligen älska någon!

I onsdags hade jag sånhär 'gråtattack' som jag kallar dom, samma igår på

förmiddagen, det blev bättre mot kvällen. Imorse var jag glad och det har

jag varit hela dagen..eller det har känts bra om man säger så..så glad är

man inte när man går upp till jobbet kl 6,00.

Hoppas jag klarar mig bra nu för jag är så trött på detta. Det blir bara värre

också när pojkvännen inte riktigt förstår..Vet inte heller hur jag ska förklara

för honom.

När kan min själ få bli lite lättare?

Nej! Jag är INTE kaos!

Jag mår sjukt bra!
Jag ska inte gräva upp varför jag mådde dåligt för då kommer jag bara att

må dåligt igen! och mycket troligt börja skada mig igen.

Inte nu!

Nej.

Åh vilken väckarklockan jag fick! Jag började skriva i min dagbok "har bestämt mig

att rota igenom mitt liv" men NEJ!! Det är över! Jag vill inte vara där nere i de svarta

hålen igen! Jag vill inte åka runt runt runt och upp och ner, fram och tillbaka, överallt

och ingenstans.

Jag hade ett dåligt förhållande. Jag var inte kär. Jag lurade mig själv så jävla hårt att

jag mådde dåligt! I juli 2010 skrev jag "det känns som det är dags att vårt förhållande

tar slut.." när gjorde jag slut? i juni..2011!! Är jag så jävla blind?!

Hur fan kan man lura sig själv så?!

Omg!

Vilken väckarklocka!

Jag kunde verkligen grävt ner mig igen, börjat skada mig ,gråta, må dåligt kanske

till och med förstört mitt nuvarande förhållande,  och då skulle jag aldrig kunna förlåta

mig själv igen.

Sjukt!

Godnatt.