Mitt liv, psykiskt sett, har varit väldigt kaos.

Jag har fortfarande ingen ordning på det.

Jag har lagt allt åt sidan, för börjar jag fundera

på det så kommer jag få det jobbigt igen, i know it.

Men jag tror det börjar bli dax?

Så varför inte använda bloggen som hjälp?
Få skriva av mig lite, förhoppningsvis kanske möta någon

som har känt eller varit med om något liknande.

Dock vet jag inte vart jag ska börja riktigt..

När jag var 15-16 började jag upptäcka att jag var kaos.

Jag började skriva dikter, lyssna på mörk musik, jag hade

ont, jag mådde skit. Fast jag hade ett bra liv, skilda föräldrar men

de är sjukt bra vänner, de bor nära varandra. Bra syskon och släkt..eller bra

bättre! Det är sjukt bra! Fina vänner och så vidare..men mina tankar och allt

som hände på en gång..det blev KAOS.

Så jag började skada mig, med nålar, för jag vågade/ville inte visa någon hur

jag mådde egentligen. Ingen visste att jag rispa/skärde mig med nålar eller andra

vassa föremål. Aldrig djupt, inte så det blev ärr...även om det kom blod så, det försvann.

Och min smärta också...för stunden iallafall.

När jag var 17 blev det nog som värst en period, för då blev jag nästan som beroende.

Jag behövde nålar, mina armar behövde få känna det där...

 Känner att detta fortfarande är svårt att tänka på, att skriva om..känner fortfarande suget

i mina armar, i kroppen, själen. Men jag ska kämpa.

 En annan sak som blev vanligt var att dunka huvudet i väggen. Hade jag inte nålar att få tag i

så fanns det alltid nånstans att slå huvudet i. Jag grät mig till sömns bara för att jag orkade inte

göra annat. Jag kunde börja gråta för minsta lilla sak. Har fortfarande väldigt lätt för att börja gråta.

Det räcker med att jag tänker på vissa saker, tänker inte skriva några exempel nu för då börjas det igen.

När jag var 18 började jag gå hos kuratorn och hon hjälpte mig mycket. Hon sa att jag

hade mycket mycket ilska i mig som jag inte kunde kontrollera eller få ur mig och ja det

hade hon så rätt i. Både ilska och sorg.

 Men så småning om slutade jag med att skära mig, skada mig. Jag kämpade som fan, det

tog flera månader..tror inte ens jag är helt 'botad'.

Därför har jag bestämt mig för att gräva upp allt, varför jag mådde dåligt, hur kan jag bearbeta det

osv. Men för det måste jag ha stöd, från den jag älskar mest, min pojkvän. För det kommer komma många många tårar och jag kommer behöva få gråta.