Läs gärna del 1 först!

Hur det hela började minns jag väl inte riktigt.

Jag hade ju läst om (mest) tjejer på snuttis och lunarstorm som

skrev att de skärde/skar sig, men det tyckte jag lät mest som ett

rop på uppmärksamhet. Skadar man sig då skriver man inte det

på sin presentation direkt. Tycker inte jag.

(ehm ehm 'du skriver ju nu' tänker ni, ja men inte för att få uppmärksamhet,

utan för att skriva av mig och förhoppningsvis hjälpa både mig och själv

och kanske finns det någon annan som känner igen sig och vill prata)

Jag började skära mig när jag gick i nian. Med nålar rispade jag mig.

I början mest för att jag var arg och testade och efter ett tag var jag fast.

Jag mådde dåligt, sen när jag blev arg och ledsen över något åkte nålarna

fram och några risps på armen och sedan var allt lugnt. På med en långärmad

tröja och ner till familjen igen.

Jag berättade inte för någon. Ingen i min familj vet om vad jag gjorde med mig

själv.

Jag hade perioder då jag skadade mig själv. Ett tag hade jag faktiskt ett rätt

så långt uppehåll. Det var väl första året på gymnasiet till mitten av andra, i

nästan ett år då.

Sen började det igen, allvarligt. Gick jag på fester hade jag med mig en nål i fickan ifall

att jag skulle känna ett sug i armen. Det där suget. 

Tänk att du har glass, din favorit godis/chips/läsk vad som helst framför dig och du kan

riktigt känna hur din tunga vill ha det där, precis så var det i armen. Först så 'Åh jag vill...' 

sen efter ett tag..'nej jag måste, jag klarar det inte längre'. Jag är ju ingen rökare, men jag

kan nog tänka mig att de känner lite samma sak. Det där suget.

Jag skadade mig inte längre bara när jag blev arg eller upprörd, jag gjorde det hela tiden, jag

kände mig beroende. När man satt på tåget, bussen, skolan eller något ställe där det inte gick

att sitta med nålar så rev jag mig själv, drog lite i håret osv. Diskret liksom, för jag ville inte att

någon skulle veta.

Jag berättade inte heller för mina kompisar att jag skadade mig själv. Bara för en för att hon

gjorde lika själv. Jag visste att hon skulle förstå när jag frågade om hon kunde följa med mig

som sällskap till kuratorn första gången. Men det tar vi i nästa del!

Jag var väldigt arg och innåt den här tiden. 

Jag kände att min dåvarande pojkvän inte var ett bra stöd, inte tillräckligt. 

Han blev bara sur/ledsen för att jag skadade mig, han stöttade mig inte på rätt sätt.

Så jag hade ingen att stötta mig hos. Jag kunde inte gå till honom och säga 'håll om mig, jag

behöver gråta' för han var inte bra på att trösta, jag blev bara irriterrad när han daltade med

mig. Det var bara en av mina kompisar och min dåvarande pojkvän som visste om detta.

Men min kompis pratade jag aldrig med om just det, min pojkvän försökte jag prata med men

det kändes inte bra. 

Jag vet fortfarande inte om det är helt botat eller inte, för jag ska inte ljuga om det, jag har

känt det där suget i armarna, det kommer då och då men jag försöker tänka bort det. Ibland

går det så fort men jag slår huvudet i väggen istället. Jag har inte skurit mig på snart ett år.

Och jag vill inte göra det igen, jag är rädd för att gör jag det en gång så blir det flera gånger.

Men när jag blir arg nu, eller frustrerad då greppar händerna tag i håret eller så åker huvudet

in i väggen. Men nu känner jag att jag har någon som stöttar mig. Någon som lägger en hand

mellan mitt huvud och väggen och säger 'slå mig istället om du ska slå någon' klart som fan att

jag inte slår honom så då skadar jag ingen. Han håller om mig. Och det är bra.

Det är bra för mig. Just nu.

Men iallafall, det kom en tid då jag var som mest beroende, då jag och min kompis var på samma

fest, vi sov i samma rum och började prata om att må dåligt och skada sig. Och då frågade jag

om hon kunde följa med mig till kuratorn. För mig var det något av det bästa jag gjort, för jag visste

att annars hade jag aldrig gått dit.

Hur det gick efter jag gått dit första gången får ni reda på i del 3! 

Känner ni igen er i det jag skrivit? Behöver ni någon att prata med så finns jag!
Ni vet inte vem jag är och ni tänker säkert 'vad kan hon göra?'  det vet inte jag heller, men

jag vet att ibland när man , som jag, inte har någon att prata med så är det skönt att veta

att man kan prata med någon anonym. Berätta hur man känner, fråga dumma eller mindre dumma

frågor. Kanske kan det vara hjälp till att våga gå och fråga om hjälp?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad tiden går.... 10 månader blir han nästa vecka. Jag har börjat jobba och sambon är pappaledig. Det har varit och är en jobbig omställning, iallafall för mig. Samtidigt som jag ska installera mig på nya jobbet med massa papper, barn, regler, förä...

Blir galen. Har börjat virka en flodhäst och vad händer nu när jag nästan är klar? Virknålen försvinner!!! Är ganska säker på att den låg i soffan tidigare idag o då måste jag ha flyttat på den, men eftersom jag alltid sitter på samma ställe så kan d...

Vi fick lite info från en tandläkare här om dagen, alltså hur vi ska sköta en bebis tänder. Den tandläkaren, hjälp mig. Så fördomsfull och utpekande. Det första hon gör är med en otrevlig ton säger åt en pappa "där får du inte sitta eller behöver ...

Att amma offentligt är okey om mamman och barnet trivs med det! Tycker jag iallafall. De allra flesta gånger bryr sig William bara om att få mat, börjar han stirra runt så antingen väntar jag en stund eller tar på en sjal och täcker hans huvud så ...

Vi har ett ganska tråkigt stilrent hem...vita väggar svarta möbler, snyggt men tråkigt. Så mitt mål är att piffa upp det Med lite smådetaljer. Älskar secondhand butiker, man vet aldrig vad man kan hitta där! Så var in i en secondhand butik för at...