Sitter och myser med en supergosig katt. Finns inget gulligare än när Han kommer fram och trycker sitt huvud mot min kind. Och så gnäller Han lite. Supersöt.
Men samtidigt måste jag fundera på den fråga som har bestämt sig för att plåga mitt tänkande idag. 'Vad är vacker?'
Jag skulle nog inte säga att jag är det. Inte alla gånger iallafall. När jag ser ut som jag, då är jag inte vacker. Men ibland när jag har satt på mig snygga kläder, snygg frisyr, smink och ett självförtroende, då kan jag faktiskt se mig som vacker. Eller vackrare kanske man ska säga..men är det verkligen Jag?. Jag skulle nog säga att vackerheten kommer fram om man är glad och trivs med sig själv och jag gör nog inte det. Jag älskar allt runt om mig men jag tror inte på mig själv. Jag hatar att vara 21 men se ut som 15. bara det drar ner på mitt självförtroende så sjukt mycket. Det blir ju inte bättre när man inte har en aning om hur man ska fixa det? Är det längden, kläderna, håret, ansiktet. 

Jag ska ägna lite tid åt till just detta idag. Ändra frisyr, har haft snebena sen högstadiet och vägrat ändra på det. Fixa till mig lite..

Åt övrigt kommer tiden gå åt till hockey, måla möbler, plugga matte och försöka fixa med cam, mick och speciella sidor så jag kan göra mitt muntliga matteprov imorgon. Usch.

Män och Kvinnor

Är männen mer fästa vid sina mammor än kvinnan??

Män och kvinnor. Att vi är olika väsen är väl bekräftat. Men samtidigt ska vi komma ihåg att det betyder inte att alla kvinnor är och tycker lika, detsamma gäller faktiskt män också, även om det kan vara svårt att tro.
Men man kan väl säga att alla har lite lika drag.
T.ex när män ska leta efter saker. De kommer och gnäller att de inte hittar det dom letar efter och Då krävs det tydligen en kvinna för att hitta sakerna. Hur komiskt är inte det?

Nästan som att det manliga släktet inte har fått förmågan att leta fram saker.

Också har vi alla dessa män som lever på sina mammor så länge dom kan.

Inte så att dom bor hos henne och så men så fort det är något de inte förstår eller undrar så ringer man mamma. Istället för att ta fram receptboken och kolla hur många ägg det ska vara i pannkaksmeten. Eller googlar fram det man undrar. Så jobbigt och svårt är det väl ändå inte?

Eller som en bekant till mig, som har flyttat hemifrån och bor med sin sambo. Han åker hem till mamma och mormor och ger hans smutstvätt till dom och så får dom tvätta och vika hans kläder. 

Och min mormor kan åka hem till min morbror och tvätta hans fönster och då är han 40+. !! Min mamma blev alldeles galen för aldrig att mormor har åkt hem till min mamma och tvättat hennes fönster och aldrig att mamma skulle vilja att mormor kom med skurhink och trasa heller!

Vill killar inte bli självständiga?

Eller är det bara svårt att slita sig från mamma?

Sen finns det ju kvinnor som inte vill släppa taget om sin son.

Men man märker skillnaden där.

Min sambo är nog lite mera av en morsgris, det var värre förut än nu. Eftersom jag säger att han kan inte ringa sin mamma stup i kvarten.

T.ex om  han får ett papper som han inte orkar läsa, då åker han hem till sin mamma och säger 'mamma, jag förstår inte, kan du förklara'. 

Medans mitt ex mamma sa 'jag kommer på lördag och hänger upp nya gardiner och vårstädar hos dig' 

jag sa 'no way!' tog fram gardiner, ställde mig på stolen och bytte helt själv gardiner. Inte fråga om vi vill ha hjälp utan 'jag har hjälpt din bror (Som va 25+) och nu kommer jag till dig'.

Varför flytta hemifrån om mamma ändå kommer och gör allt åt en?

Hoppas verkligen att om jag får en son, att när han är 20+ och flyttat hemifrån att han klarar av att starta dammsugaren, byta sängkläder, tvätta, diska, leta fram recept utan att han ska behöva ringa eller jag åka dit och skura.

Antingen kommer ju mamman för att sonen inte gör något åt det eller för att sonen ber om det. Då är det nog lite morsgris varning 'Mamma fixar, jag behöver inte'

Medan när mamma har svårt att släppa så är det nog 'Jag va där igår, men det är lika bra att jag åker dit med en matlåda, han kanske behöver hjälp med....'

Visst jag kan ringa min mamma om råd, t.ex har hon något special recept som bara hon har så är det ju klart jag ringer henne om jag undrar. Men annars åker kokböcker och google fram så fort jag vill veta något. Även om det är kakor som hon har gjort 1000 ggr och jag ska göra dom för första gången och har ingen aning om hur jag ska göra så tar jag böckerna och internet.

Jag skulle aldrig be min mamma komma hit och tvätta åt mig eller hjälpa till att städa.

Jag har bett min låtsaspappa att göra smörgåstårtor åt mig när jag fyller år nu, fast jag egentligen skulle kunna göra det själv men det är bara för att jag vet att han har jobbat på kondotori och hans smörgåstårtor är perfekta. Och självklart blir jag glad ibland när svärmor erbjuder sig gratismat. Men om jag skulle vilja ha så varje dag, nej. 

Hon jobbar som mattant på en förskola, och blir det mycket mat över så kan hon ibland ringa och fråga om vi vill ha till lunch eller matlådor och vill vi så ja och annars så nej, inget tvång eller ringer på dörren och ' här var det serverat'. 

Hon vill mera att vi ska vara självständiga men behöver vi hjälp så finns hon. Precis lagom, precis som mina föräldrar. När det behövs, inte för mycket, inte för lite.

Kanske lät som i början att 'fråga aldrig din mamma om hjälp!' eller 'hjälp aldrig din son!', så var det ju inte riktigt menat, bara hitta det där som är lagom.

Tillbaka till mitt ex, hans mamma var sån som stod utanför dörren med dukar,lampor och allt möjligt skräp och 'här har jag till er, tänkte det passa perfekt här på hyllan och den här kan stå här'. Och det va gamla fula saker som inte alls passa in. Skillnad om hon ringer och säger '"hej jag har en grön lampa med rosa prickar är det något ni vill ha?" 

Iallafall MIN åsikt, sen kanske du tycker annorlunda och det respekterar jag.

Tycker man om att servera sin son så, visst, om det är så man vill ha det så är det klart man ska få ha det så.

Kul, alla dessa diskutioner om att har man många intressen så hinner man inte

spendera flera timmar per dag för varje intresse för då finns ingen tid över till mig..

Gick det in? det verkar så men ändå....

Han åkte iväg för att fiska imorse, han har gymmat, och spelat och nu ska han fiska

igen. 

Och så blir jag lite små putt nu när han åkte, och han säger 'du visste att jag skulle iväg ju..'

Ja, JA Det visste jag men det gjorde väl fan du också? Då kanske du kunde spendera några timmar

mindre vid datorn och offrat dig för att vara med mig?!

Alltså om knappt två veckor börjar han på ett nytt jobb, vilket innebär att han jobbar förmiddag varannan vecka och eftermiddag varannan vecka, eftermiddag = 14-22, så vi kommer knappt kunna träffas då eftersom jag kommer praktisera och sluta vid 15-16 på dagarna. Sen går jag och lägger mig strax efter tio på kvällen. 

Så varför inte offra sig för att passa på att spendera lite tid nu när vi vet att vi har tid?

Även om man inte alltid måste umgås med sin sambo, men det finns faktiskt stunder/perioder då man behöver umgås för att inte glida isär, vilket jag VET (av erfarenhet) kommer hända om vi inte ändrar på det snart. 

Man tröttnar ju, när man får en halvtimmes uppmärksamhet om dagen och sen 10 minuter medans man går och lägger sig, och resten av dagen går åt hushåll och hans intressen. Medans min dag går åt praktik, hushåll och ha tråkigt.

Förr då var jag viktigast, som han själv sa 'men förr ville jag bara vara med dig, det var det enda jag ville då'  Så det är inte så nu? Ska man inte alltid kunna känna, innerst inne, att åh vill bara vara med henne/honom. Jag känner så iallafall, men vet faktiskt inte om det är besvarat.

Det är jag som är ensam här,

ser inte du det?

Ser du inte mina tårar 

som gömmer sig bakom mitt leende?

Min ilska och frustration 

som gömmer sig bakom mina 'det är okey'?

Äntligen!

Äntligen kunde jag berätta exakt vad jag känner för min pojkvän.

Eller att jag känner att vi behöver göra mera saker och kommunicera mera och bättre!

Så nu ska vi verkligen satsa, iallafall jag.

Jag ska försöka ändra på mitt sura jag och tona ner det lite.

Och istället för att gå runt och grubbla på problemen så ska jag säga det rakt ut,

inte gå och fundera och arga ner mig ännu mera. Liksom, han kan ju inte gissa sig

till vad jag vill ha sagt, även om man önskar det ibland så..

Men har så svårt för att säga saker direkt. Är någon fel så kanske jag säger det några

dagar senare och då går det oftast inte göra något åt det.

Skriva däremot, det är jag sjukt bra på. Även om det inte blir rätt med stavning och meningar

och skrivregler och sådant men jag får ut allt jag vill ha sagt iallafall.

Men jag älskar honom, och orden han sa idag, det va som sätta ett kniv i hjärtat på mig.

Jag fick panik. Alltså verkligen. Men det var ingen större fara, allt utrett.

'Är du emo?!' 

Är inte det en utav de roligaste frågorna man kan få?

Nu för tiden får jag inte såna frågor, men när jag yngre.

Jag skrattade alltid inombords när jag fick den frågan, 'haha ursäkta vad?'

Självaste frågan låter ungefär som 'Är du finsk?'/ 'Är du jude?'.

Eller den här frågan har jag också fått "är du fjortis eller emo?"

Som om jag måste vara något utav det, är världen så indelad så antingen är

man fjortis eller 'emo'? Nu kanske den inte är så, men när jag var yngre verkade

det vara så. 

Emo är förkortning av emotional (stavning??) alltså känslosam ungefär va?

Så jag vet inte varför alla kopplar det till folk med svart hår och converseskor.

Skulle då själv vilja säga att emo kanske kunde vara en musikstil, med emotionaltexter

och musik som passar till texterna, Liksom musiken speglar sig i texten som texten speglar

sig i musiken. Och då kan man kanske spegla sig själv till dom låtarna som är lite mera känslomässiga (om det nu finns något sådant ord)

Men det är bara lite vad jag tycker.

Har du fått såna frågor nångång och hur reagerar du på det??

Man slutar ju bry sig absolut men vissa gånger när folk frågar..haha när de

låter helt chockande "va har du varit emo?!" Det låter som jag har varit kille en gång i tiden och

opererat om mig till tjej.

Sitter och lyssnar på We The Kings- "Every Single Dollar"

Här är början av låten:

Lately, 
I've been thinking about someone
Someone who just makes me,
Feel like myself
That one who
Picks me up when I'm feeling blue
And let's me do whatever
I want to

I gotta find that girl

With every single dollar,
I'll be sure to buy you flowers
Cause money ain't no problem when love's free,
Oh, I'd trade in all my years
To spend with you a single hour
As long as you'll spend it with me

De sjunger And let's me do whatever, I want to, I gotta find that girl.

Hm..finns det någon tjej som låter sin kille göra precis vad dom vill?

Jag önskar jag kunde det, faktiskt. Eller han får göra som han vill men då får han räkna med

att jag blir sur också. T.ex när han spenderar sina timmar framför tv och dataspel...

With every single dollar,
I'll be sure to buy you flowers

Finns det någon kille som spenderar pengar på att köpa blommor till sin flickvän fast hon inte fyller år, eller fast det inte är någon speciell dag? Ja jag vet att det finns såna killar, underbart faktiskt!
Min pojkvän tillhör dock inte den gruppen.

En gång har jag fått blommor så. Två dagar innan jag fick blommorna berättade jag om min kompis pojkvän som kunde komma med en stor bukett rosor bara för att han ville. Så min pojkvän kände väl sig tvungen I guess, haha.

Hade han överraskat mig lite oftare med blommor och andra roligheter så kanske det har varit lättare att tillåta honom att göra vad han vill.

We The Kings – Every Single Dollar

Jupp verkligen.

Inte ett ord som 'vi går nu' / 'vill du följa med?'.

Nepp..inte ens ett hejdå innan man smäller igen dörren och låser kunde man få.

Ett 'tack' för att man bakat och serverat var jag inte heller värd. Men kasta

skit i ansiktet på mig för saker som hände för ett halvår sen, hur värdelöst det var osv det

går bra. Och Du sitter bara där och småskrattar och försvarar dig själv. Inte 'jag tyckte det

var trevligt' nej inget sånt.

Är det inte så jävla typiskt?

Att varje gång killar är med sina killkompisar så ska det ändras stil helt och hållet.

Liksom måste bevisa för sina kompisar att 'jag bestämmer i det här hushållet, hon har inget

att säga till om'. Så sjukt jävla lågt när jag vet hur bra du är! Varför inte bara bevisa att vi

har det så sjukt jävla bra man kan ha det.

Varför vågar inte killar visa att de faktiskt älskar någon samtidigt som de är med sina kompisar?

Måste de bli stämplade som 'toffel' bara för att man ber om något?

Så sjukt less på den här skiten ibland alltså.

När man för en gångs skull vet vad man vill göra här i livet så

verkar det totalt omöjligt om man inte ska flytta tvärs över hela landet!

Har bestämt mig för att plugga till fritidsledare men det går inte för att

man måste ha fylla 25 samma år och så ska man ha jobbat som fritidsledare

i 3 år (?!) om man vill plugga på distans (vilket jag måste då utbildningen ligger

i karlskoga = 100 mil här ifrån)

Så hitta jag en kurs som heter Grundlärarprogrammet med inriktning mot fritidshem..finns

den på distans..nej det verkar inte så.

Så kanske får det bli Grundlärarprogrammet med inriktning mot yngre åldrar vad det nu heter.

För det verkar vara det enda som finns på distans.

Så varför ska jag absolut plugga på distans?
Jo för att utbildningarna jag vill gå finns inte här i närheten, har inte lust att pendla mer än 4 timmar

per dag..det lönar sig liksom inte.

Så frågar man studievägledarna och dom kan ju ingenting?! "Det står på deras hemsida att man ska vara 18 och man behöver inte alls jobbat i 3 år" trycker på länken hon skickat och vad står det ?!
För behörighet: 3 års erfarenhet, fylla 25 år det året man söker..

Jag är arg och upprörd.

Vill bara lösa det här.