Äntligen!

Äntligen kunde jag berätta exakt vad jag känner för min pojkvän.

Eller att jag känner att vi behöver göra mera saker och kommunicera mera och bättre!

Så nu ska vi verkligen satsa, iallafall jag.

Jag ska försöka ändra på mitt sura jag och tona ner det lite.

Och istället för att gå runt och grubbla på problemen så ska jag säga det rakt ut,

inte gå och fundera och arga ner mig ännu mera. Liksom, han kan ju inte gissa sig

till vad jag vill ha sagt, även om man önskar det ibland så..

Men har så svårt för att säga saker direkt. Är någon fel så kanske jag säger det några

dagar senare och då går det oftast inte göra något åt det.

Skriva däremot, det är jag sjukt bra på. Även om det inte blir rätt med stavning och meningar

och skrivregler och sådant men jag får ut allt jag vill ha sagt iallafall.

Men jag älskar honom, och orden han sa idag, det va som sätta ett kniv i hjärtat på mig.

Jag fick panik. Alltså verkligen. Men det var ingen större fara, allt utrett.

Japp, nu gick det ingen mera.  

   Bröt ihop helt.

Vad för sak saknar killar i sina huvuden!?

De har varit borta, precis hela dagen, för att fiska, de kommer hem och säger

'om en halvtimme drar jag till gymmet'

Aja okey, det visste jag redan...så hör man hur det plingar i micron och man undrar

vad han håller på med? 'men jag ska ju käka..'   Jaha..trodde vi gjorde sånt tillsammans?

 Men nej tydligen inte,  så nu får jag äta själv vilket kommer leda till att jag inte äter mera

en den där kiwin som jag åt för någon timme sen.

Värsta diskberget i köket, sopor som ska kastas och massa annat..ser killar sånt? Nej.

Dom plockar fram den där j'vla Xbox dosan och starta en NHL match. 

Så då är det jag, som har jobbat hela dagen som får stå och plocka ur och i diskmaskinen, diska

kastruller och stekpannor, se till att katten har mat och vatten och har det bra på toaletten, det

är jag som får stå och rensa hans onödiga saker i skafferiet, tömma kylen på mat som börjar bli gammal.

Sen kommer han, är du sur? Har jag gjort något fel?

Ehm..nej, åk till gymmet du.

Och sen vet jag att när han kommer hem, så blir det NHL, sitta vid datan och spela eller sitta vid datorn och kolla på en serie och då står jag ensam igen.

Och jag säger till och säger till och han säger 'men jag sitter inte alls lika mycket vid datorn'

Nej det har han rätt i för det gör han verkligen inte, men istället har han fyllt ut den tiden med att

gymma och fiska så han har iallafall ingen tid med mig. knappt med att jobba heller. Blir så jävla

less på det här.

Hur många gånger ska man behöva säga till?

Tjatar man för mycket så ledsnar dom bara också och slutar jag göra alla måsten så..skulle inte ens vilja veta hur det skulle se ut.

Är det bara killarna jag träffar det är fel på?

Eller är alla killar såhär? Deras intresse är så mycket viktigare än ALLT annat i livet, viktigare än partner (inklusive sex!!!), jobb och hushåll?

Kanske skulle man flytta ihop med en vän, en tjej istället. Slår vad om att det skulle vara mycket lättare.

Är så sjukt less och irriterrad.