Allt var ju så perfekt.

Du kom in till mig och sa att ikväll skulle jag få en överraskning, på något sätt

gissade jag på bio (vilket visade sig vara rätt). Allt var så perfekt efter det!
Vi lagade mat ihop, jag svävade fram på moln kändes det som, hur lycklig som helst.

Du råkade försäga dig om överraskningen, haha.
"Jag kanske kan lära dig spela hockey efter bion" Så gulligt.

Och hem, helt överlycklig, du går på toa och jag sitter på sängen och väntar på dig, kände

mig så nykär och ville bara att du skulle komma och hålla om mig, kyssa mig, säga att du

älskar mig. Men du gick bara förbi sovrumsdörren..kollade på mig och gick förbi.

Och det tar inte lång stund först jag hör smatrandet på tangentbordet.

Det kändes som om jag blivit lämnad ute i regnet. Vad är det som är så viktigt?
Kunde inte vi bara ha en perfekt kväll, hela kvällen. Jag är så tacksam och uppskattar allt du gjorde..men var det tvungen att ta slut direkt när vi kom innan för dörren?

Och du säger att du inte är trött och inte vill lägga dig, men så lägger du dig en stund för att

prata med mig och efter du gett all uppmärksamhet på katten så somnar du iallafall, så blir

det jag som sitter ensam vaken och inte kan somna.

Hur kan allt fint och bra samtidigt vara så ledsamt?