Är män alltid egoistiska? Överallt, hela tiden.
Jag är inte så förtjust i badhus, Jag tycker det är ganska jobbigt..ändå lovar min sambo hans systersbarn att vi ska åka och bada i helgen. visst nu är det utomhusbad men kunde han inte prata med mig först? Fråga om Jag ville. Han gjorde så bara för att han så gärna vill åka dit och Han visste att Jag inte ville så jag skulle säga nej.
Men sen när det finns något som jag så gärna vill göra så nej, aldrig.
Och Jag tycker det är så fel, men ändå så ger jag mig...kanske tolkar vi bara det på olika sätt. Men jag tycker bara att Jag ger och ger men inte alls får lika mycket tillbaka. I huset, i sängen, i förhållandet.

Man kan inte gå och vara rädd för allting. 
Men ibland känns det väldigt svårt i dagens samhälle, speciellt när media trycker upp alla hemskheter

i ansiktet på oss. 

Det är misshandel, mord, kidnappningar och våldtäkter ÖVERALLT!

Är det bara jag eller händer det bara mer och mer eller har media börjat uppmärksamma sådant mer eller är det för att när man är yngre så håller man inte koll på sådant?

Jag har sett avsnitt på dr.phil där en mamma lämnar av sina barn hos deras pappa, som har druckit. Han säger åt barnen att gå in. Han skjuter ihjäl mammans bästa vän och sedan början han skjuta mamman i ryggen och magen, han jagar henne med en kniv och slår henne med en spade, men hon överlevde. Varför han gjorde det? Hon hade lämnat in skiljsmässepapperna. Sjukt! Att någon som är helt 'normalt' (om det nu finns något sånt ord) kan göra något sådant. Som att han bara blev förvandlad till ett monster? 

Det får mig att tänka lite...kan inte vem som helst förvandlas?

Det gick en film på 5an igår. Skicka vidare/pay it forward. Kolla på den. Helen Hunt och Haley Joel Osment (han från sjätte sinnet) är med i den. Fruktansvärt bra.

Där kan man se hur han som barn har det när hans föräldrar dricker, hur ledsen han blir när hans pappa kommer tillbaka för han vet vad som kommer att hända, men inte hans mamma. Hon säger bara att nu kommer allt bli bra, han skulle aldrig röra sin son osv. Liksom försvarar honom.

Tycker att filmen är riktigt bra, den visar hur blind man kan bli. Även om den inte bara handlar om just det här, det handlar mest om hur pojken kommer på en idé, att om någon gör något för mig, så ska jag göra något för tre personer och de i sin tur gör något för tre personer osv. Ni kan läsa om filmen här.

Sevärd! Mycket fin!

När jag ser allt hemskt på tv och tidningar och överallt. Så brukar jag oftast tänka vilken tur har inte jag fått? Som föddes i en familj som är världens bästa. Min mamma och pappa är skilda sen snart 12 år sen tillbaka, båda har nya partners och ändå ska kan vi alla sitta tillsammans och prata. Min pappa och min mammas 'nya' man (de har varit tillsammans i snart 9 år iaf) spelar badminton tillsammans med min farbror och morbror, varje söndag? Jag är så tacksam för att min familj kan hålla ihop och acceptera vad som händer. Min svärmor blev helt chokad när vi alla åt och hon märkte hur bra alla kunde kommunicera, inte uppgjort någonstans. 

Sen nu min sambo/fästman. Den finaste någonsin!

Tänk om jag hade hamnat med någon som skulle slå mig för att jag köpte fel sorts äpplen eller glömde att ta in tidningen? 

Det som jag är mest rädd för är att om, OM, jag skulle hamna i ett sånt förhållande...skulle jag kunna ta mig ur det? När han kommer fjäskade om förlåt, jag visste inte vad jag gjorde, allt blev bara svart, det va sista gången, jag kommer aldrig göra om det osv osv, så hur lätt är det inte att förlåta? Även om man inte förlåter, så man står ju kvar? Det händer igen, igen och igeng, men man är fast, beroende, för man kan inte gå? Man tänker nu, jag skulle gå på en gång och aldrig prata med honom igen, men är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Man blir så fastbunden i början av förhållandet, sen förvandlas han och då är vi redan fast.

Så vem går bakom oss när vi är ute? Vem är snyggingen på andra sidan? Den blyga personen som inte vågar hålla ögonkontakt är det den som är ett monster? 

Eller när folk tar med sig bekanta på fest, som ingen annan känner och säger, det är lugnt, hen är schysst, vi har träffats förut en gång...Jaha, men har du sett personen full eller arg? Hur vet du att den personen inte har ett monster inne i sig? 

Jag känner en tjej som träffar killar via internet. Visst det är på stora platser där alla ser dom. Som ishockey hallar och så. Men hur kan hon veta att det är vanliga männsikor hon träffar? Hur kan hon vara så säker på att nästa gång, när de träffas hemma hos någon så är han likadan, hur kan hon veta att de inte har förvandlats? 

Hur kan vi vara säkra på att vi själva aldrig kommer förvandlas?

Men, man kan aldrig vara rädd hela tiden.