Det är fan att livet ska vara så jobbigt.
Varför ska jag alltid behöva locka, ropa och jaga efter andra? 

Kan ingen självmant komma till mig bara för att umgås?
Finns det ingenstans där jag passar in?

När man tror att man är ett 'gäng' och helt plötsligt får man frågan "vilka ska du arbeta med? För

vi har redan skapat en grupp" och inte ens frågat mig när vi 'vanligtvis' brukar hänga ihop?! 

Jävla surtant. Hur fan tänkte skolan när de tog in henne? Dessutom är hon snart för gammal för att få jobb sen iallafall.

Jag fattar bara inte vad som är problemet. Vad är det för fel på mig?!

INGENSTANS verkar man passa in.

Hemma får man jaga och fjäska in sig hos sambon som hellre spelar tvspel än sitter och pratar med mig i 10 minuter.
I skolan funkar det tydligen inte alls. Jag har folk att prata med men det klickar inte som det verkar gjort mellan alla andra. Sen är man ju från 'fel' stad och det får man ju konstant höra. Jag ser inte humorn i det även om det inte är allvarligt. Man tröttnar.

Tröttnar på livet.
Mitt ljus i tunneln har slocknat, jag har ingeting att kämpa för längre.
Eller jo det har jag, men motiviationen har jag tappat helt. Verkligen HELT.

Livet kanske inte är något för mig?

Så glad att jag är ledig imorgon. Många timmar ska spenderas på gymmet.