Har ca två veckor kvar på graviditeten och nu börjar panikångesten komma och jag känner att 

jag har ingen att prata med! Därför skriver jag av mig här.

just nu känner jag bara att jag vill inte föda, jag vill inte bli mamma, jag vill inte ha det ansvaret. Samtidigt får jag så dåligt samvete, jag borde inte känna såhär, är det inte nu allt ska vara bra och man ser fram emot allt och är överlycklig? 

Jag har gått upp i vikt, även om det kanske inte syns att jag gått upp 15 kg så känns det och det är så galet jobbig men så fort man säger det till någon så får man till svar att det ska bara så, du är Har ju barn i magen!!    Kanske kan man må dåligt ändå? Kanske det tar på psyket att det står 15 kg extra på vågen och du vet att om två veckor när du ska vägas igen så är det ytterligare 2kg. 

Det jobbigaste är att inte kunna prata med någon...min sambo verkar inte förstå att man kan må psykiskt dåligt, eller så vet han inte hur man bemöter det för att verkar alltid ignorant, irriterad  eller så får han mig att känna att mina tankar/problem är fjantiga och larviga. Jag måste gå och lägga mig tidigt, ta en dusch eller vänta tills han somnar innan jag gråter för jag orkar inte gråta framför honom. Jag vet inte vad jag ska säga när han frågar vad det är. 

Hur säger man att jag vill inte bli mamma längre fast jag sett fram emot det här så så länge och vem säger man det till? Alla andra verkar se fram emot vår lilla pojke så mycket mer än vad jag gör.

varför är inte jag konstant glad och förväntansfull? Varför kommer det såna här tankar till mig? 

Jag trodde människan var en smart varelse med smarta funktioner, varför får jag som är gravid dessa deprimerande ångest känslor när jag borde tanka på mig styrka inför förlossningen?

någon mer där ute som kan dela sina tankar och berättelser??