Så var allt bokat och klart, teneriffa! 
I mars!

Någon som har tips på saker man måste se?

Eller typ party ställen?

Kommentera!

Kanske ni har varit på teneriffa, hur var det?

Berätta! :)
 

"HEEEJ bloggen

var med min kompis... Vi har blonderat håret  och gjort läppförstoringar

..sedan köpte jag en klänning för 3999kr, värsta rean alltså shit jag blev

helt galen! Imorgon är det fredag och då ska jag supa. Jag är bättre än

alla så kyyyyyzzz

Ehm..nej jag är inte seriös.

Och jag vet att många som skriver/videobloggar så här är inte heller seriösa.

De säger det iallafall, att de bara låtsas vara så...men varför?

För att du vill bli känd?
Seriöst?!

Vill du bli känd som en fjortisbloggare? Är det så roligt?

Du har 100tals läsare, 11-14 åringar som avgudar dig och alla andra hatar dig.

Är det något att bli känd för?

Fan vill du så gärna bli känd i bloggvärlden så blogga om något som är lite mer

värdigt.

Nej jag kanske inte alltid bloggar om något som är så värdigt att läsa men jag är

inte ute efter att bli 'känd', jag vill bara skriva av mig lite grann, eller rätt så mycket.

Nej..tänk efter själv, du är kanske 17-18 år, du har färgat håret blondt, har hårförlängning

i håret för flera 1000 kr, du har förstorat läpparna så du ser ut som en anka, du har så

mycket smink så man känner inte igen dig utan. Du sätter på dig en uringad tröja sätter dig

vid datorn och ser till att tuttarna och dina läppar syns så mycket som möjligt och sedan 

sitter du och tydligen låtsas vara en fjortis. Du skryter om hur mycket du dricker, hur dyrt

allt är och hur älskad du är och att du inte bryr dig om världen....

Seriöst, om 5 år..du kommer skämmas ihjäl. Alla videor på dig kommer för alltid finnas kvar

på internet, alltid. Och när du ser dessa videoinlägg när du är 22+..alltså gud du kommer dö

av skam. Om du inte redan har vett i skallen och skäms. 

Liten rolig funderare bara..är det verkligen något man vill vara 'känd' för?

Visst du kan jättegärna visa vad du har köpt och prata om fester men gör

det på rätt sätt!

Bara min åsikt!

Har varit rätt så jobbig dag.

Har varit och sagt hejdå till min kusin som ska iväg

till usa i ett år. Rätt så jobbigt då vi alltid stått nära varandra.

Men jag åker nog dit för att hälsa på henne.

Så det blev många leenden och lite tårar innan vi åkte därifrån.

Ska kolla på film. Har haft litet snack med pojkvännen men gör

ett inlägg om lite kärlek senare! 

Ha det gött!

Vissa saker håller man för sig själv.

Men jag tänker berätta för er.

Kanske känner ni igen er?

Det har aldrig varit lätt kallar jag det för att, visst det inte inte alltid varit svårt, men aldrig

har det varit helt lätt, alltid har det dykt upp något som är jobbigt..

När jag var 14-15 år så mådde jag som mest dåligt.

Jag låg under botten.

Jag skadade mig själv. Bankade huvudet i väggen, skar mig, rispa mig

med nålar, slet i håret, rev mig, slog mig...allt möjligt. Bara för att

jag hatade mig själv. Eller nej, jag hatade livet.

Att gå till skolan var det jobbigaste, man väntade bara på

att de skulle säga något elakt.

Busvisslingar...och? kanske ni tänker, men fan jag är väl inte dum! Dessa

busvisslingar betyder inte "oh hon är snygg!" utan ironiskt menat "hahah snygg..pss..."

och så hör man alla killar sitter och garvar..nej det bygger inte upp ens självförtronde.

När de sitter och pratar högt om vad 'emosar' ska göra bara för att dom visste att jag

hörde. Ja jag klädde mig i svart, hade svart hår och allt sånt, men emo nej det skulle jag

inte kalla mig. Jag trivdes bara så.

Så öppnade man sina skriv häften och där stod det "käka upp dig själv" , "skär sönder dig"

och sånt skit. Fan har ni inget bättre för er än att kladda i mina böcker när jag inte är i klassrummet?!

Och så ställa så självklara frågor bara för att jag ska må dåligt.."är du singel?" "Varför?" "hur många

har du kysst?" men fan håll käften. Jag var så arg, men det var ingenting man visade.

Jag höll allt hemligt.

Jag berättade inte för någon.

Det var inte bara för klassen jag gick i som fick mig att må dåligt, det var allt som hade hänt innan också självklart..

När jag var 9 år, skiljde sig mina föräldrar. Vi flyttade, ny skola ny klass, nya vänner, bråk, nya "föräldrar" på båda sidor, ny "syskon" på båda sidor, nytt hem på båda sidor, några dödsfall, nya funderingar och sånt på 5 år, det är rätt så mycket att ta in. jag fick aldrig en lugn stund. Jag hann inte bearbeta färdigt ena saken innan nästa dök upp. Samtidigt ska man ha koll i skolan, vad man ska söka till för nästa skola osv. Det blev för mycket.

En sak som alltid har funnits med mig är när jag fick reda på att min morfar var sjuk. Han skulle inte klara sig. Vi satt i väntrummen och de gick in några i taget, men inte jag...jag bara satt där och stirrade. Kunde inte gå in. Jag stod min morfar väldigt nära, redan när jag var 4-5 kunde jag ringa till mormor och morfar och säga "hej får jag komma hem till er". När jag fick så följde jag alltid med morfar i traktor, högg ved, vi gick och kolla på grisar och sånt. Jag älskade att vara med honom det fick mig att må så bra. Nu när jag tänker efter så jag vill inget hellre än att gå brevid honom igen. Och ändå så

kunde jag inte gå in en sista gång till honom. Jag ångrar mig så mycket, jag vill bara vrida tillbaka tiden men det går inte.

men just nionde klass var jobbig för mig, det var pest att vakna och gå till skolan varje dag. Det var liksom det som fick mig att må sämre än dåligt. Låg jag på botten innan så var det det året i högstadiet som fick mig att gå under.

Det var då allt gick fel..

Så nu har jag suttit och skrivt och suddat och skrivt och suddat och ändrat i över en timme.
Så jag lämnar det så här. LÄs gärna del två sen när den kommer ut!

OCh är det någon som känner igen sig så skriv, ni kan absolut vara anonyma, vill ni inte att det blir publicerat så skriv det. Kommentera, våga fråga.

Japp! Idag har vi tråkiga torsdag.

Sitter och gosar med en kisse som håller på att löper tror jag..

Har ju aldrig haft katt tidigare. Men så hon skriker och jämrar sig.

Och ålar runt på golven mot alla väggar.

Men nu sover hon iallafall.

Jag försöker verkligen komma på ett ämne jag kan skriva om...

men jag kommer inte på något!

Ge mig förslag!

Börjar bli lite trött på det här med att bara sitta hemma och inte

göra något vettigt.

Min pojkvän bor mitt ute i ingenstans och på nått galet sätt så har

jag låtit mig flyttas hit i tron om att det ska vara bra.

Det suger.

Pga att det ligger som det gör vill ingen av mina kompisar komma hit

och hälsa på. Jag kan inte ta mig någonstans för jag har ingen bil.

Visst det går bussar och tåg men det är inte heller så roligt...speciellt

inte nu i vintern.

Jag känner ingen. Jag hittar inte. Och nu tror min sambo och hans mamma

att jag vill jobba här. Nej tack. Jag vill inte känna mig bunden till denna håla.

Men det lär ju dröja iallafall ett år innan vi flyttar. Så jag längtar.

Vill börja plugga på distans eller något så jag har något att göra om dagarna, men

vet inte alls vad jag vill plugga..

För trött för det här.

Hallå! Seriöst?

Hur många tycker att detta program är vettigt?

Jag har sett ett avsnitt nu på tv3play. Har missat det

på tv båda måndagarna nu.

Men ja..gud.

Alltså visst några utav barnen verkar verkligen vilja det och

ja då kan jag förstå varför dom är på skolan.

Men en del barnen ville inte ens.

"jag tycker det är lite kul att bli fotograferad...men jag vet inte

om jag vill bli modell...jag vet inte..."

Så varför har mamman tvingat dit henne?

Bara för att hon själv inte kan lyckas i modebranchen?

Tyra Banks började själv väldigt ung, men hon gick till sin mamma och

mamma snälla hjälp mig jag vill bli modell.

Här är det mammorna som går och säger du SKa bli modell.

Det är lite skillnad.

Och börja raka benen på en 9åring? Är det vettigt?
Och smink! Så mycket!? NEJ!!

Visst barn kan få ha smink när det är kalas eller annat roligt men då

ska det inte vara foundation, mascara och hela skiten. Lite ögonskugga

eller läppglans och nagellack räcker hur bra som helst!

Bara för att föräldrarna är för fula/dåliga för att bli modeller behöver de inte

tvinga sina barn. Ge barnen gummistövlar, BARNkläder och gå ut med dom!

Hoppa hage, gunga, sitt i sandlådan och kladda ner er, fram med barbiedockor och

dockvagnar och dockkläder! Det är att vara barn! OCh när man är 9år då är man barn!

När jag själv var nio år då hade jag ett stort barbiehus och jag älskade det, jag lekte med

barbiedockor hela tiden. Vi var ute och lekte att vi var apor och prinsseror och häxor inte modeller.

Skärpning. 

Vad har ni för åsikter om programmet??

Alltså..det är faktiskt sant.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~~~~

Någon mer än jag som känner igen mig??

~

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~

hahaha

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~~~~

Erkänn nu hur många gör såhär??
Jag gör det iallafall!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ja haha..

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det här har väl alla varit med om?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

jo sant..

¨~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

detta stämmer väl också?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
~~