Vissa saker håller man för sig själv.

Men jag tänker berätta för er.

Kanske känner ni igen er?

Det har aldrig varit lätt kallar jag det för att, visst det inte inte alltid varit svårt, men aldrig

har det varit helt lätt, alltid har det dykt upp något som är jobbigt..

När jag var 14-15 år så mådde jag som mest dåligt.

Jag låg under botten.

Jag skadade mig själv. Bankade huvudet i väggen, skar mig, rispa mig

med nålar, slet i håret, rev mig, slog mig...allt möjligt. Bara för att

jag hatade mig själv. Eller nej, jag hatade livet.

Att gå till skolan var det jobbigaste, man väntade bara på

att de skulle säga något elakt.

Busvisslingar...och? kanske ni tänker, men fan jag är väl inte dum! Dessa

busvisslingar betyder inte "oh hon är snygg!" utan ironiskt menat "hahah snygg..pss..."

och så hör man alla killar sitter och garvar..nej det bygger inte upp ens självförtronde.

När de sitter och pratar högt om vad 'emosar' ska göra bara för att dom visste att jag

hörde. Ja jag klädde mig i svart, hade svart hår och allt sånt, men emo nej det skulle jag

inte kalla mig. Jag trivdes bara så.

Så öppnade man sina skriv häften och där stod det "käka upp dig själv" , "skär sönder dig"

och sånt skit. Fan har ni inget bättre för er än att kladda i mina böcker när jag inte är i klassrummet?!

Och så ställa så självklara frågor bara för att jag ska må dåligt.."är du singel?" "Varför?" "hur många

har du kysst?" men fan håll käften. Jag var så arg, men det var ingenting man visade.

Jag höll allt hemligt.

Jag berättade inte för någon.

Det var inte bara för klassen jag gick i som fick mig att må dåligt, det var allt som hade hänt innan också självklart..

När jag var 9 år, skiljde sig mina föräldrar. Vi flyttade, ny skola ny klass, nya vänner, bråk, nya "föräldrar" på båda sidor, ny "syskon" på båda sidor, nytt hem på båda sidor, några dödsfall, nya funderingar och sånt på 5 år, det är rätt så mycket att ta in. jag fick aldrig en lugn stund. Jag hann inte bearbeta färdigt ena saken innan nästa dök upp. Samtidigt ska man ha koll i skolan, vad man ska söka till för nästa skola osv. Det blev för mycket.

En sak som alltid har funnits med mig är när jag fick reda på att min morfar var sjuk. Han skulle inte klara sig. Vi satt i väntrummen och de gick in några i taget, men inte jag...jag bara satt där och stirrade. Kunde inte gå in. Jag stod min morfar väldigt nära, redan när jag var 4-5 kunde jag ringa till mormor och morfar och säga "hej får jag komma hem till er". När jag fick så följde jag alltid med morfar i traktor, högg ved, vi gick och kolla på grisar och sånt. Jag älskade att vara med honom det fick mig att må så bra. Nu när jag tänker efter så jag vill inget hellre än att gå brevid honom igen. Och ändå så

kunde jag inte gå in en sista gång till honom. Jag ångrar mig så mycket, jag vill bara vrida tillbaka tiden men det går inte.

men just nionde klass var jobbig för mig, det var pest att vakna och gå till skolan varje dag. Det var liksom det som fick mig att må sämre än dåligt. Låg jag på botten innan så var det det året i högstadiet som fick mig att gå under.

Det var då allt gick fel..

Så nu har jag suttit och skrivt och suddat och skrivt och suddat och ändrat i över en timme.
Så jag lämnar det så här. LÄs gärna del två sen när den kommer ut!

OCh är det någon som känner igen sig så skriv, ni kan absolut vara anonyma, vill ni inte att det blir publicerat så skriv det. Kommentera, våga fråga.

Japp! Idag har vi tråkiga torsdag.

Sitter och gosar med en kisse som håller på att löper tror jag..

Har ju aldrig haft katt tidigare. Men så hon skriker och jämrar sig.

Och ålar runt på golven mot alla väggar.

Men nu sover hon iallafall.

Jag försöker verkligen komma på ett ämne jag kan skriva om...

men jag kommer inte på något!

Ge mig förslag!

Börjar bli lite trött på det här med att bara sitta hemma och inte

göra något vettigt.

Min pojkvän bor mitt ute i ingenstans och på nått galet sätt så har

jag låtit mig flyttas hit i tron om att det ska vara bra.

Det suger.

Pga att det ligger som det gör vill ingen av mina kompisar komma hit

och hälsa på. Jag kan inte ta mig någonstans för jag har ingen bil.

Visst det går bussar och tåg men det är inte heller så roligt...speciellt

inte nu i vintern.

Jag känner ingen. Jag hittar inte. Och nu tror min sambo och hans mamma

att jag vill jobba här. Nej tack. Jag vill inte känna mig bunden till denna håla.

Men det lär ju dröja iallafall ett år innan vi flyttar. Så jag längtar.

Vill börja plugga på distans eller något så jag har något att göra om dagarna, men

vet inte alls vad jag vill plugga..

För trött för det här.