Glöm inte kolla del 1 och 2 först!

Jag tog mig i kragen och gick till kuratorn.

Jag hade bestämt mig, nu jävlar skulle allt bli bra igen.
Jag skulle kunna gå ute bland folk med linnen i sommar utan att

någon vände sig om och kolla en gång extra.

Jag satte mig ner i soffan och hon satte sig i en fotölj mittemot.

Hon frågade vad jag ville ha hjälp med.

Och att säga det var så sjukt svårt och jag hade tänkt på det hur länge

som helst men fortfarande inte fått fram rätt mening.

Vad säger man? "Hej, jag skär mig kan du hjälpa mig?"

Men jag stapplade fram mina ord om att jag mår inte så bra psykiskt, jag

är nästan konstant ledsen och nere och jag skadar mig lite då och då.

Hon frågade lite mera hur och när och ville att jag skulle berätta mera.
Så ja sa att när jag blir arg, frusterad, ledsen eller bara om något litet litet

går fel. Det kan vara att dagens planering blir ändrat så kunde jag bli helt tokig

och banka huvudet i väggen eller rispa mig med nålar.

Minns en gång då vi bestämt att vi skulle åka till stan men det blev ändrat i allra sista

sekund, precis innan vi skulle gå till tåget. Jag blev helt..vet inte vad jag ska säga. Jag

rusade upp på mitt rum, satte mig i sängen mot väggen och slängde huvudet i väggen, en

gång, det räckte, det kändes som att väggen sprack. Jag blev alldeles yr i huvudet.

Vi kom fram till att jag skulle träffa henne en gång i veckan till att börja med. 

Hon gav mig lite små övningar som jag skulle göra när jag blev arg eller frustrerad.
Som att försöka slappna av och räkna till tio, ta en promenad, starta lugn musik, måla, skriva eller

något annat som fick mig att släppa tankarna.
Pussel.
När jag bygger pussel så blir jag helt fokuserad på pusslet, släpper allt annat. Det gjorde susen.
Faktiskt.
Men sen finns det ställen då man inte kan bygga pussel, ta fram papper och penna eller musik, (räkna till tio funkar inte för mig, kanske för dig, testa!) men då gav hon mig en annan sak. Som hon själv brukade göra när hon skulle flyga t.ex för hon var så flygrädd.
Leta upp något som är fyrkantigt eller rektangulärt (hur det nu stavas?) t.ex ett fönster,taket, en bok, en bild i en tidning, vad som helst. 

Börja längst ner i vänstra hörnet, gå sakta med blicken uppåt till vänstra övre hörnet, samtidigt som du andas in och räknar i huvudet till 4. När du kommit dit går du från övre vänstra hörnet till övre högra hörnet, håller andan och räknar till 4 i huvudet. Där ifrån går du från övre högra hörnet neråt, räknar till 4 i huvudet och andas ut samtidigt. Gå sedan från nedre högra hörnet till det nedre vänstra och håll andan medans du räknar till 4. (Du ska alltså inte komma till det andra hörnet med blicken först du räknat till fyra, när du säger(tänker) 4 ska du kommit till nästa hörn.

Oj lite rörigt...
men Testa! (funka bra för mig när det gäller att släppa allt och slappna av)
 

Vi gick igenom allt, hon frågade om vad jag tyckte var mina negativa sidor och positiva, ni kan ju gissa vilken lista som blev längst.

Jag berättade om allt som hade hänt i mitt liv, från skiljsmässor till dödsfall och nya familjemedlemmar och allt möjligt.

Så hon sa på en gång att jag hade tagit in mera än vad jag släppt ut och nu så åker allt ut på en gång.

Hon sa också redan under de första gångerna vi träffades att det kommer säkert gå uppåt nu och bli bättre men du måste vara beredd på 'återfall'. Nästan alla får det nångång. Sen om det är en vecka eller två månader eller ett år dit det kan vi inte svara på. Men var beredd på det. Och det var jag och är fortfarande. (Speciellt nu). 

Men det blev bättre, visst det hände nån gång att jag skar mig men det var nog bara en gång. 

Och hon sa att det hade hon också varit beredd på så jag skulle inte känna 'åh nej och jag lovade att aldrig göra det här igen' och bli besviken på dig själv för då blev det värre.
Vi kom fram till att vi inte behövde träffas lika ofta. Kanske en gång i månaden.
Och det funkade bra. Jag behövde inte gå dit längre för jag visste redan vad det var som hade orsakat denna 'depression' och jag kände att jag var på väg ur den, sommaren och studenten var på väg och jag var lycklig.

Så alla som inte vågar gå och fråga om hjälp. Jag vet att detta är sjukt jobbigt.
Men fråga en vän, säg bara "följ med mig till kuratorn imorgon jag vill prata med henne" du behöver inte berätta för din kompis om du inte vill, bara du kommer iväg. Tro mig har du en bra kurator så funkar det. Och lyssna inte på alla rykten "alltså vår kurator suger!!" det vet du inte först du själv har varit där! Är det så att hon inte funkar för dig, det kanske känns som att hon inte riktigt lyssnar då får du ta kontakt med någon annan.

Mycket bra hemsida där man kan fråga om hjälp i forum eller hjälpa andra.

http://www.bris.se/ 

'Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar'

Vet inte riktigt vad dom här känslorna kommer ifrån,

men det känns lite som att du undviker mig.

Vad har jag gjort för fel?

Det känns som att du inte lyssnar eller ser. Vill liksom

inte prata och diskutera, alltid så korta svar som möjligt.
Som att du inte vill längre, som att jag inte räcker till.

Det får mig att fundera på om du verkligen vill samma sak

som jag. 

  'Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd

Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar'

Och du säger att allt är som förut, men för mig känns det inte så.

Och jag kan inte säga mer än att jag känner mig ignorerad.
Som att något annat är mycket viktigare ibland. Och hur jag än lockar och

ropar så funkar det inte. Jag vill att jag går före vissa saker, som spel t.ex., jag

tycker inte det är viktigt. 

Jag vet inte om det är bara för att vi varit ifrån

varandra mycket just nu, vill kunna vara hos dig varje dag &