På sista tiden händer det allt mer ofta att man ser en snygg kille på stan,

kanske i min ålder, 21-22 eller tre år äldre och så ser man han gå med en barnvagn eller

en liten unge i handen och man tänker "oj har han barn, han som är så ung?"

Sen slår det mig att jag är inte 17-18 längre jag är 21, snart 22.

Jag vill också gå med barnvagn, jag vill också ha ett eget barn som jag får lära att gå

och prata. Nu är det min tur! Jag vill också.

Men så måste man ha ett jobb. Jag vill iallafall att min sambo ska ha ett fast jobb.

För man måste ju ha pengar. Pengar, pengar, pengar. 

Och plats. Just nu har vi inte plats för något barn i lägenheten. Så jag vill flytta till ett radhus.

Men för det måste man ha pengar och för att få pengar måste man ta ett lån och för att ta ett lån behöver man fast jobb. Vi har inget fastjobb. Förhoppningsvis så i höst! Kanske kan jag få bo i ett radhus nästa sommar? 

Så ska jag tillbaka till skolan i höst och bli fritidsledare! (YEEY!) Längtar och längtar och längtar!! Men samtidigt så, jag vill ha barn nu. Om det går som jag vill så har jag mitt första barn när jag är 24. Det känns som en evighet innan JAG fyller 24! Men det är om 2 år! 2 år är ingenting, egentligen, men när man väntar på något så känns det som en evighet.

Både jag och min sambo känner oss redo nu, vilket gör tiden ännu segare. 

Jag tror inte jag skulle klara av att plugga och ha ett barn samtidigt, jag skulle bli för stressad. Ha för mycket att tänka på.

Varför visste jag inte tidigare vad jag ville bli? 

Jag har slösat 3 år! Istället för att pluggat har jag jobbat som vikarie på flera olika ställen och läst handel och service...varför visste jag inte innan jag tog studenten att jag ville bli fritidsledare? Då hade jag redan varit klar med studierna..kanske tillochmed haft ett jobb!!

Nej nu gjorde jag sådär igen, så typsikt mig, ligga och ha ångest över vad man inte gjorde för längesen. Alltid. Alltid gör jag så och så gräver jag ner mig i det förflutna som man inte kan göra något åt.

Allt löser sig väl med tiden.

Jag kommer också få mitt radhus, barn, flera barn och kanske någongång en villa, ett jobb. Ett hem som jag får bygga upp som jag vill, en trädgård, en familj. Min familj.

Det Är något jag har börjat funderat på.
En person kan ligga och vänta hela natten på att få ett livet sms medan det inte betyder någonting för den andra.
Att få prata med en person kan vara så mycket viktigare än att få prata med den man redan pratar med även om Det är den man älskar.
Men hur blir det när mina viktiga saker är helt oviktiga för den personen det gäller, för den som man ska kunna dela allt med. När personen inte förstår hur ont det kan göra att inte få det där lilla oviktiga saken som man blivit lovad, även om Det egentligen är oviktigt.
Hur kommer det sig att ibland så känns det oviktiga viktigare än vad som egentligen är viktigt, det som egentligen har någon betydelse.