Läste lite snabbt igenom mina senaste inlägg om graviditeten och de låter ganska negativa?

Vill bara skriva att det är inte alltid så, det är bara jag som väljer att skriva när det känns så

för att lätta på mina känslor.

Var till barnmorskan idag på rutinkontroll, allt såg bra ut.

I stort sett alltid när man sitter i väntrummet så är det någon där med sin lilla bebis och idag

när det kom in ca. 3mån gamla bebisar så kände jag bara hur mycket jag längta. Jag vill bara

se hur han ser ut, höra hans läte, känna hans bebislukt, se leendet och allt annat! LÄNGTAR!

Jag har haft en period nu (ganska lång tror jag) då jag mest varit orolig och inte riktigt kunnat

sett fram emot förlossningen. Idag är nog första gången jag verkligen tänker på hur mycket jag

vill se och lära känna honom.

Börjar få det lite mer färdigt i barnrummet också. Bara sängen kvar som står hos pappa än så länge. 

Allt annat är i stort sett klart, bara små prylar som vi köper lite senare typ blöjor och sånt.

Har för övrigt börjat sticka saker. Vågar inte riktigt sticka tröjor och sånt till honom, men håller på med en filt (sen i maj) den är snart klar. Har även faktiskt lyckas sticka en kanin, jättesöt men det är bara för att jag inte sytt på ögon och nos och sånt än för jag vet att det blir fult när jag gör det. 

Ska sticka vimplar till barnrummet sen, men ska nog göra det när han är född så jag kan skriva hans namn och hänga ovanför sängen. Sen vill jag göra en mobil och barnvagnshänge (vad heter det?) så han har något att kolla på.

När man känner att man inte har någon att prata med så är bloggen bra.

jag borde/kan prata med min sambo men han är ingen person som talar om känslor direkt.

Han är egentligen inte så förstående som jag önskar att han var även om han försöker.

Jag är känslosam, ännu värre nu med alla hormoner. Jag gråter när jag är trött, glad, ledsen, arg, 

frustrerad. Jätteofta och mycket. 

Det är så mycket tankar i mitt huvud. För det första födseln. Egentligen är jag inte orolig över att det skulle hända något..jag är mer orolig för att det ska hända något och så ska man behöva berätta det för alla andra (som verkar se mer framemot bebisen än jag som bara tänker alla timmar smärta innan han kommer ut). Sen ska man möta alla som skulle blivit mornor, morfar,farmor, fastrar,mostrar och gud vet vad och alla kommer alltid undra "men hur mår hon" och jag kommer aldrig kunna få känna att det Är okey att må bra.

Jag kollar på ett medium program i stort sett varje dag, där hon kan prata med andar och allt jag kan tänka är "tänk om det händer min sambo något och jag pratat med henne" jag kan nästan höra hennes röst som säger "han säger något om det här" och då kommer jag skratt-gråta och förstå precis vad hon menar. 

Det känns hemskt att ha dessa tankar i huvudet. Bara tanken att min sambo skulle tröttna på mig och lämna mig..hur ska jag någonsin hitta någon ny som faktiskt står ut med mig? Hur ska jag hitta någon som vill ha mig utan att jag genomgår massa operationer och ändrar personlighet.

Överkänslig mot vissa saker delux. 

Jag har sett fram emot så många saker och jag tänker alltid större och bättre och blir besviken. Nästan vad jag än gör. Jag har börjat lära mig att inte se fram emot saker, vilket också gör att denna graviditiet blir 

jobbig. Jag vågar inte riktigt se fram emot när han föds ifall det skulle hända något. Vilket ger mig fler skrämmande tankar, tänk om jag aldrig kommer älska honom? Tänk när han sitter på kanten av matsalsbordet i sin barnstol och jag ska mata honom och kolla på honom och bara känna att jag älskar inte mitt egna barn. Det är en av de saker jag är mest orolig för och gråter mest för.

Jag är ganska 100% på att jag kommer älska honom men tanken har slagit mig och den skrämmer mig.

Just nu vill jag bara ha kvar honom i magen, utan smärta i rygg och höfter och hALS och bara känna hur han rör sig och sparkar.