När man känner att man inte har någon att prata med så är bloggen bra.

jag borde/kan prata med min sambo men han är ingen person som talar om känslor direkt.

Han är egentligen inte så förstående som jag önskar att han var även om han försöker.

Jag är känslosam, ännu värre nu med alla hormoner. Jag gråter när jag är trött, glad, ledsen, arg, 

frustrerad. Jätteofta och mycket. 

Det är så mycket tankar i mitt huvud. För det första födseln. Egentligen är jag inte orolig över att det skulle hända något..jag är mer orolig för att det ska hända något och så ska man behöva berätta det för alla andra (som verkar se mer framemot bebisen än jag som bara tänker alla timmar smärta innan han kommer ut). Sen ska man möta alla som skulle blivit mornor, morfar,farmor, fastrar,mostrar och gud vet vad och alla kommer alltid undra "men hur mår hon" och jag kommer aldrig kunna få känna att det Är okey att må bra.

Jag kollar på ett medium program i stort sett varje dag, där hon kan prata med andar och allt jag kan tänka är "tänk om det händer min sambo något och jag pratat med henne" jag kan nästan höra hennes röst som säger "han säger något om det här" och då kommer jag skratt-gråta och förstå precis vad hon menar. 

Det känns hemskt att ha dessa tankar i huvudet. Bara tanken att min sambo skulle tröttna på mig och lämna mig..hur ska jag någonsin hitta någon ny som faktiskt står ut med mig? Hur ska jag hitta någon som vill ha mig utan att jag genomgår massa operationer och ändrar personlighet.

Överkänslig mot vissa saker delux. 

Jag har sett fram emot så många saker och jag tänker alltid större och bättre och blir besviken. Nästan vad jag än gör. Jag har börjat lära mig att inte se fram emot saker, vilket också gör att denna graviditiet blir 

jobbig. Jag vågar inte riktigt se fram emot när han föds ifall det skulle hända något. Vilket ger mig fler skrämmande tankar, tänk om jag aldrig kommer älska honom? Tänk när han sitter på kanten av matsalsbordet i sin barnstol och jag ska mata honom och kolla på honom och bara känna att jag älskar inte mitt egna barn. Det är en av de saker jag är mest orolig för och gråter mest för.

Jag är ganska 100% på att jag kommer älska honom men tanken har slagit mig och den skrämmer mig.

Just nu vill jag bara ha kvar honom i magen, utan smärta i rygg och höfter och hALS och bara känna hur han rör sig och sparkar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad tiden går.... 10 månader blir han nästa vecka. Jag har börjat jobba och sambon är pappaledig. Det har varit och är en jobbig omställning, iallafall för mig. Samtidigt som jag ska installera mig på nya jobbet med massa papper, barn, regler, förä...

Blir galen. Har börjat virka en flodhäst och vad händer nu när jag nästan är klar? Virknålen försvinner!!! Är ganska säker på att den låg i soffan tidigare idag o då måste jag ha flyttat på den, men eftersom jag alltid sitter på samma ställe så kan d...

Vi fick lite info från en tandläkare här om dagen, alltså hur vi ska sköta en bebis tänder. Den tandläkaren, hjälp mig. Så fördomsfull och utpekande. Det första hon gör är med en otrevlig ton säger åt en pappa "där får du inte sitta eller behöver ...

Att amma offentligt är okey om mamman och barnet trivs med det! Tycker jag iallafall. De allra flesta gånger bryr sig William bara om att få mat, börjar han stirra runt så antingen väntar jag en stund eller tar på en sjal och täcker hans huvud så ...

Vi har ett ganska tråkigt stilrent hem...vita väggar svarta möbler, snyggt men tråkigt. Så mitt mål är att piffa upp det Med lite smådetaljer. Älskar secondhand butiker, man vet aldrig vad man kan hitta där! Så var in i en secondhand butik för at...