vi har haft några jobbiga kvällar där William skrikit från 18.00 till 24.00 Han somnar till någon gång men då sover han kanske
10 minuter och oftast i famnen när man såklart lyckat satt sig lite obekvämt men när han väl somnat så vågar man knappt andas!
Har läst massa på internet om tips, mata, mata inte, rulla vagnen över trösklar, undvik äta vissa saker osv. Min första insikt var att låta honom äta hur mycket han vill för han är ju tyst när han äter men så läser man att det är därför en del skriker, de äter för mycket så kommer det mer gaser som inte vill ut, det blir som en ond cirkel. Så vågade inte riktigt låta honom äta konstant. Men så säger de på BVC att de kan inte äta för mycket! En sån lättnad. Så nu får han bröstet när han vill och igår var han riktigt nöjd, lite jobbig i magen men jag tog tempen på honom och då kom det ut. Så förhoppningsvis slipper vi skrikiga kvällar nu. Kan säga att det tar på krafterna och psyket! Var nära på att ge honom till sambon och sen bara ta bilen och åka iväg utan att säga något, men eftersom sambon jobbar på dagarna kände jag att jag inte kunde göra så mot honom.
Det jobbigaste när de skriker så är alla tankar man får i huvudet. I början tycker man synd om dom för de gråter/skriker ju för magont, sen börjar man tröttna och tänker "varför? Aldrig mera ska jag skaffa barn! Aldrig!" Sen "hur ska jag kunna älska honom?" Och sist "jag förstår vissa mammor som får slint i huvudet och gör sjuka saker" och det är så hemsk plågsamt att ha dessa tankar för jag vet ju att jag älskar honom och man får så dåligt samvete att man har hunnit tänk dessa tankar. Men som min svärmor sa (bästa jag hört tror jag!), "en bra mamma vill slänga in barnet i väggen men låter bli".

Men det är mysigt också!
Dagarna står stilla men tiden går så fort, idag är han fyra veckor!
Sakta men säkert börjar jag få min energi tillbaka också. Kan till och med vara vaken en hel dag!

Jag tänker vara ärlig. Det är därför jag har den här bloggen för att kunna skriva

ner mina tankar och känslor. Vår son är nu över 2 veckor.
När jag var gravid läste jag säkert tusentals olika inlägg i forum och andra sidor om graviditet

och bebislivet. Överallt verkade det så enkelt och mysigt och alldeles, alldeles underbart.

Man ammar, myser, storhandlar, storstädar, bakar sju sorters kakor, har hemma spa och har det

så bra man bara kan för man får så mycket energi från någonstans när man uppfostrar och tar hand om sitt underverk till barn. 

NEJ

Detta är inte sant. JO att det är mysigt och man ammar men annars så är det ganska tråkigt.

Jag känner mig totalt fängslad. Jag heltidsammar vilket innebär att han vill äta ca varannan timme ibland oftare. Så jag kan inte ta mig någonstans utan honom om jag inte pumpar ut mjölk men jag vill

inte börja använda flaska riktigt än eftersom det påverkar hans..sugförmåga? (kan man säga så?haha)

Han sover bäst på min mage/bröst vilket gör att vi ligger mest i soffan. När han väl har somnat vill jag inte väcka honom, lägger jag han i vagnen blir han klarvaken direkt och han vill inte ligga i någon vagn när han är vaken, hur kul är det liksom?

Det värsta, (kanske inte så illa som det låter) men varje gång min sambos familj vill att vi ska komma på besök så måste jag följa med hur trött jag än är, för han kan inte åka iväg med sonen själv eftersom jag har maten. Nej nu kommer det värsta, min sambo har fortfarande möjligheten att säga "nej jag orkar/vill inte följa med idag".

En annan sanning, amning gör ont. Inte konstant dock. Men just när de börjar suga. 

Brösten läcker. 

Mensvärk. (ska tydligen vara mycket värre när man fött fler barn)

Behöver använda bindor i 4-6 veckor

Varm mat = LYX!!!!! För självklart vaknar han till så fort maten är klar och då vill ju han ha mat

Dusch = LYX!!! 

Sova 3 timmar i streck = SUPERLYX!!!!! (sker för sällan dock)

Kan ju säga att jag har turen som har världens bästa sambo som lagar mat och fixar resten i huset så jag kan lägga all min energi på sonen.

Tyvärr blir det inte så mycket tid till varandra som par (inte bara sexuellt menat), jag tar hand om sonen och sambon tar han om mig och sig själv. 

Vill bara säga hur mycket jag beundrar alla mammor. Alla som väljer att skaffa fler barn fast de har en liten. Och alla ensamstående föräldrar! Kan inte ens tänka mig tanken att vara ensamstående, hade nog inte alls fått i mig mat.

Kanske lite hoppigt och slarvigt inlägg men det blir så när man har en liten på armen som ska ha uppmärksamhet samtidigt