vi har haft några jobbiga kvällar där William skrikit från 18.00 till 24.00 Han somnar till någon gång men då sover han kanske
10 minuter och oftast i famnen när man såklart lyckat satt sig lite obekvämt men när han väl somnat så vågar man knappt andas!
Har läst massa på internet om tips, mata, mata inte, rulla vagnen över trösklar, undvik äta vissa saker osv. Min första insikt var att låta honom äta hur mycket han vill för han är ju tyst när han äter men så läser man att det är därför en del skriker, de äter för mycket så kommer det mer gaser som inte vill ut, det blir som en ond cirkel. Så vågade inte riktigt låta honom äta konstant. Men så säger de på BVC att de kan inte äta för mycket! En sån lättnad. Så nu får han bröstet när han vill och igår var han riktigt nöjd, lite jobbig i magen men jag tog tempen på honom och då kom det ut. Så förhoppningsvis slipper vi skrikiga kvällar nu. Kan säga att det tar på krafterna och psyket! Var nära på att ge honom till sambon och sen bara ta bilen och åka iväg utan att säga något, men eftersom sambon jobbar på dagarna kände jag att jag inte kunde göra så mot honom.
Det jobbigaste när de skriker så är alla tankar man får i huvudet. I början tycker man synd om dom för de gråter/skriker ju för magont, sen börjar man tröttna och tänker "varför? Aldrig mera ska jag skaffa barn! Aldrig!" Sen "hur ska jag kunna älska honom?" Och sist "jag förstår vissa mammor som får slint i huvudet och gör sjuka saker" och det är så hemsk plågsamt att ha dessa tankar för jag vet ju att jag älskar honom och man får så dåligt samvete att man har hunnit tänk dessa tankar. Men som min svärmor sa (bästa jag hört tror jag!), "en bra mamma vill slänga in barnet i väggen men låter bli".

Men det är mysigt också!
Dagarna står stilla men tiden går så fort, idag är han fyra veckor!
Sakta men säkert börjar jag få min energi tillbaka också. Kan till och med vara vaken en hel dag!