vill inte hamna i samma skit en gång till.

extrem huvudvärk och huvudvärkstabletterna funkar inte.

sug.

Så less på höra bara skit.

Tänk om någon nån gång kunde säga nånting possitivt..

'men guud va dålig', 'klarar du inte det här så vet jag inte vad..'

, 'alltså herregud sämst' , 'va fan är det där?!' osv osv.

Klart man tröttnar. Så sjukt jävla less på det! Vill inte höra sånt

mera, trodde det var över men nej, tydligen inte.

Det är så larvigt, men när självförtroendet redan ligger på minusstrecket pga man

har fått höra sånt där i flera år, då klarar jag inte riktigt av att höra det mera.

och ibland undrar jag hur killar tänker. Eller rätt så ofta. 

Om någon kille skulle kolla på mig eller vilja dansa med mig ute på krogen då skulle

han kunna få en smäll, men när hans kompisar säger att jag är dålig och att dom

ska slå mig i huvudet med en gitarr för att jag är så dåligt, då är han knäpp tyst,

inte ett ord. Ja självklart jag fattar att dom skämtar men det är fan inte roligt.

Ingenstans.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre, men det där hjälper iallafall inte.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14430434.ab 

Alltså gud vilket folk det finns i sverige?

Har ni hört det som står på aftonbladet? Läs länken ova

Hon var 12 år när hon blev anklagad av sina föräldrar för att

vara häxa, utav sin pappa och styvmamma. Seriöst?!

Vi lever på 2000-talet inte 1500-talet. Och prästerna? Präster

som suttit och försökt driva ut andar ur flickstackarn när hon satt

fastbunden, en präst?! De är väl de sista personerna som går med

på sånt här?! 

Gud man blir så arg, att det finns sånt här folk alltså. Vart får dom

sina idéer ifrån?

Åh herregud. Har varit och boxat precis. Så sjukt jobbigt!!

Tog i som fan, kände att jag var nära på att svimma men det

var bara att fortsätta. Mina muskler i armarna bara skakar, skit jobbigt.

Ska gå ner till bussen nu och åka hem till mig älskade som jag inte träffats

sen söndag, vi brukar inte vara ifrån varandra så här länge, lite jobbigt. 

Mycket onödiga bråk som uppstår.

Men förhoppningsvis så är det mesta löst nu.

http://zeezafantiserar.blogspot.com/

Fan jag är så jävla less på det här!

Ska det vara så jävla svårt att svara?!

Känner mig så jävla nere och så känns det alltid som det är jag som får all skit hela tiden?

Jag får inte smsa/chatta med mina killkompisar men att du snackar med alla tjejer åt höger och

vänster det går hur bra som helst? 

Du skriver inte till mig och sen blir du putt för att jag inte skriver till dig? Alltså kolla våra meddelanden,

jag skriver hur mycket som helst, nästan noveller för att förklara hur jag känner och vad får man

till svar? 'detsamma' , 'älskar dig också' eller inget svar alls. Hur vore det om du skrev först någon gång?

Det verkade som att det gick bra och skriva till andra tjejer så...bara undrar.

Är lite små arg och ledsen och känner mig mer och mer deprimerad, men som vanligt, inte en fråga om hur jag mår. Jag fattar inte hur tydlig jag måste vara för att du ska förstå att jag mår dåligt ibland? Du verkar bara låta det fladdra förbi.

Eller det kanske är en speciellt sak som alla killars hjärnor har inbyggt, 'hon vill prata djupt- stäng av'.

Så ledsen.

Och så tv apparater. Killar och tv:n alltså. Så fort dom sitter framför tv:n, det spelar ingen roll vilket program eller film som visas, det kan tillochmed vara reklam, så blir dom som klister. Man står brevid och berättar något eller frågar något så får man oftast till svar "mm". Det är så irriterrande, man skulle ju kunna stå helt naken säga att det kom 20 rosa elefanter som våldtog mig på bussen när jag åkte till usa förra veckan och man skulle nog kunna få svaret "mm" av flera killar.

Det värsta är att en del killar behöver inte ens en tv.

Hur tydlig måste man vara när man vill att killarna ska få in det man har att säga?
Någon som har förslag?

En vettig kille kanske kan svara på varför ni inte alltid bryr er om våra känslor och funderingar? 

Hur många känner igen sig i detta??

(jag är lite små frustrerad och deppig)

Så äntligen har det fixat sig med praktikplats! Nästan...

Ska när som helst till arbetsförmedlingen för att hämta mina papper,

imorgon efter boxningen så åker jag för att få papprerna underskrivna

av arbetsledaren, ska nu vara på en förskola med de äldre barnen, sedan

på fredag lämna in papprerna igen..lr när det nu blir!

Och genom denna praktikplats så kan jag få mycket timjobb också.

Och förhoppningsvis sommarjobb, har eventuellt ett annat sommarjobb på g också.

Lite ketchupeffekt, man skakar och skakar men man får inget och sen helt plötsligt så

åker det ut hur mycket som helst. Men det är ju bara bra!

Och om tre veckor ligger man och jäser på teneriffa, det kommer blir hur bra som helst!
Någon som har tips på strander, affärer och saker man måste se/besöka??

Satt barnvakt åt mina underbara småsyskon från fredag- lördag eftermiddag.

Började fredagen på jobbcenter, sedan bar det åt andra sidan stan för att

jobba på fritids till kl fem, sedan hämta ungar på skola och förskola, mycket

stressigt. De är 5 och 6 år. Sedan handla lite fika och fredagsmys gick bra i början

tills 6 åringen bestämt att ingenting var bra, 'tycker inte om dom kakorna'. ' vill inte ha.'

men lyckades få henne glad innan vi gick ut från affären, är glad för att de inte blev några

utbrott! 

Sedan hem, duka och värma mat, vänta på mormor som vi bjudit på middag och så äta.

Sedan lite fika och fredagsmys medans vi kollade på 'på andra sidan häcken'. 

Sedan på lördag blev det innebandy match som pojkvännen min ville se, så det var

bara stoppa in barnen i bilen och åka och det gick hur bra som helst! Gud så snälla dom

kan vara ibland.

Duktiga var de på att lägga sig också, den minsta somnade kl åtta på kvällen och den andra

halv tio. Dock vaknade de kl åtta på morgonen också och ville att vi också skulle vakna...

Under allt vi gjord i helgen så har jag tänkt 'tänk när jag går såhär med egna barn'.

Så är sjukt bebis sugen just nu! Men det kommer när det kommer, vill ha ett jobb först.

Andra gånger man suttit barnvakt och det varit jobbigt så tänker man "Fem år, inte tidigare

än så, minst fem år!!" medans vissa gånger vill man skaffa barn på en gång!

Kanske inte direkt ett vettigt inlägg men jag kände att jag måste skriva något så ja..onödiga inlägg är

det ju inte bara jag som gör!

Glöm inte kolla del 1 och 2 först!

Jag tog mig i kragen och gick till kuratorn.

Jag hade bestämt mig, nu jävlar skulle allt bli bra igen.
Jag skulle kunna gå ute bland folk med linnen i sommar utan att

någon vände sig om och kolla en gång extra.

Jag satte mig ner i soffan och hon satte sig i en fotölj mittemot.

Hon frågade vad jag ville ha hjälp med.

Och att säga det var så sjukt svårt och jag hade tänkt på det hur länge

som helst men fortfarande inte fått fram rätt mening.

Vad säger man? "Hej, jag skär mig kan du hjälpa mig?"

Men jag stapplade fram mina ord om att jag mår inte så bra psykiskt, jag

är nästan konstant ledsen och nere och jag skadar mig lite då och då.

Hon frågade lite mera hur och när och ville att jag skulle berätta mera.
Så ja sa att när jag blir arg, frusterad, ledsen eller bara om något litet litet

går fel. Det kan vara att dagens planering blir ändrat så kunde jag bli helt tokig

och banka huvudet i väggen eller rispa mig med nålar.

Minns en gång då vi bestämt att vi skulle åka till stan men det blev ändrat i allra sista

sekund, precis innan vi skulle gå till tåget. Jag blev helt..vet inte vad jag ska säga. Jag

rusade upp på mitt rum, satte mig i sängen mot väggen och slängde huvudet i väggen, en

gång, det räckte, det kändes som att väggen sprack. Jag blev alldeles yr i huvudet.

Vi kom fram till att jag skulle träffa henne en gång i veckan till att börja med. 

Hon gav mig lite små övningar som jag skulle göra när jag blev arg eller frustrerad.
Som att försöka slappna av och räkna till tio, ta en promenad, starta lugn musik, måla, skriva eller

något annat som fick mig att släppa tankarna.
Pussel.
När jag bygger pussel så blir jag helt fokuserad på pusslet, släpper allt annat. Det gjorde susen.
Faktiskt.
Men sen finns det ställen då man inte kan bygga pussel, ta fram papper och penna eller musik, (räkna till tio funkar inte för mig, kanske för dig, testa!) men då gav hon mig en annan sak. Som hon själv brukade göra när hon skulle flyga t.ex för hon var så flygrädd.
Leta upp något som är fyrkantigt eller rektangulärt (hur det nu stavas?) t.ex ett fönster,taket, en bok, en bild i en tidning, vad som helst. 

Börja längst ner i vänstra hörnet, gå sakta med blicken uppåt till vänstra övre hörnet, samtidigt som du andas in och räknar i huvudet till 4. När du kommit dit går du från övre vänstra hörnet till övre högra hörnet, håller andan och räknar till 4 i huvudet. Där ifrån går du från övre högra hörnet neråt, räknar till 4 i huvudet och andas ut samtidigt. Gå sedan från nedre högra hörnet till det nedre vänstra och håll andan medans du räknar till 4. (Du ska alltså inte komma till det andra hörnet med blicken först du räknat till fyra, när du säger(tänker) 4 ska du kommit till nästa hörn.

Oj lite rörigt...
men Testa! (funka bra för mig när det gäller att släppa allt och slappna av)
 

Vi gick igenom allt, hon frågade om vad jag tyckte var mina negativa sidor och positiva, ni kan ju gissa vilken lista som blev längst.

Jag berättade om allt som hade hänt i mitt liv, från skiljsmässor till dödsfall och nya familjemedlemmar och allt möjligt.

Så hon sa på en gång att jag hade tagit in mera än vad jag släppt ut och nu så åker allt ut på en gång.

Hon sa också redan under de första gångerna vi träffades att det kommer säkert gå uppåt nu och bli bättre men du måste vara beredd på 'återfall'. Nästan alla får det nångång. Sen om det är en vecka eller två månader eller ett år dit det kan vi inte svara på. Men var beredd på det. Och det var jag och är fortfarande. (Speciellt nu). 

Men det blev bättre, visst det hände nån gång att jag skar mig men det var nog bara en gång. 

Och hon sa att det hade hon också varit beredd på så jag skulle inte känna 'åh nej och jag lovade att aldrig göra det här igen' och bli besviken på dig själv för då blev det värre.
Vi kom fram till att vi inte behövde träffas lika ofta. Kanske en gång i månaden.
Och det funkade bra. Jag behövde inte gå dit längre för jag visste redan vad det var som hade orsakat denna 'depression' och jag kände att jag var på väg ur den, sommaren och studenten var på väg och jag var lycklig.

Så alla som inte vågar gå och fråga om hjälp. Jag vet att detta är sjukt jobbigt.
Men fråga en vän, säg bara "följ med mig till kuratorn imorgon jag vill prata med henne" du behöver inte berätta för din kompis om du inte vill, bara du kommer iväg. Tro mig har du en bra kurator så funkar det. Och lyssna inte på alla rykten "alltså vår kurator suger!!" det vet du inte först du själv har varit där! Är det så att hon inte funkar för dig, det kanske känns som att hon inte riktigt lyssnar då får du ta kontakt med någon annan.

Mycket bra hemsida där man kan fråga om hjälp i forum eller hjälpa andra.

http://www.bris.se/