Läs gärna del 1 först!

Hur det hela började minns jag väl inte riktigt.

Jag hade ju läst om (mest) tjejer på snuttis och lunarstorm som

skrev att de skärde/skar sig, men det tyckte jag lät mest som ett

rop på uppmärksamhet. Skadar man sig då skriver man inte det

på sin presentation direkt. Tycker inte jag.

(ehm ehm 'du skriver ju nu' tänker ni, ja men inte för att få uppmärksamhet,

utan för att skriva av mig och förhoppningsvis hjälpa både mig och själv

och kanske finns det någon annan som känner igen sig och vill prata)

Jag började skära mig när jag gick i nian. Med nålar rispade jag mig.

I början mest för att jag var arg och testade och efter ett tag var jag fast.

Jag mådde dåligt, sen när jag blev arg och ledsen över något åkte nålarna

fram och några risps på armen och sedan var allt lugnt. På med en långärmad

tröja och ner till familjen igen.

Jag berättade inte för någon. Ingen i min familj vet om vad jag gjorde med mig

själv.

Jag hade perioder då jag skadade mig själv. Ett tag hade jag faktiskt ett rätt

så långt uppehåll. Det var väl första året på gymnasiet till mitten av andra, i

nästan ett år då.

Sen började det igen, allvarligt. Gick jag på fester hade jag med mig en nål i fickan ifall

att jag skulle känna ett sug i armen. Det där suget. 

Tänk att du har glass, din favorit godis/chips/läsk vad som helst framför dig och du kan

riktigt känna hur din tunga vill ha det där, precis så var det i armen. Först så 'Åh jag vill...' 

sen efter ett tag..'nej jag måste, jag klarar det inte längre'. Jag är ju ingen rökare, men jag

kan nog tänka mig att de känner lite samma sak. Det där suget.

Jag skadade mig inte längre bara när jag blev arg eller upprörd, jag gjorde det hela tiden, jag

kände mig beroende. När man satt på tåget, bussen, skolan eller något ställe där det inte gick

att sitta med nålar så rev jag mig själv, drog lite i håret osv. Diskret liksom, för jag ville inte att

någon skulle veta.

Jag berättade inte heller för mina kompisar att jag skadade mig själv. Bara för en för att hon

gjorde lika själv. Jag visste att hon skulle förstå när jag frågade om hon kunde följa med mig

som sällskap till kuratorn första gången. Men det tar vi i nästa del!

Jag var väldigt arg och innåt den här tiden. 

Jag kände att min dåvarande pojkvän inte var ett bra stöd, inte tillräckligt. 

Han blev bara sur/ledsen för att jag skadade mig, han stöttade mig inte på rätt sätt.

Så jag hade ingen att stötta mig hos. Jag kunde inte gå till honom och säga 'håll om mig, jag

behöver gråta' för han var inte bra på att trösta, jag blev bara irriterrad när han daltade med

mig. Det var bara en av mina kompisar och min dåvarande pojkvän som visste om detta.

Men min kompis pratade jag aldrig med om just det, min pojkvän försökte jag prata med men

det kändes inte bra. 

Jag vet fortfarande inte om det är helt botat eller inte, för jag ska inte ljuga om det, jag har

känt det där suget i armarna, det kommer då och då men jag försöker tänka bort det. Ibland

går det så fort men jag slår huvudet i väggen istället. Jag har inte skurit mig på snart ett år.

Och jag vill inte göra det igen, jag är rädd för att gör jag det en gång så blir det flera gånger.

Men när jag blir arg nu, eller frustrerad då greppar händerna tag i håret eller så åker huvudet

in i väggen. Men nu känner jag att jag har någon som stöttar mig. Någon som lägger en hand

mellan mitt huvud och väggen och säger 'slå mig istället om du ska slå någon' klart som fan att

jag inte slår honom så då skadar jag ingen. Han håller om mig. Och det är bra.

Det är bra för mig. Just nu.

Men iallafall, det kom en tid då jag var som mest beroende, då jag och min kompis var på samma

fest, vi sov i samma rum och började prata om att må dåligt och skada sig. Och då frågade jag

om hon kunde följa med mig till kuratorn. För mig var det något av det bästa jag gjort, för jag visste

att annars hade jag aldrig gått dit.

Hur det gick efter jag gått dit första gången får ni reda på i del 3! 

Känner ni igen er i det jag skrivit? Behöver ni någon att prata med så finns jag!
Ni vet inte vem jag är och ni tänker säkert 'vad kan hon göra?'  det vet inte jag heller, men

jag vet att ibland när man , som jag, inte har någon att prata med så är det skönt att veta

att man kan prata med någon anonym. Berätta hur man känner, fråga dumma eller mindre dumma

frågor. Kanske kan det vara hjälp till att våga gå och fråga om hjälp?

Jahapp..bowlingen gick rent utsagt, skit.

Kom sist..de andra hade 100+ poäng mer än mig.

Gig så skit, blev så arg och sur men så vände det och

gick faktiskt bra några kast men sen, rännan, rännan, rännan,

gud vet hur många gånger jag fick noll poäng den serien.

Min pojkvän åkte hem också, vilket också gör mig lite små sur

för nu är vi ifrån varandra på flera mils avstånd och vi kommer

kanske kunna träffas 1-2 ggr i veckan. Vilket suger. Speciellt när

man är förlovade och i stort sett bor ihop.

Vill ju vara med honom varje dag, varje natt.

Skulle ha bakat muffins och tårtbottnar idag men det blev ju inte

heller av så får väl stressa ihjäl mig imorgon istället. Ser inte fram

emot det längre.

Så jävla arg.

Hatar när planerade planer blir ändrade.

När det inte funkar och man måste tänka om.

Det suger. Blir så sur. Arg. Besviken. Ledsen.

Det är jobbgt helt enkelt.

Även om det är små saker som vad man ska äta

och sen när man ska laga maten så saknas något

som man inte kan åka och köpa i en affär i närheten

och man måste äta något annat, det kan första min 

dag. En sån liten sak. Denna gång handlar det om

bowling. Full bokat så vi får åka någon annanstans, 

bara det att jag vill inte längre och samtidigt slutar

min dator att funka, har fått fart i den nu men så fort

jag vickar skärmen så slocknar den. Kul att hosta upp

6000 bara så där och folk runt om säger "men det ordnar sig

det blir kul" Kul vadå? Att hosta upp 6000 eller bowla som jag

vet att jag inte kan. Jag vet att 9 av 10 ggr kommer klotet åka

ner i rännan och den där sista 10onde gången kommer jag slå

mig själv med klotet på benet för ja så dålig är jag.

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan hata en person man inte känner.

Och med det menar jag kändisar.

T.ex Justin Bieber. Hur kan man hata så mycket så man skickar hotbrev och

hatbrev och skriver hattexter och gud vet vad? Vad har han gjort dig?

Han kanske uppfyllde sin livsdröm genom att bli artist är det något att bli hatad

för?

Tänk dig själv du är 16 år och du har sjungit hela ditt liv, din högsta dröm är att

få bli känd, åka på turné, stå på scenen för 100-1000tals människor och sjunga.

Och så en dag så ringer en kille och säger att han sett dig på youtube lr något och

vill att du kommer och sjunger för hans skivbolag, allt går och bra och innan du vet

ordet av det så finns din egna skiva i butiken, du har flera shower uppbokade och du

har inte ens fyllt 17. Du lever just nu i din livs högsta önskan och så helt plötsligt så

ser du på facebook hur många som gått med i din fansklubb men också hittar du "alla-som-hatar..." klubb. Och det är minst lika många personer i den gruppen och där skriver alla "jag hoppas du dör"

"jag fattar inte varför h*n föddes" "H*n borde inte få hålla på med musik"   Du får hem hatbrev, kanske

till och med hotbrev där de hotar med att komma och förstöra dina uppträdanden och så vidare.

Du är bara 16 år. Fatta hur jobbigt det skulle vara, bara för du uppfyllt din högsta dröm.

Tänk om det var samma sak om man drömde att bli bilmekaniker? Helt plötsligt hittar du hatgrupper om dig själv på facebook bara för att du reparerar bilar..

Jag säger inte att du ska gilla hans musik, det är absolut inget måste, men varför

hata? Jag får inte riktigt ihop det där.

Han har ju inte gjort något illa mot världen. Han kanske har gjort låtar du inte gillar

men det är inte en lag på att du ska lyssna på dom, du kan enkelt stänga av radion/tv

när hans låtar dyker upp.

Sen så finns det ju massa andra kändisar som folk inte gillar.

Jag gillar inte Rihannas musik, man jag skriver ju inte hatbrev till henne eller bloggar om

hur mycket jag hatar henne. För hatar henne gör jag ju inte men jag ogillar hennes musik.

Men det är ju sådär att vissa tycker att man kan hata folk som sjunger, pratar, gör filmer, medans

andra som, jag, tycker att man ska lära känna personen först eller så ska dom ha gjort något

riktigt fel, som Hitler.

Bara vad jag tycker.

Vad säger ni?

På tre ställen har jag varit och frågat om praktikplats..men

de har redan en praktikant eller 'jag är bara vikarie du får komma

tillbaka på måndag eller "hmm..nja..alltså..vi har inte så mycket att

göra här och vi är redan så många.."

Blir så less. Kan det inte bara vara enkelt?

Alltså jag tappar motivationen helt och hållet.

Jag ger upp.

Det känns som att jag kommer vara arbetslös i hela mitt liv. 

Jag blir så less på det här.

Hade man vetat på ett ungefär vad man vill jobba som så hade

det varit lite lättare. Men jag vet inte om jag vill jobba inom handel,

med människor, bygg alltså jag har ingen aning och så måste man ha

utbildning och erfarenhet och jag orkar inte! Jag har inte tålamod till

det här!

Så arg och ledsen

Sitter och kollar runt på lite olika tårtor och cupcakes och

jag är så sugen på att baka just nu! Men ska strax iväg och

fråga om praktikplatser! hoppas på positivt svar denna gång.

Sen kanske man kan slänga ihop något.

'Problemet' är att jag vill baka en tårta..bara det att vi är ju

bara två personer så ja..det finns liksom ingen anledning till

att baka en tårta om vi ändå inte kommer hinna äta upp den

innan den blir dålig.

Hah kul att jag just nu fick meddelande från min låtsasmamma där

hon frågar om jag kan baka tårta och cupcakes tills pappa fyller år

på söndag. och jAAA klart jag kan! Så nu kan jag börja göra muffins

och grejer! Bilder och recept kommer!

Alltså allvarligt talat, ni alla har säkert läst om att Reinfeldt

vill att vi ska jobba tills vi är 75år. Jag blir så upprörd.

Visst i hans arbete där man dricker dyrt kaffe,

säger ja och nej på möten och pratar skit i tv och tidningar, där kanske man

kan jobba tills man är 75år. Men fan om man jobbar inom bygg t.ex.? vilken

människa ska klättra upp på ett 8våningars hus och laga taket när han är 70+?

Jag vet att många är upprörda över detta och det kan jag fullt förstå.

Varför inte höja åldern till 95 år på en gång så han tjänar in våra pensionspengar,

för det är ju bara det han vill, få oss att jobba häcken av oss och pengarna som

vi sparar till pensionen hinner inte vi ta ut innan livet är slut och då går de tillbaka

tills stadskassan lr va fan det går till. Pengar, pengar, pengar..men gissa vad Reinfeldt

det är inte bara du som behöver pengar i det här landet. Speciellt inte du för du har

nog så det räcker och blir över.

Så sjukt arg alltså.

Vart fan är sverige på väg?

Vad säger ni om bilden nedan?

Tankar

Var och frågade om praktikplats på biblioteket, men nej. De hade

redan en från arbetsförmedlingen som ska vara där tills i sommar.

Så imorgon får jag gå runt och fråga på alla ställen helt enkelt.

Ska börja på en öppen förskola, säger de nej får jag gå runt och

fråga på blomsterbutiker och tygaffärer och såna småställen och hoppas

på det bästa!