Ensam, ensammare, ensamast....om man nu kan bli mer ensam än ensam? 

Man kan iallafall känna sig mer ensam än ensam.

Min sambo jobbar 9-18. Innan jobbet så ska han till gymmet så han åker hemifrån senast

halv åtta. Men så kommer han på mer saker han vill göra, senaste grejen...ut och springa på

kvällarna! För nu ska det inte bara byggas muskler nu ska han gå ner i vikt också UTAN att förlora

sina muskler. Jag vill inte stå i vägen för hans drömmar och mål för det är väl bra att någon av oss

har såna men jag blir ta mig fan förbannad. Han kommer hem och äter och sen sticker han iväg

nästan en timme till. När? NÄR NÄR NÄR? Ska han vara med sin son?! När ska jag få vila?! När kommer det finnas tid till att jag ska få ha drömmar och mål? När?!?!?

Hur kan han inte vilja vara hemma på kvällarna? 

På helgerna får jag tvinga iväg honom för han vill bara vara hemma och jag får som vanligt sitta hemma dag in och dag ut och små enstaka barnvagnspromenader då och då.

Dumma kossa, säg till honom då?! Tänker ni.

Ja, jag har gjort det, det första jag sa när han kom med idén att springa på kvällarna var NEJ.

Så sa jag du kan ta kvällspromenader med William då är det okey. En av tre gånger den här veckan

har han tagit med sig William.

Ska jag behöva säga till honom varje gång? Ska jag behöva påminna honom om vårat samtal för några dagar sen?

Vad krävs för att han ska fatta?  

Eller när han kommer hem och säger "kunde du inte ha startat diskmaskinen?" lite surit....ehm, jo det kunde jag men jag har dammsugit, fixat lunch, bäddat rent i sängen och tagit hand om din lite halvkrassliga son idag och kanske passat på med lite stickning medan han sover.

OCH inte får man höra "BRA JOBBAT!" eller "tack för att du är hemma och tar hand om William"

Hur mycket krävs?

Min tanke är att börja hålla så supersnyggt jag bara kan här hemma, diska, dammsuga, plocka, laga mat och sen se hur lång tid det tar innan man får ett tack eller får höra "du behöver inte göra det här" eller "älskling jag tror du är på väg in i väggen, du kan inte göra allt"

men det kanske är svårt att förstå hur jobbigt det är att ta hand om ett barn när man aldrig har gjort det ensam.

Ge ett stort tack till den som hjälper till med det du behöver hjälp med.

Allt, nästan allt som jag velat ha har jag fått. En sambo som jag älskar, en lägenhet som jag trivs så bra i och det jag velat ha mest ända sen jag var 16 år, ett barn. En underbar son som jag älskar så galet mycket.
Hur fan kan jag känna mig så olycklig??
jag skulle ha väntat och haft ett jobb först, för hans skull...nej det var en lögn, han skulle må lika bra, vi har allt vi behöver och lite till, det är inte pengar som är det stora problemet här. Problemet är att jag klarar inte av att gå hemma, samma visa varje gång jag varit arbetslös eller haft långt sommarlov, jag blir deppig. Att gå promenader eller mammagruppen osv hjälper inte, det handlar bara om att komma ut någon timme, jag behöver något att göra. Jobba, gå i skolan, ha ett mål. Så nu är jag hemma, fast och fången med en son jag älskar men jag kan inte älska mammalivet. Det börjar ta så hårt på mig, jag hittar småprojekt som får mig att hålla igång tills jag kan göra något större, alltså när han blir äldre. Förhoppningsvis får jag jobba i sommar, sen blir det eventuellt plugga psykologi i höst och sen, sen kan jag jobba på riktigt. Tills dess blir det sticka kläder som ingen kan ha på sig eftersom värmen kommer, inredning, leka och se mitt barn växa upp och lära sig nya saker.
Jag försöker njuta, men det är svårt när man fått för mycket av det.
Ville alltid ha 2-3 barn......nu kan jag inte ens tänka tanken, kan inte ens förstå varför andra väljer att skaffa fler.

Känslostatus; deppig, ångest, dåligt samvete, skam, sorg, tacksam

Så då var William döpt. Ett jättefint dop men ceremonin efteråt...var så galet stressad hela dagen och så kommer man till lokalen som är en sunken stuga som lutade så man vart sjösjuk när man gick där inne, med fyra rum och kök. Alltså alla gäster kunde inte ens sitta i samma rum, fika och presentbordet fick knappt plats, det vart jättetrångt. Vart så besviken på tårtan, hade inte tid att fixa den som jag hade tänkt...när det var en halvtimme kvar till dopet sprang jag fortfarande runt osminkad i rosa mjukisbyxor och försökte fixa till det sista.
Men men nu är det gjort och allt är över, galet skönt.