Allt, nästan allt som jag velat ha har jag fått. En sambo som jag älskar, en lägenhet som jag trivs så bra i och det jag velat ha mest ända sen jag var 16 år, ett barn. En underbar son som jag älskar så galet mycket.
Hur fan kan jag känna mig så olycklig??
jag skulle ha väntat och haft ett jobb först, för hans skull...nej det var en lögn, han skulle må lika bra, vi har allt vi behöver och lite till, det är inte pengar som är det stora problemet här. Problemet är att jag klarar inte av att gå hemma, samma visa varje gång jag varit arbetslös eller haft långt sommarlov, jag blir deppig. Att gå promenader eller mammagruppen osv hjälper inte, det handlar bara om att komma ut någon timme, jag behöver något att göra. Jobba, gå i skolan, ha ett mål. Så nu är jag hemma, fast och fången med en son jag älskar men jag kan inte älska mammalivet. Det börjar ta så hårt på mig, jag hittar småprojekt som får mig att hålla igång tills jag kan göra något större, alltså när han blir äldre. Förhoppningsvis får jag jobba i sommar, sen blir det eventuellt plugga psykologi i höst och sen, sen kan jag jobba på riktigt. Tills dess blir det sticka kläder som ingen kan ha på sig eftersom värmen kommer, inredning, leka och se mitt barn växa upp och lära sig nya saker.
Jag försöker njuta, men det är svårt när man fått för mycket av det.
Ville alltid ha 2-3 barn......nu kan jag inte ens tänka tanken, kan inte ens förstå varför andra väljer att skaffa fler.

Känslostatus; deppig, ångest, dåligt samvete, skam, sorg, tacksam