Ska snart iväg till praktiken..

Skönt med sol, hoppas vi blir ute hela dagen så dagen får lite fortare.

I lördags var jag över till vännen min och det är alltid lika roligt att sitta och snacka

tjejsnack. Att två tjejer kan tycka så lika, haha.

Hon säger 'min pojkvän brukar göra så här..' och så säger jag 'Åh Min också visst blir man

arg?" och hon "ja eller hur!!!"

Sen när jag berättar något om min pojkvän så säger hon likadant! Haha

Usch är så trött, vill bara vara hemma och sova och ta det lugnt..men men, måste man så måste

man.

Det allra bästa vore om man kunde få hem ett brev där det står "Hej, du börjar studera Matte B då och då.." 

Allt var ju så perfekt.

Du kom in till mig och sa att ikväll skulle jag få en överraskning, på något sätt

gissade jag på bio (vilket visade sig vara rätt). Allt var så perfekt efter det!
Vi lagade mat ihop, jag svävade fram på moln kändes det som, hur lycklig som helst.

Du råkade försäga dig om överraskningen, haha.
"Jag kanske kan lära dig spela hockey efter bion" Så gulligt.

Och hem, helt överlycklig, du går på toa och jag sitter på sängen och väntar på dig, kände

mig så nykär och ville bara att du skulle komma och hålla om mig, kyssa mig, säga att du

älskar mig. Men du gick bara förbi sovrumsdörren..kollade på mig och gick förbi.

Och det tar inte lång stund först jag hör smatrandet på tangentbordet.

Det kändes som om jag blivit lämnad ute i regnet. Vad är det som är så viktigt?
Kunde inte vi bara ha en perfekt kväll, hela kvällen. Jag är så tacksam och uppskattar allt du gjorde..men var det tvungen att ta slut direkt när vi kom innan för dörren?

Och du säger att du inte är trött och inte vill lägga dig, men så lägger du dig en stund för att

prata med mig och efter du gett all uppmärksamhet på katten så somnar du iallafall, så blir

det jag som sitter ensam vaken och inte kan somna.

Hur kan allt fint och bra samtidigt vara så ledsamt?

Varför är kärlek så svårt för? Måste det vara så?

Jag blir så ledsen på att det inte verkar gå att dra gränser

på sina intressen. Jag vill också synas och höras. Vill bli kramad

och höra kärleksfulla ord. Så som det var förut.

Vi kunde gå runt, ute, i timmar och prata. Nu..nej. Du vill inte ens

anstränga dig för att ta en liten promenad med mig. Är det för att

det är tråkigt att gå eller vill du bara inte vara med mig?

Jag offrar mig för dig, hur vore det om du gjorde samma sak nångång?
Jag låter dig spela, för att jag älskar dig, och jag tror alltid att du nångång

ska stänga av och säga till dina vänner att du ska vara med mig och sen

verkligen vara det. Verkligen ta mig i din famn, säga hur mycket du älskar

mig och sen göra något tillsammans. Ta en promenad, plocka fram ett spel eller

en film. Vad som helst bara vi kan ha kul! Jag vet ju att vi kan!

Ibland känner jag mig så utanför...och jag vet att du försöker ibland.

Men ibland så...

Märker du ens att jag känner mig så nere, utanför,ensam, ledsen?

Jag släppte allt, flyttade ifrån de som står mig närmast, för att jag älskar dig och vill vara med dig, bilda våran framtid och familj.

Men nu är jag helt ensam. Jag har lämnat hela min familj och mina vänner, jag känner ingen i det

här området och ändå så ser du inte hur ensam jag är.

Jag förstår att du vill vara med dina vänner och göra dina intressen och jag låter dig göra det, jag har

inget emot det..det är bara  så vill jag också vara med i ditt liv och du ger mig inte tillräckligt med tid.

Det känns som att du har glömt bort att du måste visa att du vill vara med mig, bara för att vi

bor ihop så betyder inte det att vi ska glömma varandra. Jag vill bara ha det som förut...och jag vet

inte vad jag ska göra längre.

Jag har varit med om det här förut och jag vill inte att det ska bli så som det kommer att bli, och jag

säger åt vad som kommer att hända men du säger att det inte kommer bli så. Men långsamt så börjar det ändå gå åt det hållet och du märker inget! Vad ska jag göra för att du ska förstå!?

Sitter och väntar på att älsklingen ska komma hem och hämta mig..

Vi ska tydligen äta mat hos hans mamma halv fem..för 10 min sen(?), kanske

skulle jag gå dit själv..har ingen aning vad han planerar...

Men men, passar på att lyssna på låtar han inte gillar, Danza kuduro, Hotel Room Service och sånt :)

Har köpt vattenfärg så har suttit och småkladdat lite och nu verkar katten också vara där..

Men men skriver mera sen!

Har så mycket tankar och funderingar så det nästan blir tomt i huvudet...Behöver skriva av mig.

Gud! Så skönt med långledigt!

Skulle egentligen sluta halv tre idag så frågade en av personalen om jag ville jobba in

min rast och gå tidigare och då sa jag "aa visst" och så sa hon 'eller du har jobbat så

bra den här veckan så du kan gå nu' så jag fick sluta kl 12. 

Såå sjukt skönt!!

Ska kolla om man kan få med sig fästmannen in till stan och gå runt och kolla lite kanske..

Skulle vilja och se The Dictator på bio, verkar fett rolig!

Igår bokade Liseberg resan. Fick en natt på Bed and Breakfast, en frukost buffé, två dagars inträde och åkband båda dagarna, kaninöron + överraskning för endast 775kr!!

Så åker dit nästa helg, hoppas på fint väder bara!

Men men, ska slappa ett tag och ta vara på att man fick gå hem tidigare.

Äntligen!

Äntligen kunde jag berätta exakt vad jag känner för min pojkvän.

Eller att jag känner att vi behöver göra mera saker och kommunicera mera och bättre!

Så nu ska vi verkligen satsa, iallafall jag.

Jag ska försöka ändra på mitt sura jag och tona ner det lite.

Och istället för att gå runt och grubbla på problemen så ska jag säga det rakt ut,

inte gå och fundera och arga ner mig ännu mera. Liksom, han kan ju inte gissa sig

till vad jag vill ha sagt, även om man önskar det ibland så..

Men har så svårt för att säga saker direkt. Är någon fel så kanske jag säger det några

dagar senare och då går det oftast inte göra något åt det.

Skriva däremot, det är jag sjukt bra på. Även om det inte blir rätt med stavning och meningar

och skrivregler och sådant men jag får ut allt jag vill ha sagt iallafall.

Men jag älskar honom, och orden han sa idag, det va som sätta ett kniv i hjärtat på mig.

Jag fick panik. Alltså verkligen. Men det var ingen större fara, allt utrett.

Japp, nu gick det ingen mera.  

   Bröt ihop helt.

Vad för sak saknar killar i sina huvuden!?

De har varit borta, precis hela dagen, för att fiska, de kommer hem och säger

'om en halvtimme drar jag till gymmet'

Aja okey, det visste jag redan...så hör man hur det plingar i micron och man undrar

vad han håller på med? 'men jag ska ju käka..'   Jaha..trodde vi gjorde sånt tillsammans?

 Men nej tydligen inte,  så nu får jag äta själv vilket kommer leda till att jag inte äter mera

en den där kiwin som jag åt för någon timme sen.

Värsta diskberget i köket, sopor som ska kastas och massa annat..ser killar sånt? Nej.

Dom plockar fram den där j'vla Xbox dosan och starta en NHL match. 

Så då är det jag, som har jobbat hela dagen som får stå och plocka ur och i diskmaskinen, diska

kastruller och stekpannor, se till att katten har mat och vatten och har det bra på toaletten, det

är jag som får stå och rensa hans onödiga saker i skafferiet, tömma kylen på mat som börjar bli gammal.

Sen kommer han, är du sur? Har jag gjort något fel?

Ehm..nej, åk till gymmet du.

Och sen vet jag att när han kommer hem, så blir det NHL, sitta vid datan och spela eller sitta vid datorn och kolla på en serie och då står jag ensam igen.

Och jag säger till och säger till och han säger 'men jag sitter inte alls lika mycket vid datorn'

Nej det har han rätt i för det gör han verkligen inte, men istället har han fyllt ut den tiden med att

gymma och fiska så han har iallafall ingen tid med mig. knappt med att jobba heller. Blir så jävla

less på det här.

Hur många gånger ska man behöva säga till?

Tjatar man för mycket så ledsnar dom bara också och slutar jag göra alla måsten så..skulle inte ens vilja veta hur det skulle se ut.

Är det bara killarna jag träffar det är fel på?

Eller är alla killar såhär? Deras intresse är så mycket viktigare än ALLT annat i livet, viktigare än partner (inklusive sex!!!), jobb och hushåll?

Kanske skulle man flytta ihop med en vän, en tjej istället. Slår vad om att det skulle vara mycket lättare.

Är så sjukt less och irriterrad.

'Är du emo?!' 

Är inte det en utav de roligaste frågorna man kan få?

Nu för tiden får jag inte såna frågor, men när jag yngre.

Jag skrattade alltid inombords när jag fick den frågan, 'haha ursäkta vad?'

Självaste frågan låter ungefär som 'Är du finsk?'/ 'Är du jude?'.

Eller den här frågan har jag också fått "är du fjortis eller emo?"

Som om jag måste vara något utav det, är världen så indelad så antingen är

man fjortis eller 'emo'? Nu kanske den inte är så, men när jag var yngre verkade

det vara så. 

Emo är förkortning av emotional (stavning??) alltså känslosam ungefär va?

Så jag vet inte varför alla kopplar det till folk med svart hår och converseskor.

Skulle då själv vilja säga att emo kanske kunde vara en musikstil, med emotionaltexter

och musik som passar till texterna, Liksom musiken speglar sig i texten som texten speglar

sig i musiken. Och då kan man kanske spegla sig själv till dom låtarna som är lite mera känslomässiga (om det nu finns något sådant ord)

Men det är bara lite vad jag tycker.

Har du fått såna frågor nångång och hur reagerar du på det??

Man slutar ju bry sig absolut men vissa gånger när folk frågar..haha när de

låter helt chockande "va har du varit emo?!" Det låter som jag har varit kille en gång i tiden och

opererat om mig till tjej.