Har ni en partner som så gärna vill ha en tv i sovrummet för att 'det är så bra för då kan vi

kolla på film när vi ska sova' , ' vi kan ligga i sängen och gosa och kolla på film' osv?

Men då är det dags för lite fakta..

Fakta!

Par som inte har en Tv i somrummet har 50% mer sex än dom som har det.

Jag kan säga på en gång att...vi har inte tv i sovrummet.

Hemma hos mamma har jag det och jag tycker att det stör, jag kan inte koncentrera mig på sexet om

de pratar och smäller på tv:n eller om den blinkar för mycket. Har även varit med om killar som kollar på

tv under självaste sexet och tror inte jag märker. Aja baja!

upp någon där på ett tag heller. Förhoppningsvis inte om det där verkligen stämmer vilket jag

mycket väl kan tro att det gör.

Tycker du romantiska romaner är fjantiga??

Fakta!

Kvinnor som läser romantiska romaner har dubbelt så mycket sex som kvinnor som inte gör det.

Ja det kan jag mycket väl förstå! Sitter själv och läser såna där och man får mycket tankar och

idéer som man vill testa. Sitter också och läser en hel del sexbloggar och ja, massor idéer som sagt!

Ser du något du tycker om, är mysigt/spännande som du känner att det här vill du göra. Be din partner

också läsa det du läst!  Kan erkänna att vissa historier som är bra skrivna kan få en att pirra till i kroppen, speciellt när man tänker 'det där ska jag och han göra ikväll'

Så googla upp sexbloggar (om du har åldern inne!) och fram med tidningar där ni hittar små romantiska

sex noveller i!

Läs gärna del 1 först!

Hur det hela började minns jag väl inte riktigt.

Jag hade ju läst om (mest) tjejer på snuttis och lunarstorm som

skrev att de skärde/skar sig, men det tyckte jag lät mest som ett

rop på uppmärksamhet. Skadar man sig då skriver man inte det

på sin presentation direkt. Tycker inte jag.

(ehm ehm 'du skriver ju nu' tänker ni, ja men inte för att få uppmärksamhet,

utan för att skriva av mig och förhoppningsvis hjälpa både mig och själv

och kanske finns det någon annan som känner igen sig och vill prata)

Jag började skära mig när jag gick i nian. Med nålar rispade jag mig.

I början mest för att jag var arg och testade och efter ett tag var jag fast.

Jag mådde dåligt, sen när jag blev arg och ledsen över något åkte nålarna

fram och några risps på armen och sedan var allt lugnt. På med en långärmad

tröja och ner till familjen igen.

Jag berättade inte för någon. Ingen i min familj vet om vad jag gjorde med mig

själv.

Jag hade perioder då jag skadade mig själv. Ett tag hade jag faktiskt ett rätt

så långt uppehåll. Det var väl första året på gymnasiet till mitten av andra, i

nästan ett år då.

Sen började det igen, allvarligt. Gick jag på fester hade jag med mig en nål i fickan ifall

att jag skulle känna ett sug i armen. Det där suget. 

Tänk att du har glass, din favorit godis/chips/läsk vad som helst framför dig och du kan

riktigt känna hur din tunga vill ha det där, precis så var det i armen. Först så 'Åh jag vill...' 

sen efter ett tag..'nej jag måste, jag klarar det inte längre'. Jag är ju ingen rökare, men jag

kan nog tänka mig att de känner lite samma sak. Det där suget.

Jag skadade mig inte längre bara när jag blev arg eller upprörd, jag gjorde det hela tiden, jag

kände mig beroende. När man satt på tåget, bussen, skolan eller något ställe där det inte gick

att sitta med nålar så rev jag mig själv, drog lite i håret osv. Diskret liksom, för jag ville inte att

någon skulle veta.

Jag berättade inte heller för mina kompisar att jag skadade mig själv. Bara för en för att hon

gjorde lika själv. Jag visste att hon skulle förstå när jag frågade om hon kunde följa med mig

som sällskap till kuratorn första gången. Men det tar vi i nästa del!

Jag var väldigt arg och innåt den här tiden. 

Jag kände att min dåvarande pojkvän inte var ett bra stöd, inte tillräckligt. 

Han blev bara sur/ledsen för att jag skadade mig, han stöttade mig inte på rätt sätt.

Så jag hade ingen att stötta mig hos. Jag kunde inte gå till honom och säga 'håll om mig, jag

behöver gråta' för han var inte bra på att trösta, jag blev bara irriterrad när han daltade med

mig. Det var bara en av mina kompisar och min dåvarande pojkvän som visste om detta.

Men min kompis pratade jag aldrig med om just det, min pojkvän försökte jag prata med men

det kändes inte bra. 

Jag vet fortfarande inte om det är helt botat eller inte, för jag ska inte ljuga om det, jag har

känt det där suget i armarna, det kommer då och då men jag försöker tänka bort det. Ibland

går det så fort men jag slår huvudet i väggen istället. Jag har inte skurit mig på snart ett år.

Och jag vill inte göra det igen, jag är rädd för att gör jag det en gång så blir det flera gånger.

Men när jag blir arg nu, eller frustrerad då greppar händerna tag i håret eller så åker huvudet

in i väggen. Men nu känner jag att jag har någon som stöttar mig. Någon som lägger en hand

mellan mitt huvud och väggen och säger 'slå mig istället om du ska slå någon' klart som fan att

jag inte slår honom så då skadar jag ingen. Han håller om mig. Och det är bra.

Det är bra för mig. Just nu.

Men iallafall, det kom en tid då jag var som mest beroende, då jag och min kompis var på samma

fest, vi sov i samma rum och började prata om att må dåligt och skada sig. Och då frågade jag

om hon kunde följa med mig till kuratorn. För mig var det något av det bästa jag gjort, för jag visste

att annars hade jag aldrig gått dit.

Hur det gick efter jag gått dit första gången får ni reda på i del 3! 

Känner ni igen er i det jag skrivit? Behöver ni någon att prata med så finns jag!
Ni vet inte vem jag är och ni tänker säkert 'vad kan hon göra?'  det vet inte jag heller, men

jag vet att ibland när man , som jag, inte har någon att prata med så är det skönt att veta

att man kan prata med någon anonym. Berätta hur man känner, fråga dumma eller mindre dumma

frågor. Kanske kan det vara hjälp till att våga gå och fråga om hjälp?