Blir så less på den här skiten, det skulle ju inte bli såhär! 

Det gör så ont.

Jag vill ha mera, blir mera sedd, hörd och känna mig mera

älskad. 

Men när jag går iväg...märker du ens det?
Det verkar inte så iallafall.

Så tomt, ensamt. 

Jag vet inte vad jag ska säga till dig, för det är ju ändå ditt val,

ditt intresse, och jag har ju lovat att inte bråka om det.

Så hur ska jag få dig att förstå?

Romantik...vad fan betyder det?

Hur fan kunde jag tro att jag skulle slippa den här skiten?
Samma visa om och om igen. Spel- spel-mat-spel-film-spel-sova.

Inte ens gå och lägga sig en timme tidigare för att ligga och mysa

med mig kan du kosta på dig. Det är bara spel.

Wow.."Nej usch! Det är så tråkigt! Fattar inte hur man kan sitta och spela det,

det är ju bara samma sak som händer"

Och fan ja, jag trodde på dig. Men nu sitter jag här, precis samma som i mitt

förra förhållande. Helt ensam. Så nära varandra, men ändå mer ensam än någonsin.

Varje timme saknar jag att få vara i din famn, tänk om man kunde få känna samma sak?

Men nej..spel..spel..spel.

Börja bli så less på den här skiten. När ska du förstå? Vad ska jag säga för att få dig att

fatta att jag vill inte ha det såhär? Visst så ska du få ha dina intressen...men måste man

sitta från det man kommer hem till midnatt för det?

Och du som är så 'sjuk'. Kan inte göra någonting..inte ens ändra tiden på klockan för du har

så ont i halsen..men sitta och prata på skype och spela det går bra. Och huvudvärk, feber och

allt du har..men spela det går bra?

Varför är det så med alla killar, de kan inte lyfta ett finger när de är sjuka, för då dör de, men spela

det går bra?

Ska det vara så svårt att bara vara ifrån spel en hel dag, ligga och mysa, äta god mat och ha

det mysigt och kanske kolla på en film vi båda vill se, eller vara lite extra fin och låta mig välja.

Sen gå och lägga sig lite tidigare för att mysa ihop. Istället för att jag går och lägger mig en-två timmar före dig och vaknar av att du 'försöker' smyga in i rummet...

För sjuk och trött för det här..

Tankar. En del är härliga, en del mindre härliga. Ibland reder de upp saker

men så ibland förvirrar de bara en mer. Ibland är det lätt och ibland är det tungt och jobbigt.

Men just nu så jag blir bara yr, för jag vet inte riktigt om jag tänker eller inte.

Jag tänker och tänker men det blir aldrig på något vettigt och alltid vid fel tillfällen.

Fokuserar på fel saker helt enkelt.

Kanske bara är för trött. Tankegångarna fungerar inte riktigt.

Det känns som att jag tänker tankar som inte finns. Det är där men typ osynligt. 

Oförklarigt, helt enkelt.

Vill bara lägga mig i din famn och få känna hur du smeker mitt hår, min kropp.

Säga; 'gråt om du behöver, det är okey, jag finns här, jag håller om dig, så länge du vill'.

Inte behöva förklara något, få göra det utan en speciell anledning.

Flera gånger har jag börjat gråta utan riktigt speciell anledning, eller kanske finns det en men då

vet jag inte vad det är. Men ibland vill bara bara bli omhållen och gråta, fast det inte är något

speciellt eller fast jag kanske inte riktigt vet vad det är. Det finns faktiskt såna gånger, men jag

har en stark känsla att du inte tror mig, det är som att jag måste ha något att gråta för, vilket

får mig att känna mig dålig. Lite upprörd.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14430434.ab 

Alltså gud vilket folk det finns i sverige?

Har ni hört det som står på aftonbladet? Läs länken ova

Hon var 12 år när hon blev anklagad av sina föräldrar för att

vara häxa, utav sin pappa och styvmamma. Seriöst?!

Vi lever på 2000-talet inte 1500-talet. Och prästerna? Präster

som suttit och försökt driva ut andar ur flickstackarn när hon satt

fastbunden, en präst?! De är väl de sista personerna som går med

på sånt här?! 

Gud man blir så arg, att det finns sånt här folk alltså. Vart får dom

sina idéer ifrån?

Fan jag är så jävla less på det här!

Ska det vara så jävla svårt att svara?!

Känner mig så jävla nere och så känns det alltid som det är jag som får all skit hela tiden?

Jag får inte smsa/chatta med mina killkompisar men att du snackar med alla tjejer åt höger och

vänster det går hur bra som helst? 

Du skriver inte till mig och sen blir du putt för att jag inte skriver till dig? Alltså kolla våra meddelanden,

jag skriver hur mycket som helst, nästan noveller för att förklara hur jag känner och vad får man

till svar? 'detsamma' , 'älskar dig också' eller inget svar alls. Hur vore det om du skrev först någon gång?

Det verkade som att det gick bra och skriva till andra tjejer så...bara undrar.

Är lite små arg och ledsen och känner mig mer och mer deprimerad, men som vanligt, inte en fråga om hur jag mår. Jag fattar inte hur tydlig jag måste vara för att du ska förstå att jag mår dåligt ibland? Du verkar bara låta det fladdra förbi.

Eller det kanske är en speciellt sak som alla killars hjärnor har inbyggt, 'hon vill prata djupt- stäng av'.

Så ledsen.

Och så tv apparater. Killar och tv:n alltså. Så fort dom sitter framför tv:n, det spelar ingen roll vilket program eller film som visas, det kan tillochmed vara reklam, så blir dom som klister. Man står brevid och berättar något eller frågar något så får man oftast till svar "mm". Det är så irriterrande, man skulle ju kunna stå helt naken säga att det kom 20 rosa elefanter som våldtog mig på bussen när jag åkte till usa förra veckan och man skulle nog kunna få svaret "mm" av flera killar.

Det värsta är att en del killar behöver inte ens en tv.

Hur tydlig måste man vara när man vill att killarna ska få in det man har att säga?
Någon som har förslag?

En vettig kille kanske kan svara på varför ni inte alltid bryr er om våra känslor och funderingar? 

Hur många känner igen sig i detta??

(jag är lite små frustrerad och deppig)

'Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar'

Vet inte riktigt vad dom här känslorna kommer ifrån,

men det känns lite som att du undviker mig.

Vad har jag gjort för fel?

Det känns som att du inte lyssnar eller ser. Vill liksom

inte prata och diskutera, alltid så korta svar som möjligt.
Som att du inte vill längre, som att jag inte räcker till.

Det får mig att fundera på om du verkligen vill samma sak

som jag. 

  'Tror du vi kan ropa efter nån med förstånd

Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar'

Och du säger att allt är som förut, men för mig känns det inte så.

Och jag kan inte säga mer än att jag känner mig ignorerad.
Som att något annat är mycket viktigare ibland. Och hur jag än lockar och

ropar så funkar det inte. Jag vill att jag går före vissa saker, som spel t.ex., jag

tycker inte det är viktigt. 

Jag vet inte om det är bara för att vi varit ifrån

varandra mycket just nu, vill kunna vara hos dig varje dag &

Att bilda familj. När vet man att man är redo?

Vissa vill vara unga föräldrar och vissa vill 'leva livet' först.

Men kan inte familjen vara leva livet?

Jag vill t.ex inte vänta med barn tills jag är 30.

Min mamma var 20 när hon fick mig, har några yngre syskon som

hon fick när hon var 35-36 och hon sa att man hade ju helt klart

mycket mera ork när hon var gravid med mig och när jag föddes.

Då var det inte en plåga att gå upp tre på natten om ungen grät.

Och så orkar man mycket mera när de växer upp! Man kan kanske

gå till lekparken med barnen efter jobbet eller orkar åka bort på

helgen.

Nu säger jag inte att alla över 30 ligger hemma och orkar ingenting,

det är ju inte direkt en ålder men 20 är ju fortfarande yngre.

Är lite bebis sugen, men är  ju bara 20 och vill ju ha jobb först och

ett bra ställe att bo på.

Tänkte att det är ju så mysigt, sen kom jag på, de växer ju upp också,

hur ska det se ut när jag går runt med ett barn på 10 år..så kom jag på..

jag 'växer' ju också upp...jag kommer ju inte vara kvar på 20 hela livet.

Jag själv ser mellan 21-24 ungefär. Fast jag vill ju vara ung förälder också.

Och så blir det kul för barnet med unga föräldrar och farföräldrar.

Min farmor var 39 när jag föddes (ja 39 hon skulle fylla 40 året efter!) Så min

pappa kommer nog vara under 45 innan han blir morfar..alltid roligt att retas med sen!

Vad tycker ni är en bra ålder för att skaffa barn?

Så jävla arg.

Hatar när planerade planer blir ändrade.

När det inte funkar och man måste tänka om.

Det suger. Blir så sur. Arg. Besviken. Ledsen.

Det är jobbgt helt enkelt.

Även om det är små saker som vad man ska äta

och sen när man ska laga maten så saknas något

som man inte kan åka och köpa i en affär i närheten

och man måste äta något annat, det kan första min 

dag. En sån liten sak. Denna gång handlar det om

bowling. Full bokat så vi får åka någon annanstans, 

bara det att jag vill inte längre och samtidigt slutar

min dator att funka, har fått fart i den nu men så fort

jag vickar skärmen så slocknar den. Kul att hosta upp

6000 bara så där och folk runt om säger "men det ordnar sig

det blir kul" Kul vadå? Att hosta upp 6000 eller bowla som jag

vet att jag inte kan. Jag vet att 9 av 10 ggr kommer klotet åka

ner i rännan och den där sista 10onde gången kommer jag slå

mig själv med klotet på benet för ja så dålig är jag.