Man kan inte gå och vara rädd för allting. 
Men ibland känns det väldigt svårt i dagens samhälle, speciellt när media trycker upp alla hemskheter

i ansiktet på oss. 

Det är misshandel, mord, kidnappningar och våldtäkter ÖVERALLT!

Är det bara jag eller händer det bara mer och mer eller har media börjat uppmärksamma sådant mer eller är det för att när man är yngre så håller man inte koll på sådant?

Jag har sett avsnitt på dr.phil där en mamma lämnar av sina barn hos deras pappa, som har druckit. Han säger åt barnen att gå in. Han skjuter ihjäl mammans bästa vän och sedan början han skjuta mamman i ryggen och magen, han jagar henne med en kniv och slår henne med en spade, men hon överlevde. Varför han gjorde det? Hon hade lämnat in skiljsmässepapperna. Sjukt! Att någon som är helt 'normalt' (om det nu finns något sånt ord) kan göra något sådant. Som att han bara blev förvandlad till ett monster? 

Det får mig att tänka lite...kan inte vem som helst förvandlas?

Det gick en film på 5an igår. Skicka vidare/pay it forward. Kolla på den. Helen Hunt och Haley Joel Osment (han från sjätte sinnet) är med i den. Fruktansvärt bra.

Där kan man se hur han som barn har det när hans föräldrar dricker, hur ledsen han blir när hans pappa kommer tillbaka för han vet vad som kommer att hända, men inte hans mamma. Hon säger bara att nu kommer allt bli bra, han skulle aldrig röra sin son osv. Liksom försvarar honom.

Tycker att filmen är riktigt bra, den visar hur blind man kan bli. Även om den inte bara handlar om just det här, det handlar mest om hur pojken kommer på en idé, att om någon gör något för mig, så ska jag göra något för tre personer och de i sin tur gör något för tre personer osv. Ni kan läsa om filmen här.

Sevärd! Mycket fin!

När jag ser allt hemskt på tv och tidningar och överallt. Så brukar jag oftast tänka vilken tur har inte jag fått? Som föddes i en familj som är världens bästa. Min mamma och pappa är skilda sen snart 12 år sen tillbaka, båda har nya partners och ändå ska kan vi alla sitta tillsammans och prata. Min pappa och min mammas 'nya' man (de har varit tillsammans i snart 9 år iaf) spelar badminton tillsammans med min farbror och morbror, varje söndag? Jag är så tacksam för att min familj kan hålla ihop och acceptera vad som händer. Min svärmor blev helt chokad när vi alla åt och hon märkte hur bra alla kunde kommunicera, inte uppgjort någonstans. 

Sen nu min sambo/fästman. Den finaste någonsin!

Tänk om jag hade hamnat med någon som skulle slå mig för att jag köpte fel sorts äpplen eller glömde att ta in tidningen? 

Det som jag är mest rädd för är att om, OM, jag skulle hamna i ett sånt förhållande...skulle jag kunna ta mig ur det? När han kommer fjäskade om förlåt, jag visste inte vad jag gjorde, allt blev bara svart, det va sista gången, jag kommer aldrig göra om det osv osv, så hur lätt är det inte att förlåta? Även om man inte förlåter, så man står ju kvar? Det händer igen, igen och igeng, men man är fast, beroende, för man kan inte gå? Man tänker nu, jag skulle gå på en gång och aldrig prata med honom igen, men är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Man blir så fastbunden i början av förhållandet, sen förvandlas han och då är vi redan fast.

Så vem går bakom oss när vi är ute? Vem är snyggingen på andra sidan? Den blyga personen som inte vågar hålla ögonkontakt är det den som är ett monster? 

Eller när folk tar med sig bekanta på fest, som ingen annan känner och säger, det är lugnt, hen är schysst, vi har träffats förut en gång...Jaha, men har du sett personen full eller arg? Hur vet du att den personen inte har ett monster inne i sig? 

Jag känner en tjej som träffar killar via internet. Visst det är på stora platser där alla ser dom. Som ishockey hallar och så. Men hur kan hon veta att det är vanliga männsikor hon träffar? Hur kan hon vara så säker på att nästa gång, när de träffas hemma hos någon så är han likadan, hur kan hon veta att de inte har förvandlats? 

Hur kan vi vara säkra på att vi själva aldrig kommer förvandlas?

Men, man kan aldrig vara rädd hela tiden.

Lever fortfarande i panik.

Min familj åkte på husvagnsemester till ullared. Ville så gärna följa med men orkar inte bo i tält i

fem dagar. Nu ångrar jag mig lite. Jag vill också till gekås, igen! Handlade ju bara bra-att-ha-saker

sist. Okey, ångar mig MASSOR! Jag vet exakt hur jävla roligt dom kommer att ha där nere!
Hade iallafall tänkt ta en bussresa dit i höst någongång om jag har pengar så jag får handla julklappar och saker till mig.

Min sambo berättade för mig att han och hans kompis har planerat en liten överraskning till mig och hans flickvän. Detta visade sig vara en resa till Grekland, dock är inget bokat och klart än, de ska boka senare. 

Nu börjar jag känna panik över detta. Jag hatar min kropp, jag hatar ännu mera att jag inte verkar kunna göra något åt det. 

Jag gymmade i några månader, inget hände. Nu har jag inte gymmat på 2 månader och har gått ner lite i vikt,men inget som syns! och har minst 5 kg till jag vill gå ner. Jag lovar mig själv att nu ska jag börja promenera, MEN VA FAN HÄNDER INGENTING FÖR?!?!?! Varför sitter jag bara här och ugglar och mår dåligt?! Varför?! Jag får sådan panik så det bara kryper i armarna på mig, jag får svårt att andas och mina tankar går i 180km/h.

Jag känner mig så sjukt ledsen och vill bara gråta men det kommer inga tårar hur mycket jag än försöker!

Det som är det värsta är att om vi nu åker till grekland och min kompis följer med...så hon är alltid så brun och smal och jag är helt tvärtom! Jag blir aldrig brun! Hur mycket jag än smöjer in mig eller inte smörjer in mig, ligger och steker eller ligger inte och steker! 

Jag brukar inte bry mig om hur jag ser ut, men går man brevid någon som ser så mycket bättre ut så vill man bara sätta den där jävla papperspåsen på huvudet.

Fan ta mig.

Hur fan får man ordning på sina matvanor när man hatar att äta ensam?
Jag äter varken frukost eller lunch. Imorse åt jag marabou till frukost/lunch. Typ tre rader för det var allt som fanns! Det är ju så sjukt illa så jag vet inte vart jag ska ta vägen? 

Men jag hatar att äta ensam, jag vill inte stå och göra mat till bara mig. Vad ska jag laga? 

Hur gör man för att komma igång med motivationen!?

Ska ta mig en promenad snart iallafall och posta brevhelvetet som skulle vara postan för 2 veckor sen. Fy på mig igen.

jag är en sån där person som måste ha något att göra. Bygga pussel, måla om sovrummet, sticka, bygga med pärlor, rensa ogräs eller vad som helst. Alltid har jag något projekt som jag fokuserar mig i. Men just nu ingenting. Detta stressar upp mig som en galning och Jag blir deprimerad. Det är tungt att andas och det kryper i kroppen, Jag klättrar på väggarna samtidigt som jag bara orkar ligga stilla. Jag får panik.
Förskolan jag brukar få hoppa in och vikariera hos har semesterstängt så kommer inte få jobba heller.
Jag kommer bara att få sitta hemma i minst tre veckor och göra ingenting.
Jag har verkligen slut på ideer, jag har precis haft en period då jag byggt pärlfigurer med små pärlor som man kan göra smycken av. Jag bor tyvärr i hyres så jag kan inte sätta upp tavlor, hyllor eller måla om som jag vill eller jag kan men är rädd för att man ska behöva betala för för många hål i väggen eller så sen, detta gör att Jag inte kan känna att det här är mitt hem.
Vill bara spy. Om Det är för gårdagens pizza jag just åt eller om Det beror på att Jag mår psykist dåligt vet jag inte...

På sista tiden händer det allt mer ofta att man ser en snygg kille på stan,

kanske i min ålder, 21-22 eller tre år äldre och så ser man han gå med en barnvagn eller

en liten unge i handen och man tänker "oj har han barn, han som är så ung?"

Sen slår det mig att jag är inte 17-18 längre jag är 21, snart 22.

Jag vill också gå med barnvagn, jag vill också ha ett eget barn som jag får lära att gå

och prata. Nu är det min tur! Jag vill också.

Men så måste man ha ett jobb. Jag vill iallafall att min sambo ska ha ett fast jobb.

För man måste ju ha pengar. Pengar, pengar, pengar. 

Och plats. Just nu har vi inte plats för något barn i lägenheten. Så jag vill flytta till ett radhus.

Men för det måste man ha pengar och för att få pengar måste man ta ett lån och för att ta ett lån behöver man fast jobb. Vi har inget fastjobb. Förhoppningsvis så i höst! Kanske kan jag få bo i ett radhus nästa sommar? 

Så ska jag tillbaka till skolan i höst och bli fritidsledare! (YEEY!) Längtar och längtar och längtar!! Men samtidigt så, jag vill ha barn nu. Om det går som jag vill så har jag mitt första barn när jag är 24. Det känns som en evighet innan JAG fyller 24! Men det är om 2 år! 2 år är ingenting, egentligen, men när man väntar på något så känns det som en evighet.

Både jag och min sambo känner oss redo nu, vilket gör tiden ännu segare. 

Jag tror inte jag skulle klara av att plugga och ha ett barn samtidigt, jag skulle bli för stressad. Ha för mycket att tänka på.

Varför visste jag inte tidigare vad jag ville bli? 

Jag har slösat 3 år! Istället för att pluggat har jag jobbat som vikarie på flera olika ställen och läst handel och service...varför visste jag inte innan jag tog studenten att jag ville bli fritidsledare? Då hade jag redan varit klar med studierna..kanske tillochmed haft ett jobb!!

Nej nu gjorde jag sådär igen, så typsikt mig, ligga och ha ångest över vad man inte gjorde för längesen. Alltid. Alltid gör jag så och så gräver jag ner mig i det förflutna som man inte kan göra något åt.

Allt löser sig väl med tiden.

Jag kommer också få mitt radhus, barn, flera barn och kanske någongång en villa, ett jobb. Ett hem som jag får bygga upp som jag vill, en trädgård, en familj. Min familj.

Det Är något jag har börjat funderat på.
En person kan ligga och vänta hela natten på att få ett livet sms medan det inte betyder någonting för den andra.
Att få prata med en person kan vara så mycket viktigare än att få prata med den man redan pratar med även om Det är den man älskar.
Men hur blir det när mina viktiga saker är helt oviktiga för den personen det gäller, för den som man ska kunna dela allt med. När personen inte förstår hur ont det kan göra att inte få det där lilla oviktiga saken som man blivit lovad, även om Det egentligen är oviktigt.
Hur kommer det sig att ibland så känns det oviktiga viktigare än vad som egentligen är viktigt, det som egentligen har någon betydelse.

Så igår kväll kom jag hem från göteborg och södra sverige.

Började lördagen med liseberg.
Superkul! 
Jag är inte höjdrädd, men jag har aldrig vågat åkt atmosfear.
Jag gillar inte frittfall, tror det är för spänningen, jag blir så nervös

för man vet aldrig när det släpper och vägen upp är så lång! Men är absolut

inte höjdrädd.
Men men, jag trampa in i kön med min kusin och min lillasyster och först var jag

nervös och funderade på att göra en walk-in-shame, gå ut från kön.
Men så började vi snacka om något som måste varit sjukt intressant för helt plötsligt

var det våran tur att visa upp åkbanden! Sen när vi satte oss kom paniken...

Började lite halvt hyperventilera mycket fnitter och behövde verkligen ta paus mitt i meningarna.

Ja och så lite smågap om "Vad gör jag här upp?"

Men sen när det väl släppte! Wow. Först fick jag inte ut ett ljud men sen skrattade jag hela vägen ner.

Sen börja jag skaka som jag vet inte vad.

Men kul var det och jag är så nöjd över att jag åkte!

Sen på söndagen åkte vi till Ullared.

Köpte mest bra att ha saker och ändå gick det på 1300 kr.

Men fick en kaffebryggare, en tröja, min sambo köpte shorts, nya sängkläder, godis,

disktrasor, spel till lillebror, mina vänner bok, pennor och pet shops till min lillasyster, tofsar

och massa annat som behövs i hemmet. Dock inga inredningssaker, inte tyvärr inte det jag

ville ha riktigt.

De hade mycket billigt och jag hade kunnat köpt mycket mera om jag visste vad jag skulle göra av alla saker.
De hade 1000-bitars pussel, snygga för 50-60 kr

2000-bitar för 90kr! Men eftersom jag har två katter var det inte ens någon idé att köpa något pussel, har inte heller någon plats att bygga på..

Sällskapspelen hade väl också bra priser, köpte ett starwars operation spel till min lillebror för 50kr.

Marabou choklad kaka-stor 10kr

Aladdinask 25kr

tre 33cl cola 12kr

ramlösa/loka 0,5l 6kr

massa olika påslakan för 99kr 

Och!!! Vi träffade Ola-conny! Det trodde jag aldrig.

Visst inspelning pågick men jag trodde att man skulle få se honom.

Många säger att man måste gå minst två dagar..vi var där vid nio och gick ut vid 13-14 tiden och det var inte alls mycket folk! 

Sen måste jag säga att maten, woow så sjukt god!

Tog kycklingspett med potatisklyftor och det var nog den godaste potatisen jag har ätit.

Så jo jag är positivt överraskad och kommer att åka dit igen.

Så ska ni iväg på semester skulle jag rekommendera att åka dit. Gör något mer, typ som liseberg eller universeum och gå sedan på ullared.

Jag och min sambo bestämde oss för att äntligen sätta upp tavlan ovanför sängen.

När vi skulle flytta på sängen upptäckte vi att den satt fast.

Min sambo tog i och under sängramen låg en liten söndermosad superlimstub.

Min sambo tog hammaren och lyckades knacka bort självaste tuben, men typ en bit

av botten fastna i golvet och klumpar med superlim. Så nu har jag hällt på aceton och försöker

få bort det..det verkar funka men ta lite tid då klumpen är så tjock.

Är ju tvungen att ta bort det eftersom vi bor i hyres....

Imorgon firar jag och min sambo två år! Det känns så sjukt vad tiden kan gå fort!

Imorgon ska vi spela lite minigolf om vädret tillåter och sedan äta lite kinamat. (kanske inte så sjukt romantiskt men kul!)

Sen överraskade han lite mig igår med att komma på att vi skulle åka på kryssning lördag-söndag.

Tyvärr var middagsbuffén fullbokad..eller ja det fanns EN plats kvar, EN plats! Irriterrande!

Men vi har frukostbuffé iallafall, viktigt!

Ska bli så skönt att få åka iväg med honom.

Bara få vara med varandra utan datorer och tv som stör!

För mig kan datorer och tv:n förstöra mycket i ett förhållande.
I början vill båda vara med varandra, det är nytt och spännande, sen börjar man spendera

tid till sitt intresse igen, vilket kan vara dataspel.
och så slutar det med att han sitter fången vid datorn och visst får han göra det men det

är så jobbigt när jag inte kan få kontakt med honom! När datorn känns viktigare än mig.

Tillslut har det gått så långt så man orkar inte ens försöka få kontakt med sin partner för man

vet att det är ingen idé.

Men jag tror på att allt kommer bli bra. Jag tänker kämpa för det här förhållandet.

Jag älskar honom och är fortfarande galet kär!

Börjar vakna till lite nu.
Ska snart sätta mig i bilen och köra mot IKEA för att träffa vänner och äta frukost buffé. Mums.

Nu börjar det bli dags för Bråvalla festivalen, min syster ska gå.
Tanken slog mig nyss att VA FAN HÄNDER MED MIG?!

Green Day, Volbeat, Mando Diao, A day to remember, All time low, Bullet for my Valentine!!!!

Några av mina favorit band, flera av dom har jag velat sett i flera år! Green day har jag velat sett

i snart 10år! Och vad gör jag, funderar inte ens på att gå?
Vad händer med mig? Jag som älskade att gå på konsterter med mycket folk och känna musiken ända in i själen och nu så känner jag bara nej, jag orkar inte ens gå. Mycket folk, lerig, sova i tält osv.

Börjar jag bli äldre? 
Blir nästan lite rädd.
I sommar, blir det till att släppa på planer och rädsla lite.
Jag ska till Liseberg och jag tänker åka allt som jag vågar och inte vågar. Det enda jag hoppar över är spökhuset. Men resten.