Det gör ont. Till en början.

Sen har man blivit så van, att man knappt känner av det längre.

Hela dagen har varit så suverän fin! Mys och bara varit, bara vi.

Så blir man lämnad till kl 22.00 ikväll.

Jag älskar att vara ensam.

Men det är skilland när man väljer att vara ensam.

Jag orkar inte ens gråta längre

Oftast så vet man hur det blir...men ändå så långt inne, hoppas man att det ska bli annorlunda.

Till dig

Jag förstår att du tycker det är kul att sitta där, men jag tycker inte det är lika kul.

Jag hade en känsla att jag skulle åkt och hjälpt mormor att vara barnvakt åt mina syskon för det hade kunnat blivit roligt, men så långt inne så kände jag att kanske, kanske kunde du ägna tid åt mig, en kväll. Men jag hade fel igen. Jag önska att du kunde se hur ensam jag känner mig. Du tror att jag är ledsen, men det är jag inte...mera...besviken. Det känns som att i din värld så finns inte det inte ens ett alternativ att vi ska umgås. Jag ligger i sängen och halvsover bara för att jag har så tråkigt och du kommer in och säger 'du kan kolla på tv, virka, sticka, rita, pyssla' men att jag ska kunna göra något med dig fanns inte ens som alternativ! Du tror att bara för att vi bor tillsammans och är i samma rum så umgås vi, men jag tycker inte att vi umgås när jag sitter och pysslar i soffan med nedsänkt huvud och du sitter med näsan i dataskärmen, med headset på och spelar med dina kompisar. Sen när jag sitter vid datorn så kommer du och säger 'jag ska ha datan om en halvtimme' och då har jag inget val, det är bara att stänga av det jag håller på med..skulle jag kunna göra samma sak?? Varför är det så svårt att umgås med mig?! Kan du inte bara för en, EN ENDA kväll ge fan i spelet och ge mig lite mer uppmärksamhet än "va är det?" och sen inte alls bry sig om vad jag säger och hur det låter.

Det som gör mig ännu mera ledsen är att du vet exakt vad jag tycker om det här! Jag har sagt att du får spela bara du inte väljer mer tid med spelet än mig! Jag förstår att det kan bli så någon gång, men nu är det så varje gång, varje dag. Jag finns inte. Fattar du inte hur ensam jag känner mig? Jag har INGA vänner i detta område och ingen bekantskap och med den inkomsten jag har så är det inte varje gång man kan åka iväg. Kanske man någon fredag eller lördag skulle kunna få känna att det är fredag och lördag! Men måndag som fredag och tisdag som lördag, jag sitter fortfarande ensam i soffan och kollar på tv och du sitter vid datan, de enda skillnaden är att det är olika program på tv:n! Jag blir så less på det! Vi har pratat om det, men du ändrar dig bara den dagen, sen är det tillbaka till gamla spår igen. Kan inte du se hur oälskad jag känner mig? När jag berättar om en film jag vill se säger du 'den har vi sett, men kolla på den du' så får jag sitta och kolla själv...sen när du vill kolla på film så startar du bara, hör inte alls med mig jag vill se, du bara lägger dig och kollar. Sen vare sig jag vill eller inte vill se den filmen så kommer jag och lägger mig brevid dig, för det är den enda gången jag kan vara så nära dig medan vi är vakna. 

Kunde du någongång bara 'offra' dig för en film du redan sett eller en film som du vet att jag verkligen vill se och bara sitta och hålla om mig och kolla med mig så, åh så mycket det skulle betyda. Men du är inte sån. Du är ingen romantiker och det vet jag, det har jag lärt mig. De enda gångerna du kommer med blommor är när jag 'ber' om det. Säger jag ena dagen "ja det va länge sen man fick blommor, lite såna överraskningar skulle du kunna komma med" då får jag det dagen efter... Tillochmed på våran 1års dag fick jag be om det...så kommer du hem med din matlåda...kul. Och när jag säger på skämt 'jasså så du vågar komma hem tomhänt på våran 1års dag'. Det var ju inget viktigt absolut inte, bara jag fick vara med mig. Men du var söt ändå som åkte och köpte blommor sen. Men lite överraskningar då och då skadar inte. Jag försöker överraska dig men jag får inte ens ett tack! Du säger att du är sugen på lakrits, jag går iväg och köper det medan jag handlar annat bara för att överraska dig och inte ens ett litet tack. När vi är på stan och jag säger 'jag vill bjuda dig på fika' så får jag alltid ett 'nej...vi åker hem nu'. Kan du inte bara tacka och ta emot någon gång?! Fattar du inte att jag VILL göra sånt för dig...och jag önskar att du kunde göra så mot mig någon gång...det är ju så enkelt. Bara överraska med små saker, det behöver inte kosta! Det kan vara gulliga sms eller skrivna lappar...men du verkar inte förstå. Jag förklarar och förklarar men det händer bara en gång, sen är vi tillbaka i hjulet igen.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Jag försöker att inte visa hur mycket jag ogillar att du spelar för att det är ditt intresse, men det börjar bli jobbigt.

För varje dag känns det som att det blir mer spel och mindre jag.

Jag blir så orolig att det ska komma en dag då det bara är spel och jag finns inte i din värld.

Att det är så det ska sluta mellan oss. För att du inte kan dela upp din tid så det räcker till båda.

Men jag är inte säker på att du är lika orolig att det ska hända..och jag vet inte om jag kan tolka det på ett bra sätt....för mig känns det lite som att det är det du vill.

Men jag älskar fortfarande dig, mer än någonsin. Jag saknar dig, oss, det vi hade och som jag vet att vi har ibland. Jag kommer kämpa med vårat förhållande så mycket jag bara kan.

För att jag vill att det ska vara vi. Det känns rätt när det är vi.