Jag är en galet kreativ person som får så galet mycket idéer.
Min kreativa skapar energi bubblar över varje gång jag hittar något nytt jag vill testa, vilket är ganska ofta.
Det kliar i fingrarna, ständigt tänker jag på vad jag ska göra och Pinterest används flitigt.
Mitt senaste? Wood carving! Alltså tälja i trä...typ? Kan inte översätta det direkt, kommer inte på vad det heter.
Hur kommer det att gå? Jag kommer samla så mycket mallar och tutorials jag bara kan på Pinterest, sen är jag asgrym på detta och mitt första projekt kommer bli alldeles för stort och svårt för mig att klara av så det kommer aldrig bli klart men jag kommer ha testat på det och kliet i fingrarna går över....tills jag hittar nästa sak :)
Samma visa varje gång ändå lär man sig inte..haha.

Ensam, ensammare, ensamast....om man nu kan bli mer ensam än ensam? 

Man kan iallafall känna sig mer ensam än ensam.

Min sambo jobbar 9-18. Innan jobbet så ska han till gymmet så han åker hemifrån senast

halv åtta. Men så kommer han på mer saker han vill göra, senaste grejen...ut och springa på

kvällarna! För nu ska det inte bara byggas muskler nu ska han gå ner i vikt också UTAN att förlora

sina muskler. Jag vill inte stå i vägen för hans drömmar och mål för det är väl bra att någon av oss

har såna men jag blir ta mig fan förbannad. Han kommer hem och äter och sen sticker han iväg

nästan en timme till. När? NÄR NÄR NÄR? Ska han vara med sin son?! När ska jag få vila?! När kommer det finnas tid till att jag ska få ha drömmar och mål? När?!?!?

Hur kan han inte vilja vara hemma på kvällarna? 

På helgerna får jag tvinga iväg honom för han vill bara vara hemma och jag får som vanligt sitta hemma dag in och dag ut och små enstaka barnvagnspromenader då och då.

Dumma kossa, säg till honom då?! Tänker ni.

Ja, jag har gjort det, det första jag sa när han kom med idén att springa på kvällarna var NEJ.

Så sa jag du kan ta kvällspromenader med William då är det okey. En av tre gånger den här veckan

har han tagit med sig William.

Ska jag behöva säga till honom varje gång? Ska jag behöva påminna honom om vårat samtal för några dagar sen?

Vad krävs för att han ska fatta?  

Eller när han kommer hem och säger "kunde du inte ha startat diskmaskinen?" lite surit....ehm, jo det kunde jag men jag har dammsugit, fixat lunch, bäddat rent i sängen och tagit hand om din lite halvkrassliga son idag och kanske passat på med lite stickning medan han sover.

OCH inte får man höra "BRA JOBBAT!" eller "tack för att du är hemma och tar hand om William"

Hur mycket krävs?

Min tanke är att börja hålla så supersnyggt jag bara kan här hemma, diska, dammsuga, plocka, laga mat och sen se hur lång tid det tar innan man får ett tack eller får höra "du behöver inte göra det här" eller "älskling jag tror du är på väg in i väggen, du kan inte göra allt"

men det kanske är svårt att förstå hur jobbigt det är att ta hand om ett barn när man aldrig har gjort det ensam.

Ge ett stort tack till den som hjälper till med det du behöver hjälp med.

Allt, nästan allt som jag velat ha har jag fått. En sambo som jag älskar, en lägenhet som jag trivs så bra i och det jag velat ha mest ända sen jag var 16 år, ett barn. En underbar son som jag älskar så galet mycket.
Hur fan kan jag känna mig så olycklig??
jag skulle ha väntat och haft ett jobb först, för hans skull...nej det var en lögn, han skulle må lika bra, vi har allt vi behöver och lite till, det är inte pengar som är det stora problemet här. Problemet är att jag klarar inte av att gå hemma, samma visa varje gång jag varit arbetslös eller haft långt sommarlov, jag blir deppig. Att gå promenader eller mammagruppen osv hjälper inte, det handlar bara om att komma ut någon timme, jag behöver något att göra. Jobba, gå i skolan, ha ett mål. Så nu är jag hemma, fast och fången med en son jag älskar men jag kan inte älska mammalivet. Det börjar ta så hårt på mig, jag hittar småprojekt som får mig att hålla igång tills jag kan göra något större, alltså när han blir äldre. Förhoppningsvis får jag jobba i sommar, sen blir det eventuellt plugga psykologi i höst och sen, sen kan jag jobba på riktigt. Tills dess blir det sticka kläder som ingen kan ha på sig eftersom värmen kommer, inredning, leka och se mitt barn växa upp och lära sig nya saker.
Jag försöker njuta, men det är svårt när man fått för mycket av det.
Ville alltid ha 2-3 barn......nu kan jag inte ens tänka tanken, kan inte ens förstå varför andra väljer att skaffa fler.

Känslostatus; deppig, ångest, dåligt samvete, skam, sorg, tacksam

Så då var William döpt. Ett jättefint dop men ceremonin efteråt...var så galet stressad hela dagen och så kommer man till lokalen som är en sunken stuga som lutade så man vart sjösjuk när man gick där inne, med fyra rum och kök. Alltså alla gäster kunde inte ens sitta i samma rum, fika och presentbordet fick knappt plats, det vart jättetrångt. Vart så besviken på tårtan, hade inte tid att fixa den som jag hade tänkt...när det var en halvtimme kvar till dopet sprang jag fortfarande runt osminkad i rosa mjukisbyxor och försökte fixa till det sista.
Men men nu är det gjort och allt är över, galet skönt.

Vilka veckor det varit...fick avliva katten för 2-3 veckor sen...har nog inte mått så dåligt på länge, det var verkligen tungt men nödvändigt, för hans bästa, vill inte ge honom till någon främling som kanske kastar ut han i skogen eller något.
Men nu känns allt normalt och bra och jag har faktiskt känt mig lycklig. Älskar min son mer o mer för varje dag trots dessa två nätter som han varit omöjlig...nappen dög inte alls inatt det skulle bara vara bröstet. Min rygg värker eftersom jag legat konstigt så han ska kunna få bröstet, har haft ont i mellangärdet hela kvällen igår och en bit in på natten, har knappt sovit och när jag väl gjort det har jag drömt konstigt....vaknade av att jag sa "mamma" inatt, vad nu det kan betyda. Men trots allt detta kan man inget annat att le när man får se sin son med världens leende. Fick även se han vända sig från mage till rygg idag!
Ser fram emot att få hålla i hans dop börjar få lite idéer men vet inte riktigt vad jag ska baka förutom chokladbollar och mini cupcakes och tårtan då såklart......

Jämt och ständigt ska man dras med sina känslor, bara en tidsfråga innan man får gå på tabletter...typ...
Jag älskar mitt barn och min sambo men ibland är det jobbigt och när jag tycker att det är jobbigt så får jag skuldkänslor
Och dåligt samvete..och inte nog med det så måste vi avliva katten...det blir bara för mycket...

Orkar inte......

Att gå till BVC och få höra att han inte har gått upp i vikt var fruktansvärt jobbigt. Trodde inte jag skulle ta det så hårt. Jag kände mig verkligen värdelös, påhoppad, sårad... Det kändes.
Nu var det ingen fara, bara att testa amma lite mer vilket funkade fint, veckan efter hade han gått upp massor så det var bara att fortsätta. Men nu sitter rädslan i varje gång jag går till BVC..det känns som man blir dömd, är jag tillräckligt bra? Har jag gjort rätt? Tror de att jag undviker att mata honom? Tror de att jag är lat och inte alltid orkar amma?
Jag hade ingen aning om att det skulle vara så psykiskt jobbigt att bli mamma.
Min son är underbar, lugn, skriker/gråter inte högt och ofta, han är så nöjd och glad. I stort sett alltid när han är vaken och mätt så ler han när man kollar på honom och pratar med honom och han jollrar på...snart tre månader. Jag känner mig lycklig lottad.
När jag ser hur glad han är kan jag bara tänka "hur kan han blivit så glad när hans mamma är så deppig?" Men oavsett hur jag mår så ska det inte gå ut över min son, hans ska få uppleva lycka, bus och skratt.
Även om jag känner att jag mår bättre med mina mamma tankar så har kroppstankarna tagit över, jag vill bara komma iväg och träna men vet inte när jag ska hinna och hatar att träna hemma. Känner mig lika stor som jag var i nionde månaden,bristningar (värre än under graviditeten!) ful, finnig, blek och hopplöst hår som blir tovigt och elektriskt och står rakt upp. Står med ångest och vågar knappt prova kläder i omklädningsrummen i affären, provar så fort jag kan, inget, inget sitter bra! Har varit och 'shoppat' över tio gånger på rean, jag har köpt en sax och ett par jeans. Jag har länge väntat och hoppats på att min sambo ska fria, nu skulle jag inte våga säga ja om han friade, för han ska inte nå behöva möta en ful brud och jag vill inte känna att alla är finare än mig på mitt bröllop! Jag vet inte ens hur jag ska kunna stå framför alla när sonen ska döpas?! Och då är inte ens fokuset på mig!
Jag vet att jag inte är så stor och ful, jag vet, jag vet, men någonting i mitt huvud fattar inte det när jag står i duschen eller kollar i spegeln.
Skönt att få skriva av sig lite!
Hoppas alla haft en bra avslutning på 2015 och en superstart 2016!

Det känns som det blir lite halvt färdigt skrivna inlägg här men jag har en bebis halvsovandes i famnen!
Idag har vi haft en riktig mysdag. Plus att jag hann slå in lite julklappar när han sov en stund.
Han har slutat skrikigt hela kvällarna, kommer väl någon kväll då o då som han är extremt missnöjd, men det är ytterst sällan, han tajmade senaste missnöjet med min migrän, han somnade halv två den natten och jag strax efter.
Jag lyckades baka ett pepparkakshus..gjorde och bakade mallarna Medan han sov, limmade ihop dom två dagar senare när sambon var hemma.
Han blir snart två månader och jag kan fortfarande känna "wow jag har ju ett barn?!" Samtidigt som "shit vad har jag gett mig in på?!" Men så ser jag hur söt och fin han är och tänker på hur mycket man smälter när han ler och jag känner bara att allt ordnar sig!

Har väl brutit ihop lite halvt. Har så länge längtat efter att få tillbaka min kropp ,vilket jag fick direkt, lite extra skin bara, men vill bara kunna klä mig fint ändå går man i rosa mjukisbyxor och ett nedsytt linne och oborstat hår hela dagarna. Men på jul ska jag vara fin med klänning! Tills jag kom på hur opraktiskt det är när man ammar..så hej då klänning. Men en fin tröja ska jag ha....men när har man tid att gå på stan och leta efter det? Det är ju ingen som är hemma och kan gå på stan med mig. Lite svårt att gå med barnvagn och barn o prova kläder..dessutom är de flesta affärer inte byggda för att gå med barnvagn.
När jag väl gått i affärer med min sambo och testat fina tröjor så är det inget som sitter bra! Allt ser förjävligt ut! Blir så arg, jag kommer ju få gå i mina graviditetskläder på julafton iallafall! Då kan jag ju lika gärna fortsätta vara tjock! Hur svårt ska det vara att hitta något bra?!
Utbudet i affärerna är ju inte heller till stor hjälp, hälften av topparna slutar ju under tuttarna, vem vill ens gå med sånt? Inte jag, så fin är inte magen efter man fött barn.
Mental breakdown...ger upp...

Släpper allt och ska fortsätta min mystid med lillkillen