vi har haft några jobbiga kvällar där William skrikit från 18.00 till 24.00 Han somnar till någon gång men då sover han kanske
10 minuter och oftast i famnen när man såklart lyckat satt sig lite obekvämt men när han väl somnat så vågar man knappt andas!
Har läst massa på internet om tips, mata, mata inte, rulla vagnen över trösklar, undvik äta vissa saker osv. Min första insikt var att låta honom äta hur mycket han vill för han är ju tyst när han äter men så läser man att det är därför en del skriker, de äter för mycket så kommer det mer gaser som inte vill ut, det blir som en ond cirkel. Så vågade inte riktigt låta honom äta konstant. Men så säger de på BVC att de kan inte äta för mycket! En sån lättnad. Så nu får han bröstet när han vill och igår var han riktigt nöjd, lite jobbig i magen men jag tog tempen på honom och då kom det ut. Så förhoppningsvis slipper vi skrikiga kvällar nu. Kan säga att det tar på krafterna och psyket! Var nära på att ge honom till sambon och sen bara ta bilen och åka iväg utan att säga något, men eftersom sambon jobbar på dagarna kände jag att jag inte kunde göra så mot honom.
Det jobbigaste när de skriker så är alla tankar man får i huvudet. I början tycker man synd om dom för de gråter/skriker ju för magont, sen börjar man tröttna och tänker "varför? Aldrig mera ska jag skaffa barn! Aldrig!" Sen "hur ska jag kunna älska honom?" Och sist "jag förstår vissa mammor som får slint i huvudet och gör sjuka saker" och det är så hemsk plågsamt att ha dessa tankar för jag vet ju att jag älskar honom och man får så dåligt samvete att man har hunnit tänk dessa tankar. Men som min svärmor sa (bästa jag hört tror jag!), "en bra mamma vill slänga in barnet i väggen men låter bli".

Men det är mysigt också!
Dagarna står stilla men tiden går så fort, idag är han fyra veckor!
Sakta men säkert börjar jag få min energi tillbaka också. Kan till och med vara vaken en hel dag!

Jag tänker vara ärlig. Det är därför jag har den här bloggen för att kunna skriva

ner mina tankar och känslor. Vår son är nu över 2 veckor.
När jag var gravid läste jag säkert tusentals olika inlägg i forum och andra sidor om graviditet

och bebislivet. Överallt verkade det så enkelt och mysigt och alldeles, alldeles underbart.

Man ammar, myser, storhandlar, storstädar, bakar sju sorters kakor, har hemma spa och har det

så bra man bara kan för man får så mycket energi från någonstans när man uppfostrar och tar hand om sitt underverk till barn. 

NEJ

Detta är inte sant. JO att det är mysigt och man ammar men annars så är det ganska tråkigt.

Jag känner mig totalt fängslad. Jag heltidsammar vilket innebär att han vill äta ca varannan timme ibland oftare. Så jag kan inte ta mig någonstans utan honom om jag inte pumpar ut mjölk men jag vill

inte börja använda flaska riktigt än eftersom det påverkar hans..sugförmåga? (kan man säga så?haha)

Han sover bäst på min mage/bröst vilket gör att vi ligger mest i soffan. När han väl har somnat vill jag inte väcka honom, lägger jag han i vagnen blir han klarvaken direkt och han vill inte ligga i någon vagn när han är vaken, hur kul är det liksom?

Det värsta, (kanske inte så illa som det låter) men varje gång min sambos familj vill att vi ska komma på besök så måste jag följa med hur trött jag än är, för han kan inte åka iväg med sonen själv eftersom jag har maten. Nej nu kommer det värsta, min sambo har fortfarande möjligheten att säga "nej jag orkar/vill inte följa med idag".

En annan sanning, amning gör ont. Inte konstant dock. Men just när de börjar suga. 

Brösten läcker. 

Mensvärk. (ska tydligen vara mycket värre när man fött fler barn)

Behöver använda bindor i 4-6 veckor

Varm mat = LYX!!!!! För självklart vaknar han till så fort maten är klar och då vill ju han ha mat

Dusch = LYX!!! 

Sova 3 timmar i streck = SUPERLYX!!!!! (sker för sällan dock)

Kan ju säga att jag har turen som har världens bästa sambo som lagar mat och fixar resten i huset så jag kan lägga all min energi på sonen.

Tyvärr blir det inte så mycket tid till varandra som par (inte bara sexuellt menat), jag tar hand om sonen och sambon tar han om mig och sig själv. 

Vill bara säga hur mycket jag beundrar alla mammor. Alla som väljer att skaffa fler barn fast de har en liten. Och alla ensamstående föräldrar! Kan inte ens tänka mig tanken att vara ensamstående, hade nog inte alls fått i mig mat.

Kanske lite hoppigt och slarvigt inlägg men det blir så när man har en liten på armen som ska ha uppmärksamhet samtidigt

Äntligen! Kan jag säga nu efteråt...

I torsdags natt började jag få värkar, var dock inte säker på om det var riktiga eller förvärkar.

lyckades somna om o vaknade lite då och då med värkar. Åkte till barnmorskan för kolla blodtrycket 

på morgonen med någon enstaka värk då och då. Allt såg bra ut och när jag kom hem började värkarna

bli mer regelbundna då fattade jag att det är på riktigt. Så runt 12 på dagrn började värkarna komma var 6-7 minut, för tidigt att åka in dock så bara vänta på att de skulle bli tätare. Vid 9 på kvällen började de bli riktigt täta och det gick så snabbt. Från 5-6 minuters mellanrum till 2-3 minuter och någon på en minut så ringde förlossningen och fick åka in, värkarna kom bara kraftigare o kraftigare och jag minns att jag tänkte "det här kommer gå fort". När jag kommer in o blir kollad så är jag bara öppen 2cm öppen, precis det jag inte ville höra, jag ville höra 5-6 cm minst! så de frågade om jag ville åka hem eller sova kvar, jag ville hem Men min sambo tyckte att vi skulle stanna så jag kunde få sömntablett och lite morfin. vi fick vänta ett tag innan vi fick ett rum, barnmorskan sa att hon skulle fixa sömntabletter och morfin, hon lämnade rummet och strax efter gick mitt vatten. Då var väl kl mellan 22-23. sen med täta, täta värkar låg jag hela natten och bara väntade, det gick inte alls fort. Klockan 6 på morgonen var jag helt öppen och alltså redo för att föda tyckte jag men då var det bara att vänta tills rätt värkar.. Det tog väl tre timmar till. Då hade jag inte sovit på över Ett dygn, fick inget sömnmedel efter vattnet gått. Låg med morfin vilket jag knappt kände av och lustgas. "Ta lustgasen när värken börja komma annars hinner det inte värka innan det ondaste börjar" jättelätt när man är så trött att man hinner slumra till mellan varje värk och vaknar av att det gör ont, ibland somnade jag med lustgasen på men hann bara slumra till någon minut. Jag var helt borta av sömnbrist och smärta. På något sätt tvingar de mig att gå på toaletten för att kissa, vilket jag inte alls vill, var inte alls kissnödig så vi går tillbaka och då börjar det tydligen, han ska ut! Jag var helt borta, jag vet att de prata och jag lydde men jag fattar ingenting, bara ont och trött och helt plötsligt blir det jättevarmt om foten, där låg min pojke, 09.17 på fredagen, 52 cm och 3774 gram. 

Låg med honom på bröstet och fattade inte ens vad som hade hänt men helt underbart att få se honom.

Börjar bli grymt frustrerad på att han inte vill komma ut! 

Dagarna går så långsamt och jag är ju låst hemma ifall att han skulle få för sig att komma ut.

Mina dagar består av tv program och sova...Masterchef, greys anatomy, desperate housewives, the

ellen show(hur grym är hon inte?), cake boss...sen är kl 14.00 och de bra tv programmen är slut så då går jag och lägger mig och sover till 16-17 och sen väntar på att sambon kommer hem vid 18. Skit tråkigt! 

Vågar inte ta promenader själv heller ifall vattnet skulle gå då bebisen ligger för långt upp, skulle vattnet gå så måste jag ligga ner och inte börja packa skötväskan eller något, bara ligga ner sa barnmorskan.

fick lite värkar igår morse så var så säker på att det skulle bli mer idag men nej..ingenting. 

det tär på psyket som fan. Två gånger har jag gett upp helt nu..i söndags och idag. Känns bara som jag går runt med en fet fettknöl på magen som vägrar försvinna...den kommer vara där för alltid och brösten kommer bara åka längre o längre ner, det är tur att de kommer kunna vila på fettknölen för annars skulle jag inte orka bära dom. Precis så känns det.

och vem ska jag bli arg på? Det finns ju ingen! Så det är mig själv o min bebis jag blir arg på fast det inte är vårat fel....

så kom ut nu för fan jag orkar inte mer! 

fortfarande ingen bebis... bf +2 nu..alltså beräknad att komma i fredags men han tycks trivas

bra i magen. Jag har ledsnat totalt. Har varje dag i över en veckan fått sms o meddelande om att snart är det dags och nu kan han komma när som helst och vi längtar så! 

JA!!! Jag vet, jag vet jag vet! Vi längtar också! Ni behöver inte påminna mig om att det kan sätta igång när som helst eller så. Det börjar gå en på nerverna och det är så svårt att säga till för jag vet hur mycket folk runt om ser fram emot det, de är så galet bebiskära så det går inte ens beskriva och man vill ju inte låta elak. Och en del som frågar "hur går det, är det på g?" tro mig, jag hade berättat för er om det var på g. Det är alltså några av de närmaste som frågar, klart jag berättar när det är dags..

så galet trött o trött på att ha ont.

 han får gärna komma ut nu! 

Nu har jag exakt en vecka kvar till beräknad födelse!

Har varit ganska deprimerad men så en dag tidigare i veckan slog allt bara om.
Jag vart så förvånad själv. Jag bara kände att "nu är jag redo" och "nu är min kropp redo", jag

hade precis lagt mig så jag gick upp och packade skötväskan med känslan "Nu är du välkommen".

Det känns som det var evigheter sen jag fick den känslan men det kanske var i måndags? 

Vill så gärna att han ska komma nu! Men samtidigt får han gärna stanna inne några dagar kvar.

Tänk vad tomt det kommer vara i min mage sen? Ingen som trycker på mina revben, inga beniga knän

och fötter som trycker ut i sidan av magen som är så skönt och obehagligt på samma gång.

Imorgon ska vi ut och äta eftersom det förhoppningsvis, är sista gången på ett bra tag som vi kan

gå ut och själva och äta. Självklart inte sista gången i livet man kan ju ha barnvakt och jag har många

som vill vara barnvakt så inga problem där men det lär väl dröja innan man vill släppa ifrån sig den

lilla ett par timmar.

Så min dröm är att han håller sig inne till på onsdag då hinner vi ut och äta, städa och gå på en sista hockeymatch fast samtidigt är han så välkommen nu det börjar bli tungt och jobbigt att vara gravid och jag saknar känslan att inte vara gravid.

Annars så har den här veckan faktiskt varit lite jobbig...min sambo har varit sjuk. Alla som har en man i sitt liv på något sätt vet hur det är när en kille blir sjuk..hemskt!! Han har haft hosta och feber och han blir så gnällig (jag vet jag borde vänja mig jag ska ju ha barn!), grejen är att när han är sjuk så finns det bara han i det här hushållet. Säger jag "jag börjar känna mig febrig" så får man höra "och jag är jättefebrig och har ont överallt" eller om jag har ont i halsen då har han ont i halsen och i huvudet. Ska alltid vara värst och det är så synd om honom. Han är fortfarande inte 100% kry men han har lyckats tagit sig till jobbet de här två dagarna iallafall, vet inte om jag skulle stått ut annars haha. Han hostar konstant och håller mig vaken på nätterna. Förut var det bara mina onda höfter och

magen som kunde väcka mig men nu även en hostande pojkvän, sen är det synd om honom för att han inte kunnat sovit en hel natt på en vecka...testa 2 månader, sen kan vi snacka...

Men nu ska allt vända och bli bra!

Bilden är tagen för exakt en vecka sen, då jag även fråga mina facebook kontakter när de tror att han behagar att komma ut...jag gissade den 10/10, verkar inte som att min magkänsla stämde där. 

Pappa gissade på 14/10 och han brukar ha rätt på allt som han ska gissa på oavsett tävling eller vad det gäller så kanske det blir på onsdag iallafall!

Har ca två veckor kvar på graviditeten och nu börjar panikångesten komma och jag känner att 

jag har ingen att prata med! Därför skriver jag av mig här.

just nu känner jag bara att jag vill inte föda, jag vill inte bli mamma, jag vill inte ha det ansvaret. Samtidigt får jag så dåligt samvete, jag borde inte känna såhär, är det inte nu allt ska vara bra och man ser fram emot allt och är överlycklig? 

Jag har gått upp i vikt, även om det kanske inte syns att jag gått upp 15 kg så känns det och det är så galet jobbig men så fort man säger det till någon så får man till svar att det ska bara så, du är Har ju barn i magen!!    Kanske kan man må dåligt ändå? Kanske det tar på psyket att det står 15 kg extra på vågen och du vet att om två veckor när du ska vägas igen så är det ytterligare 2kg. 

Det jobbigaste är att inte kunna prata med någon...min sambo verkar inte förstå att man kan må psykiskt dåligt, eller så vet han inte hur man bemöter det för att verkar alltid ignorant, irriterad  eller så får han mig att känna att mina tankar/problem är fjantiga och larviga. Jag måste gå och lägga mig tidigt, ta en dusch eller vänta tills han somnar innan jag gråter för jag orkar inte gråta framför honom. Jag vet inte vad jag ska säga när han frågar vad det är. 

Hur säger man att jag vill inte bli mamma längre fast jag sett fram emot det här så så länge och vem säger man det till? Alla andra verkar se fram emot vår lilla pojke så mycket mer än vad jag gör.

varför är inte jag konstant glad och förväntansfull? Varför kommer det såna här tankar till mig? 

Jag trodde människan var en smart varelse med smarta funktioner, varför får jag som är gravid dessa deprimerande ångest känslor när jag borde tanka på mig styrka inför förlossningen?

någon mer där ute som kan dela sina tankar och berättelser??

Läste lite snabbt igenom mina senaste inlägg om graviditeten och de låter ganska negativa?

Vill bara skriva att det är inte alltid så, det är bara jag som väljer att skriva när det känns så

för att lätta på mina känslor.

Var till barnmorskan idag på rutinkontroll, allt såg bra ut.

I stort sett alltid när man sitter i väntrummet så är det någon där med sin lilla bebis och idag

när det kom in ca. 3mån gamla bebisar så kände jag bara hur mycket jag längta. Jag vill bara

se hur han ser ut, höra hans läte, känna hans bebislukt, se leendet och allt annat! LÄNGTAR!

Jag har haft en period nu (ganska lång tror jag) då jag mest varit orolig och inte riktigt kunnat

sett fram emot förlossningen. Idag är nog första gången jag verkligen tänker på hur mycket jag

vill se och lära känna honom.

Börjar få det lite mer färdigt i barnrummet också. Bara sängen kvar som står hos pappa än så länge. 

Allt annat är i stort sett klart, bara små prylar som vi köper lite senare typ blöjor och sånt.

Har för övrigt börjat sticka saker. Vågar inte riktigt sticka tröjor och sånt till honom, men håller på med en filt (sen i maj) den är snart klar. Har även faktiskt lyckas sticka en kanin, jättesöt men det är bara för att jag inte sytt på ögon och nos och sånt än för jag vet att det blir fult när jag gör det. 

Ska sticka vimplar till barnrummet sen, men ska nog göra det när han är född så jag kan skriva hans namn och hänga ovanför sängen. Sen vill jag göra en mobil och barnvagnshänge (vad heter det?) så han har något att kolla på.