När man känner att man inte har någon att prata med så är bloggen bra.

jag borde/kan prata med min sambo men han är ingen person som talar om känslor direkt.

Han är egentligen inte så förstående som jag önskar att han var även om han försöker.

Jag är känslosam, ännu värre nu med alla hormoner. Jag gråter när jag är trött, glad, ledsen, arg, 

frustrerad. Jätteofta och mycket. 

Det är så mycket tankar i mitt huvud. För det första födseln. Egentligen är jag inte orolig över att det skulle hända något..jag är mer orolig för att det ska hända något och så ska man behöva berätta det för alla andra (som verkar se mer framemot bebisen än jag som bara tänker alla timmar smärta innan han kommer ut). Sen ska man möta alla som skulle blivit mornor, morfar,farmor, fastrar,mostrar och gud vet vad och alla kommer alltid undra "men hur mår hon" och jag kommer aldrig kunna få känna att det Är okey att må bra.

Jag kollar på ett medium program i stort sett varje dag, där hon kan prata med andar och allt jag kan tänka är "tänk om det händer min sambo något och jag pratat med henne" jag kan nästan höra hennes röst som säger "han säger något om det här" och då kommer jag skratt-gråta och förstå precis vad hon menar. 

Det känns hemskt att ha dessa tankar i huvudet. Bara tanken att min sambo skulle tröttna på mig och lämna mig..hur ska jag någonsin hitta någon ny som faktiskt står ut med mig? Hur ska jag hitta någon som vill ha mig utan att jag genomgår massa operationer och ändrar personlighet.

Överkänslig mot vissa saker delux. 

Jag har sett fram emot så många saker och jag tänker alltid större och bättre och blir besviken. Nästan vad jag än gör. Jag har börjat lära mig att inte se fram emot saker, vilket också gör att denna graviditiet blir 

jobbig. Jag vågar inte riktigt se fram emot när han föds ifall det skulle hända något. Vilket ger mig fler skrämmande tankar, tänk om jag aldrig kommer älska honom? Tänk när han sitter på kanten av matsalsbordet i sin barnstol och jag ska mata honom och kolla på honom och bara känna att jag älskar inte mitt egna barn. Det är en av de saker jag är mest orolig för och gråter mest för.

Jag är ganska 100% på att jag kommer älska honom men tanken har slagit mig och den skrämmer mig.

Just nu vill jag bara ha kvar honom i magen, utan smärta i rygg och höfter och hALS och bara känna hur han rör sig och sparkar.

Panik

Det kommer att Gå bra

Det blir aldrig som förr

överlycklig

rädsla

nyfikenhet

längtan

fruktan

jag vill

jag klarar det inte

tänk om, tänk om, tänk om

Det är några få känslor och tankar jag hinner gå igenom på en dag.

graviditeten blandat med jobb är lite mycket just nu. Två dagar kvar sen ledig.

att katten börjat kissat på golvet gör det inte bättre, min sambo vill kasta ut katten men jag skulle

aldrig klara det. Skulle aldrig kunna göra mig av med honom. Han har sin personlighet och jag tror ingen annan en jag skulle stå ut med honom, han är underbar på riktig. Gosig, sprallig, pratglad. Sitter och läser o läser och testar olika saker och det funkar en dag eller två men sen är han på golvet igen. Orkar inte ens tänka tanken att göra mig av med honom. Andra ser det bara sommen katt men för mig är han allt. vi skaffade honom då är det vårt ansvar att det är bra också.

För några månader sen fick jag reda på att jag var/är gravid. Äntligen! Vi har väntat och längtat och nu kände vi att det passar oss och vi är så redo.

Så hur har det varit hittills?

Bra, mått lite illa men inget farligt. Är tröttare än vanligt.

Det jobbigaste? Alla saker man får höra från folk runt om!

...vart jag än går så är jag gravid och det är det som är i fokus, visst är jag

glad men alla dessa frågor och meningar..det är samma visa varje gång! "Åh hur har du mått?" "hur mår lilla magen?" "hur mår ni?" "ja det här måste du tänka på...." "det här kommer du märka sen när barnet är här"
När man går förbi en bebis "åhh snart är du där!" nej det är inte snart, kanske för dig men för mig går tiden jäkligt sakta.
osv osv...ja jag vet!! Vill jag bara skrika, de 10 personerna som jag pratat med tidigare idag sa exakt samma sak!!

Någon gång skulle man vilja svara, ja magen mår bra men jag mår skit. För man vet att får man en fråga "hur mås det?" så undrar de över graviditeten inte mig personligen även om graviditeten är personlig..tror ni förstår? Tror inte jag hört frågan "hur mår DU?" sen jag gick ut med att jag var gravid.

Sen är det ju det här med namnförslag. Vi väntar en pojke och vi har jättesvårt att komma på namn. Namn är en jättepersonlig sak och alla frågar "vad ska han heta? Har ni kommit på något namn?"
Så säger  "vi har funderat på..."

och vad får man till svar? "NEJ! alla heter så! Det är så uttjatat" Men hallå?!?!? Jag blir jätteirriterrad. Då känns ju bättre när de låtsas och säger typ "jaha....aa..det är fint..."

Ni ska inte bry er om vad alla andra säger....! Nej jag vet, men det är svårt att inte bli påverkad.

Så kommer de med 59 andra killnamn som man ska hitta på trevliga ursäkter till varför han inte ska heta så. 
Speciellt mamma, som blir mormor för första gången och är så exalterad att hon inte vet vart hon ska ta vägen! Börjar ana att hon vill att vi ska döpa honom efter henne och tyvärr kommer det inte bli så, hade det blivit en tjej så ja.
Vi säger att min mamma heter Victoria
"Victor kan han väl heta? Som mormor hihihihi" (Jag vet att hon skojar, men man kan ana visst allvar)
Nej han ska inte heta victor.
Några dagar senare 
Farfar: "Ja och så får du och Victor komma och kolla sen, din mamma sa att han skulle heta victor"
NEJ han ska inte heta victor!!
Senare
Mamma: Victor kan han ju heta, det är fint det..
HAN SKA INTE HETA VICTOR
Lillebror: Arne, bengt, bertil (PÅ riktigt, det var hans namn förslag, eftersom han inte kände någon som hette så)
Jag: Haha nej så ska han inte heta
Låtsaspappa: Haha ja Arne kan man ropa på om man är arg
mamma: Testar ropa Victor i olika tonlägen, ja victor också
(Nu är victor mycket finare namn än det mamma egentligen vill ha och vore det inte för att vi har en Victor nära i släkten så hade det stått långt upp på listan)
Men just att behöva säga "mamma ungen kommer inte bli döpt efter dig, tyvärr!" är så heartbreaking när man märker hur mycket hon skulle vilja fast hon försöker skämta bort det.
Men vi bestämde innan jag ens blev gravid att andranamnen skulle döpas efter mamma och min sambos mamma om det blev en tjej, för de har ganska lika namn och blev det en kille så skulle det bli efter min pappa. Dock vill vi hålla lite på att vi bestämt andra namnen, speciellt nu när man hör mammas tjat. 

Andra "roliga" saker jag fått höra

Gravidmage? Du har väl bara ätit för mycket? HAHAHA 
Nej det är inget roligt skämt. 
Du är gravid inte sjuk/handikappad
Nej men kanske jag väljer att avstå från vissa aktiviteter för att risken att ramla är stor? Eller det är tungt? Eller man är tyngre och det är jobbigare än förut plus att andningen ändras och man blir lättare andfådd? Eller man är jättetrött?

Trött? Så trött kan du väl inte vara, så stor mage har du inte
Tröttheten sitter inte i magen!!! 
Nej ta det lugnt, tänk på att du är gravid!
Jag tror jag klarar att gå upp för trappan/ bära matpåsen osv
Vill du ha? Nej förlåt du får ju inte hahaha
Inte heller ett roligt skämt när man gillar sushi och vissa ostar osv som man inte längre får äta.

Vad vill du dricka?..vatten? hihihi / jaha du får väl dricka cola eller vatten då? hihi
Inte heller ett roligt skämt när man är någonstans där alla dricker alkohol. Inte för att jag personligen har ett sug efter alkohol, tvärtom jag har tappat det helt. Har inte ens tänkt tanken att det vore gott med en cider eller något. Det är som att alkohol suddats ut ur hjärnan, det är inget som fattas mig.

Trotts allt detta så är det underbart att vara gravid och bara ligga och se fram emot när han kommer men oftast känner jag "jag orkar inte åka hem till någon" för man vet exakt vad som väntar. Hur mycket jag än försöker prata om annat, vardagliga samtals ämnen så kommer bebis och gravidsnacket in. 
"Vi vet inte vad vi ska göra i sommar på semestern" - Nästa sommar blir det annorlunda när ni har en till att tänka på!
"Sambon har börjat spelat golf" - Ja det kommer han inte ha tid med sen när bebisen kommer
"Vi har satt upp stängsel på balkongen så katterna kan vara ute" - Katterna får ni vara beredda på att ge bort om det inte funkar med bebisen/ Katterna kan lägga sig på bebisen när han sover/ Katter gillar barnvagnar och såna kryp in/ bebisen kan äta,leka i kattlådan det måste ni lösa
"Någon tog min tvättid!" - Åh ni kommer få tvätta ofta sen när det är spyor och spill och kladd

"Det va extrapris på mjölk idag" - tänk sen när du börjar amma.....

Ni förstår? Det tar aldrig slut?! 

Är det någonting jag är trött på så är det vuxna som låtsas att de inte ser eller hör.
Hur ofta sker inte det på en skola där det sker mobbning?

Vad menar jag med mobbning?
Slag, sparkar, elaka kommentarer  och saker som inte syns lika tydligt, utfrysning, sms, telefonsamtal och meddelande på olika sidor på internet (som facebook osv).

Förr skedde mobbning mest på skolgården men nu för tiden går man även med det i fickan.
Nästan alla barn/ungdomar har en mobil där de konstant har kontakt med resten av världen.
Är det rätt att varje gång ett barn kollar sin telefon så har den någonstans fått ett meddelande att "du är inte värd något, försvinn?"
Det är ju ändå ganska lätt att 'gömma' sig bakom en skärm.

Men det allra allra värsta är de vuxnas kommentarer.
"Ni är ju bara barn, de småretas bara, det är så i din ålder"

Eller det allra värsta som jag vet inte hur många småtjejer får höra:
"Han är ju kär i dig"

Det är därför han jagar dig, drar dig i håret och skriker fula saker.
Vilka signaler sänder det till flickor? 
"Om en man slår dig så är det för att han älskar dig, därför misshandlar han dig" Är det den bilden av kärlek en tjej ska växa upp med? 

Mobbning är allvar, det är aldrig på skämt för att man är barn och retas och är kär, det är inte bara en fas som går över, såren sitter kvar.

TESTA DET HÄR!!

Ta ett papper, ett helt blank platt A4 papper, gör en boll av det, alltså skrynkla ihop det så mycket du kan, hoppa på det så det blir platt om du vill. 
Sen, så försiktigt du kan så det inte går sönder, försök öppna pappret och gör det platt igen. Kunde du få upp pappret? Ja. Är det lika platt som det var innan du gjorde en boll av det? Går det någonsin att få pappret likadant som det var inte? Nej.
Mobbning sitter i. Även om det kanske inte syns så tydligt så är det där.

Skärpning alla vuxna som inte vågar ta sitt ansvar!
Stor tack till alla vuxna som vågar och kämpar!

Och jag hoppas att jag aldrig, aldrig mer behöver höra "han är kär i dig" Hade min dotter fått höra det hade jag blivit galen.

Har inte skrivit på 100 år typ!

Jag har inte haft så mycket inspiration för att skriva här.
Men nu ska jag ha ett fördjupningsarbete i skolan om kroppsideal.
Jag hade tänkt på in lite mer på vad som kan påverka oss/andra/alla.
Allt från bloggar, skyltdockor och föreläsningar om ätstörningar!

Har inte börjat än men är ser fram emot det massor, tror det kommer bli intressant!

Så tänkte att blir det bra kanske jag kastar in ett jobbigt blogginlägg om det också!

ask.fm/xzeeza

Om en månad börjar skolan igen. Blandade känslor. Mest positiva.
Det känns som att det kommer bli ett bra år!
Sambon skriver kontrakt på måndag om fast jobb (efter jobbat som timis varje dag i över ett år!!) Så glad för det! :)
Vi var inne på att köpa lägenhet så fort som möjligt men vi kan nog bo kvar ett tag till. Efter att vi möblerat om blev det så mycket större i sovrummet så det får tillochmed plats med en garderob (eller barnsäng!!) Kanske det blir en liten bebis till nästa höst. Blir mer o mer sugen när jag ser bebisar och speciellt när jag läser och hör om hur en viss mamma uppfostrar sitt barn. Jag säger inte att hon gör fel...vissa saker är bara lite.....överdrivet....som att inte låta bekanta till ungens pappa hålla i ungen för att mamman själv bara träffat dom tre gånger. ..medan pappan kanske 50gånger
..kom igen..det är ingen kidnappare det är en dam på 60 år...kom igen! !!!

Det här blev ju totalt värdelöst!

Jag försökte få ihop en billig semester resa.
Helst tält och bara åka runt i sverige på olika ställen och campa, kanske liseberg, skara och sånt.

Men så går inte bilen igenom besiktningen så nu fick vi reda på att laga bilen går på 13000 ungefär..

YEEY?! Nej! NU är min sommar över innan den ens har börjat! Hur värdelöst är inte det!?

Inte ens det billigaste har vi råd med!

Vad som suger mest? Det är inte ens min bil! Det är min sambo och han säger "det är min bil du har inte betalat en krona för den" så då har jag sagt att alla kostnader står du för eftersom det inte är min...men nu försvinner alla hans pengar och jag studerar, jag har inte pengar så jag kan betala resa för oss båda! 

Jag blir så less på livet...vi har redan lagt massa kostnader på bilen de här månaderna och nu kommer det ännu mer...Farväl sommar...