Vad är det med killar och inte kunna säga nej?

Min sambo gillar inte direkt att gå på krogen och vi pratade om att gå ut men han ville inte.
Jag ville inte heller. 
Men så varenda gång lyckas hans kompis övertala honom. Eller som idag/igår (vad det nu blir) hans

kompis släpa, ja allvarligt drog honom i fötterna, ut i trapphuset för att han skulle följa med.
Så ja nu förhoppningsvis är han påväg hem medan jag sitter här själv för att jag kan iallafall stå på

mig och säga nej.

Är det männen som har så svårt att säga nej till sina vänner för de vill inte vara 'mesiga' eller lyckas

verkligen vännerna övertala dom?

Det är ju inte så att man blir av med 'manligheten' för att man kan stå på sig och säga "nej jag vill inte, jag vill hellre sitta hemma och ta det lugnt, jag har jobbat hela dagen"

Det irriterar mig så mycket.

Visst vill min sambo gå ut på krogen så får han det men när han gör det bara för att hans kompis säger det....jag blir så trött.
Alltid ska han komma in i bilden.

När vi har planerat en 'dejt' så i sista minut ska det ändras för att Han sa att "Där, Där ska vi äta".
Men jaha? Vad vill Han att vi gör sen? Vart vill Han att vi äter efterätt? Vilken tid tycker Han att vi ska gå hem? 

Måste Han vara med överallt?
Varför sitter jag i en lägenhet som jag vill bara flytta ifrån, så fort som möjligt? För att Han sa att....

Varför sitter jag ensam? För att Han sa att......

Skaffa lite stake och säg emot för fan??

Är det så svårt?  Vad är problemet? Varför vågar du inte?

Du vet ju lika väl som jag att innerst inne är han bara en mes, Han är bara för feg för att våga visa det.

Jaha så var det augusti.

Så om mindre än fyra veckor börjar jag skolan, igen, igen och igen.

Tänk så många gånger man kan börja skolan? Och en ny skola, igen, igen, igen.
Det blir min sjätte skola, plus att jag har pluggat distans två gånger. Sjukt.

Men jag gillar att plugga faktiskt, speciellt när det är saker som intresserar mig (såklart!)

Så nu sitter jag mest och väntar på att det ska trilla ner ett brev med starttider och så.
Förväntasfull!

En annan sak jag längtar till. Söndag!

Då drar hockeysäsongen igång för min del! VIK har ispremiär! 

Äntligen få se nya och gamla spelare, sätta sig i ABB arena och bara njuta av hockeyn.
Så som jag har längtat!! Hela sommaren har jag väntat på att det ska bli 4 augusti!

Aja, ska ner och kolla om jag kan få en tidigare tvättid och sen ska det bakas! Munkar tror jag det blir..plus något annat gott kanske.

Är män alltid egoistiska? Överallt, hela tiden.
Jag är inte så förtjust i badhus, Jag tycker det är ganska jobbigt..ändå lovar min sambo hans systersbarn att vi ska åka och bada i helgen. visst nu är det utomhusbad men kunde han inte prata med mig först? Fråga om Jag ville. Han gjorde så bara för att han så gärna vill åka dit och Han visste att Jag inte ville så jag skulle säga nej.
Men sen när det finns något som jag så gärna vill göra så nej, aldrig.
Och Jag tycker det är så fel, men ändå så ger jag mig...kanske tolkar vi bara det på olika sätt. Men jag tycker bara att Jag ger och ger men inte alls får lika mycket tillbaka. I huset, i sängen, i förhållandet.

Man kan inte gå och vara rädd för allting. 
Men ibland känns det väldigt svårt i dagens samhälle, speciellt när media trycker upp alla hemskheter

i ansiktet på oss. 

Det är misshandel, mord, kidnappningar och våldtäkter ÖVERALLT!

Är det bara jag eller händer det bara mer och mer eller har media börjat uppmärksamma sådant mer eller är det för att när man är yngre så håller man inte koll på sådant?

Jag har sett avsnitt på dr.phil där en mamma lämnar av sina barn hos deras pappa, som har druckit. Han säger åt barnen att gå in. Han skjuter ihjäl mammans bästa vän och sedan början han skjuta mamman i ryggen och magen, han jagar henne med en kniv och slår henne med en spade, men hon överlevde. Varför han gjorde det? Hon hade lämnat in skiljsmässepapperna. Sjukt! Att någon som är helt 'normalt' (om det nu finns något sånt ord) kan göra något sådant. Som att han bara blev förvandlad till ett monster? 

Det får mig att tänka lite...kan inte vem som helst förvandlas?

Det gick en film på 5an igår. Skicka vidare/pay it forward. Kolla på den. Helen Hunt och Haley Joel Osment (han från sjätte sinnet) är med i den. Fruktansvärt bra.

Där kan man se hur han som barn har det när hans föräldrar dricker, hur ledsen han blir när hans pappa kommer tillbaka för han vet vad som kommer att hända, men inte hans mamma. Hon säger bara att nu kommer allt bli bra, han skulle aldrig röra sin son osv. Liksom försvarar honom.

Tycker att filmen är riktigt bra, den visar hur blind man kan bli. Även om den inte bara handlar om just det här, det handlar mest om hur pojken kommer på en idé, att om någon gör något för mig, så ska jag göra något för tre personer och de i sin tur gör något för tre personer osv. Ni kan läsa om filmen här.

Sevärd! Mycket fin!

När jag ser allt hemskt på tv och tidningar och överallt. Så brukar jag oftast tänka vilken tur har inte jag fått? Som föddes i en familj som är världens bästa. Min mamma och pappa är skilda sen snart 12 år sen tillbaka, båda har nya partners och ändå ska kan vi alla sitta tillsammans och prata. Min pappa och min mammas 'nya' man (de har varit tillsammans i snart 9 år iaf) spelar badminton tillsammans med min farbror och morbror, varje söndag? Jag är så tacksam för att min familj kan hålla ihop och acceptera vad som händer. Min svärmor blev helt chokad när vi alla åt och hon märkte hur bra alla kunde kommunicera, inte uppgjort någonstans. 

Sen nu min sambo/fästman. Den finaste någonsin!

Tänk om jag hade hamnat med någon som skulle slå mig för att jag köpte fel sorts äpplen eller glömde att ta in tidningen? 

Det som jag är mest rädd för är att om, OM, jag skulle hamna i ett sånt förhållande...skulle jag kunna ta mig ur det? När han kommer fjäskade om förlåt, jag visste inte vad jag gjorde, allt blev bara svart, det va sista gången, jag kommer aldrig göra om det osv osv, så hur lätt är det inte att förlåta? Även om man inte förlåter, så man står ju kvar? Det händer igen, igen och igeng, men man är fast, beroende, för man kan inte gå? Man tänker nu, jag skulle gå på en gång och aldrig prata med honom igen, men är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Man blir så fastbunden i början av förhållandet, sen förvandlas han och då är vi redan fast.

Så vem går bakom oss när vi är ute? Vem är snyggingen på andra sidan? Den blyga personen som inte vågar hålla ögonkontakt är det den som är ett monster? 

Eller när folk tar med sig bekanta på fest, som ingen annan känner och säger, det är lugnt, hen är schysst, vi har träffats förut en gång...Jaha, men har du sett personen full eller arg? Hur vet du att den personen inte har ett monster inne i sig? 

Jag känner en tjej som träffar killar via internet. Visst det är på stora platser där alla ser dom. Som ishockey hallar och så. Men hur kan hon veta att det är vanliga männsikor hon träffar? Hur kan hon vara så säker på att nästa gång, när de träffas hemma hos någon så är han likadan, hur kan hon veta att de inte har förvandlats? 

Hur kan vi vara säkra på att vi själva aldrig kommer förvandlas?

Men, man kan aldrig vara rädd hela tiden.

Lever fortfarande i panik.

Min familj åkte på husvagnsemester till ullared. Ville så gärna följa med men orkar inte bo i tält i

fem dagar. Nu ångrar jag mig lite. Jag vill också till gekås, igen! Handlade ju bara bra-att-ha-saker

sist. Okey, ångar mig MASSOR! Jag vet exakt hur jävla roligt dom kommer att ha där nere!
Hade iallafall tänkt ta en bussresa dit i höst någongång om jag har pengar så jag får handla julklappar och saker till mig.

Min sambo berättade för mig att han och hans kompis har planerat en liten överraskning till mig och hans flickvän. Detta visade sig vara en resa till Grekland, dock är inget bokat och klart än, de ska boka senare. 

Nu börjar jag känna panik över detta. Jag hatar min kropp, jag hatar ännu mera att jag inte verkar kunna göra något åt det. 

Jag gymmade i några månader, inget hände. Nu har jag inte gymmat på 2 månader och har gått ner lite i vikt,men inget som syns! och har minst 5 kg till jag vill gå ner. Jag lovar mig själv att nu ska jag börja promenera, MEN VA FAN HÄNDER INGENTING FÖR?!?!?! Varför sitter jag bara här och ugglar och mår dåligt?! Varför?! Jag får sådan panik så det bara kryper i armarna på mig, jag får svårt att andas och mina tankar går i 180km/h.

Jag känner mig så sjukt ledsen och vill bara gråta men det kommer inga tårar hur mycket jag än försöker!

Det som är det värsta är att om vi nu åker till grekland och min kompis följer med...så hon är alltid så brun och smal och jag är helt tvärtom! Jag blir aldrig brun! Hur mycket jag än smöjer in mig eller inte smörjer in mig, ligger och steker eller ligger inte och steker! 

Jag brukar inte bry mig om hur jag ser ut, men går man brevid någon som ser så mycket bättre ut så vill man bara sätta den där jävla papperspåsen på huvudet.

Fan ta mig.

Hur fan får man ordning på sina matvanor när man hatar att äta ensam?
Jag äter varken frukost eller lunch. Imorse åt jag marabou till frukost/lunch. Typ tre rader för det var allt som fanns! Det är ju så sjukt illa så jag vet inte vart jag ska ta vägen? 

Men jag hatar att äta ensam, jag vill inte stå och göra mat till bara mig. Vad ska jag laga? 

Hur gör man för att komma igång med motivationen!?

Ska ta mig en promenad snart iallafall och posta brevhelvetet som skulle vara postan för 2 veckor sen. Fy på mig igen.

jag är en sån där person som måste ha något att göra. Bygga pussel, måla om sovrummet, sticka, bygga med pärlor, rensa ogräs eller vad som helst. Alltid har jag något projekt som jag fokuserar mig i. Men just nu ingenting. Detta stressar upp mig som en galning och Jag blir deprimerad. Det är tungt att andas och det kryper i kroppen, Jag klättrar på väggarna samtidigt som jag bara orkar ligga stilla. Jag får panik.
Förskolan jag brukar få hoppa in och vikariera hos har semesterstängt så kommer inte få jobba heller.
Jag kommer bara att få sitta hemma i minst tre veckor och göra ingenting.
Jag har verkligen slut på ideer, jag har precis haft en period då jag byggt pärlfigurer med små pärlor som man kan göra smycken av. Jag bor tyvärr i hyres så jag kan inte sätta upp tavlor, hyllor eller måla om som jag vill eller jag kan men är rädd för att man ska behöva betala för för många hål i väggen eller så sen, detta gör att Jag inte kan känna att det här är mitt hem.
Vill bara spy. Om Det är för gårdagens pizza jag just åt eller om Det beror på att Jag mår psykist dåligt vet jag inte...

På sista tiden händer det allt mer ofta att man ser en snygg kille på stan,

kanske i min ålder, 21-22 eller tre år äldre och så ser man han gå med en barnvagn eller

en liten unge i handen och man tänker "oj har han barn, han som är så ung?"

Sen slår det mig att jag är inte 17-18 längre jag är 21, snart 22.

Jag vill också gå med barnvagn, jag vill också ha ett eget barn som jag får lära att gå

och prata. Nu är det min tur! Jag vill också.

Men så måste man ha ett jobb. Jag vill iallafall att min sambo ska ha ett fast jobb.

För man måste ju ha pengar. Pengar, pengar, pengar. 

Och plats. Just nu har vi inte plats för något barn i lägenheten. Så jag vill flytta till ett radhus.

Men för det måste man ha pengar och för att få pengar måste man ta ett lån och för att ta ett lån behöver man fast jobb. Vi har inget fastjobb. Förhoppningsvis så i höst! Kanske kan jag få bo i ett radhus nästa sommar? 

Så ska jag tillbaka till skolan i höst och bli fritidsledare! (YEEY!) Längtar och längtar och längtar!! Men samtidigt så, jag vill ha barn nu. Om det går som jag vill så har jag mitt första barn när jag är 24. Det känns som en evighet innan JAG fyller 24! Men det är om 2 år! 2 år är ingenting, egentligen, men när man väntar på något så känns det som en evighet.

Både jag och min sambo känner oss redo nu, vilket gör tiden ännu segare. 

Jag tror inte jag skulle klara av att plugga och ha ett barn samtidigt, jag skulle bli för stressad. Ha för mycket att tänka på.

Varför visste jag inte tidigare vad jag ville bli? 

Jag har slösat 3 år! Istället för att pluggat har jag jobbat som vikarie på flera olika ställen och läst handel och service...varför visste jag inte innan jag tog studenten att jag ville bli fritidsledare? Då hade jag redan varit klar med studierna..kanske tillochmed haft ett jobb!!

Nej nu gjorde jag sådär igen, så typsikt mig, ligga och ha ångest över vad man inte gjorde för längesen. Alltid. Alltid gör jag så och så gräver jag ner mig i det förflutna som man inte kan göra något åt.

Allt löser sig väl med tiden.

Jag kommer också få mitt radhus, barn, flera barn och kanske någongång en villa, ett jobb. Ett hem som jag får bygga upp som jag vill, en trädgård, en familj. Min familj.

Det Är något jag har börjat funderat på.
En person kan ligga och vänta hela natten på att få ett livet sms medan det inte betyder någonting för den andra.
Att få prata med en person kan vara så mycket viktigare än att få prata med den man redan pratar med även om Det är den man älskar.
Men hur blir det när mina viktiga saker är helt oviktiga för den personen det gäller, för den som man ska kunna dela allt med. När personen inte förstår hur ont det kan göra att inte få det där lilla oviktiga saken som man blivit lovad, även om Det egentligen är oviktigt.
Hur kommer det sig att ibland så känns det oviktiga viktigare än vad som egentligen är viktigt, det som egentligen har någon betydelse.