Tiderna hos kuratorn var vad jag såg mest fram till vissa gånger.

Hon var väldigt lätt att prata med och det var skönt att prata av sig

hos någon som kunde säga rätt frågor istället för att bara strunta i det

eller fråga onödigt dumma frågor eller 'jag tröstar dig', trös vill man inte alltid ha,

inte hjälp heller utan, hjälp att hjälpa sig själv. Jag ville inte ha hjälp att plocka 

bort nålen, jag ville ha hjälp så jag själv kunde lägga ifrån mig den. Vilket jag kunde

göra efter mina möten med kuratorn.

Men det var några år sen man gör där och redan den gången vi kom överens om att

det här blir sista gången så har jag fått kämpat själv. Vilket jag har klarat bra, förvånatsvärt

bra faktiskt. Om jag får säga det själv.

Jag är dock fullt medveten om att jag vilken dag som helst kan falla tillbaka. 

Och jag tror att, eftersom jag vet om att jag kan få 'återfall' så kommer det inte komma som 

en chock och förstöra mig helt. 

Just nu känns det som att allt är topp, jag är lycklig, fast jag har tråkigt. 

Men så finns det såna dagar då jag vet att jag kan vara så nere och inte något kan göra mig på

bättre humör. Min fästman verkar dock inte alltid förstå att jag har det jobbigt.

Ibland vet jag inte vad som tynger mig, det känns bara som en sten som trycker ner mig och

jag vet inte vad jag ska göra för att få bort den.

Och allt han säger är "men det är klart du vet, säg nu" men nej, jag vet inte.

Jag kan bryta ihop väldigt lätt, eller andra kanske ser det som att jag bryter ihop för minsta

lilla men så är det inte.

Om jag gör något som går helt fel eller någon säger något som jag tar illa upp av så samlar jag

på mig det. Allt. Sen på slutet av dagen, när man fått hört något mindre positivt om sig själv, man

har inte klarat det man skulle och så råkar man t.ex bränna köttbullarna till maten. Då kan jag bryta

ihop. Folket runt om tror att man blir ledsen för att man råka bränna köttbullarna men egentligen så gråter man för att tidigare den dagen blev man totalt dissad men det har man inte berättat.

Dessa uppsamlingar av negativa saker är något jag försöker arbeta med, men det är så svårt. Och

det tar så fruktansvärt på min energi och mitt förhållande. För om han råkar säga något som inte är

menat elakt men det blir fel och låter elakt iallafall och sedan sitter och spelar hela dagen och knappt

rör vid mig så mår jag dåligt. Men jag säger inget först efteråt. Och då går det inte att göra något åt det. 

Men jag ska bättra mig.